Återträff 50 år efter examen

50 år har gått sedan de tog examen, och 40 år sedan de senast sågs. Nyligen möttes de forna LiU-studenterna från Slöjdlärarseminariet igen för att prata dåtid och nutid. Platsen var given - en slöjdsal på Campus Valla. 

Återträff Slöjdlärarseminariet 2017- Det var först en chock att det gått så många år sedan vi sågs, och sedan en chock att någon tog initiativ till att ses igen, säger Stig Qvänstedt.

Stig Qvänstedt är en av de sex gamla vännerna som är på plats. De skulle kunna ha varit fler, men två fick förhinder och fyra har hunnit gå bort, en senast nu i april. På bordet i rummet står fyra ljus uppställda, ett för varje bortgången vän.

Det var i julhelgen som en inbjudan till återträff damp ner hos det gamla gänget från ”Slöjdis” på Linnégatan i Linköping. Initiativtagaren var Hansgösta Wester. 

- Jag var lite pirrig i morse, men nu är jag jätteglad. Vi kämpade tillsammans läsåret 1966-1967 och vid den här tiden var vi färdiga med vår examen och på väg till Frimurarhotellet på middag, säger han. 

Slöjdlärarseminariet flyttade i början av 90-talet från Linnégatan till Teknikringen, och sedan 2004 finns utbildningen på Campus Valla, därav valet av mötesplats. Trots att de gamla kurskamraterna inte har setts på länge ger de intrycket av att vara en tight grupp. Skrattet är ständigt närvarande, de fyller i varandras meningar och anekdoterna haglar.

- Vi brukade göra hål i en ölburk. Sedan satte vi in en cykelventil och fyllde burken med en tredjedel vatten och så pumpade vi utav bara attan och lossade sedan ventilen så att burken stack upp i luften. Jag minns att en burk hamnade på psykologilärarens bil, och det var inte populärt, säger Kjell-Åke Olsén och skrattar. 

Efter examen spred de ut sig på olika håll i Sverige. Under de första tio åren skickade alla diabilder från deras yrkesliv till Torbjörn Sundström och Hansgösta Wester, som sedan kopierade dem och skickade vidare. Därigenom fick de bra inspiration i deras roll som slöjdlärare. Sist de sågs var 1977 i Säffle. Även om hårfärgen kanske förändrats på sina håll sedan dess, så är de överens om att mycket ändå är sig likt. 

- Man känner igen rösterna. 40-50 år är mycket när man ska sätta sig ner och minnas. Det blir som pusselbitar som faller på plats när vi pratar och det är det som är så trevligt, säger Kjell-Åke Olsén. 

Efter sin examen har alla arbetat som slöjdlärare, även om några med tiden gått vidare till andra områden. De har sett hur yrket förändrats genom åren. 

- Slöjd över huvud taget hade mer status i slutet av 1960-talet än idag. Det fanns en helt annan respekt för ämnet då, säger Inge Månsson.  

Samtidigt ser de att det finns ett stort intresse för hantverk även idag.

- Det finns en uppsjö med tv-program om renovering till exempel och jag tror att slöjden har en stor betydelse. Många känner att de inte vill inte ha tummen mitt i handen, säger Rune Edlund.

- Jag är fortfarande stolt över att vara slöjdlärare. Att jag har ett hantverk. Redan som 10-åring bestämde jag mig för att det var just det jag ville bli, säger Hansgösta Wester.

Efter en dag fylld med samtal och filmvisning är det dags att säga adjö för den här gången. Men efter dagens återträff är de överens om en sak. 

- Vi väntar inte 50 år till!

Fler nyheter från LiU
Visa/dölj innehåll