Att åldras som äldreforskare

Som forskare har hon studerat människors livslopp, ideell omsorg
i välfärdssamhället, och de utmaningar det innebär att åldras. Nu är Eva Jeppsson Grassman, professor emerita, själv på väg in i denna fas av sitt liv.

Gammal kvinna på soldäck

I traditionell äldreforskning ses äldre oftast som mottagare av äldreomsorg. Men Eva Jeppsson Grassman (bilden nedan) kom in i äldreforskningen via ett sidospår. Hennes område var livsloppsforskning och frågor som kretsade kring civilsamhällets roll i att upprätthålla välfärden. Forskningsföremålet var bland annat Svenska Kyrkan.


- Där mötte jag äldre aktiva människor. De var inte föremål för omsorg, de utövade den själva.

NISAL, och innan dess Tema Äldre, hade som anslag just att se äldre som aktörer i sina egna liv, att problematisera den traditionella omvårdande synen på äldre. Det passade Eva Jeppsson Grassman som hand i handske. 2003 lämnade hon Stockholms universitet och Ersta/Sköndals högskola för en professur vid NISAL och Linköpings universitet.

Eva-Jeppsson-Grassman, äldreforskare- Jag har kommit rätt i livet, säger hon. Jag älskar att forska. Det låter kanske kaxigt, men jag har varit bra på att generera nya frågeställningar.

Upptagen av existentiella frågor

En sådan frågeställning är just den om rollen som åldrande forskare. I en aktuell artikel reflekterar hon över forskarens roll i en kvalitativ långtidsstudie, där inte bara informanterna, utan också forskaren oundvikligen åldras.

- Mina forskningsobjekt har åldrats, och det har också jag. Jag är ungefär jämnårig med dem och vi har gått igenom samma samhällsförändringar, samma normförskjutningar. Hur har det påverkat studien? Spelar det någon roll till exempel för vilka frågor man ställer?

Om detta har hon nyligen publicerat en artikel i den norska antologin ”Livslöp med funksjonshemming”. Den kommer också på svenska, och nu är hon på gång med att skriva en bok om själva metodologin i livsloppstudier.

Livet består av ständiga förändringar, konstaterar hon: Hälsa, kropp, funktioner, allt förändras ständigt, och det gäller också henne själv som forskare.

- Exempelvis, när en av mina informanter 1985 tog upp frågan om döden, och livets korthet, så blev jag närmast chockad. Jag hade inte alls tänkt i de banorna själv. Idag är jag också mera upptagen av de existentiella frågorna.

Ett annat exempel är frågan om anhörigas roll. Den blev aktuell för henne när hon själv fick uppleva en nära anhörigs svåra sjukdom, och den visade sig var en ytterst fruktbar forskningsfråga.

Subtil diskriminering av samhället

Som åldrande forskare kommer oundvikligen moment av existentiella utvärderingar, fortsätter hon. Vad har jag åstadkommit i livet?

- Och just den här studien har varit viktig. Att jag orkat hålla ut. Jag är annars ganska otålig, bra på att ha idéer och bryta ny mark, men inte så intresserad av förvaltandet. Där har jag fått kämpa med mig själv.

Nu är hon i en avvecklingsfas. 2014 fyller hon 70 år. Hennes tid vid Linköpings universitet går mot sitt slut och ambitionen nu är att föra över pågående forskningsprogram i goda medarbetarhänder. Själv tänker hon fortsätta skriva och kan, som hon säger, kanske ta sig större friheter i det.

Samhällets syn på äldre fascinerar henne, säger hon.

- Här finns en subtil diskriminering som inte diskuteras tillräckligt. Ålderism helt enkelt. Människor mellan 60 och 100 år klumpas ihop under epitetet ”äldre”. Men det är ju en enorm skillnad mellan mig som 70-åring och en 90-åring till exempel.

Förväntas ta det fulla ansvaret

Visst, man kan inte bortse från att åldrandet är en tid av förluster, då de fysiska förutsättningarna i livet krymper. Men här, som i alla andra faser av livet, är de individuella strategierna olika – och måste få vara det.

- Några tycker om att gå för full maskin tills de faller ihop, andra går in i en period av mer reflektion. Det viktiga är att vara tolerant, att tillåta människor vara olika även när de blir äldre.

Och hon ser en typ av budskap i dagens samhälle som skrämmer henne.

- Idag förväntas vi som individer ta det fulla ansvaret, för vår hälsa, vår ålderdom, ja till och med för vår död. Och går det inte bra får vi skylla oss själva. Det kan sänka livskvaliteten hos vem som helst.

2013-12-18

Åldrande är förändring

Åldrande är tid och tid är förändring. I 30 år följde Eva Jeppsson Grassman en liten grupp synskadade och kroniskt sjuka personer i en kvalitativ studie. Hon intervjuade dem första gången 1981 och sista 2011.

Att åldras med funktionshinder 

Att bli gammal som funktionshindrad kan betyda att bli mindre avvikande. Att till exempel gå med käpp är inte så konstigt längre, och inte heller att inte jobba – det gör ju inga pensionärer.