– De äldre kan inte tala om hur de mår, inte heller göra sin röst hörd eller förstå vad som händer omkring dem. Vårdförloppet kan bli onödigt långt på grund av språkförbistringar. Eller tvärtom, personen underdiagnostiseras och får felaktig behandling, säger Katarina Hjelm (bilden nedan).
Hon är professor i omvårdnad vid Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier (ISV) och leder en forskargrupp i en studie om tolkningens betydelse inom hälso- och sjukvården. Delar av resultaten kring äldreomsorgen är klara, resultat från akutsjukvården och flyktinghälsovården kommer senare.
Stora förväntningar på tolken
Med allt fler flyktingar har tolkfrågorna blivit mer aktuella. 16 procent av Sveriges befolkning är född utomlands. Drygt 200 000 personer är över 65 år så andelen utlandsfödda i äldrevården ökar.
Foto: Anna Nilsen– Tolken ses dock inte bara som en översättare. Förväntningarna både från de äldre och personalen är att tolkar även ska kunna guida personen rätt i vården, hjälpa till med information och vara lite av kommunikatörer i vardagen. Till exempel läsa menyer, informera om aktiviteter och upplysa om behandling av olika sjukdomar. Men det är inte tolkens uppgift. Därför behövs tydliga riktlinjer så att alla vet vad som kan förväntas när en tolk anlitas, säger Katarina Hjelm.
Vara både översättare och kommunikatör
Resultat från studien visar att professionella, utbildade tolkar används när mötet är planerat och det finns gott om tid, som exempelvis vid vårdplaneringar. Vid övrig tid och i akuta situationer utnyttjas istället anhöriga, eller tvåspråkig personal, som inte alltid tolkar på ett tillfredsställande sätt vare sig för den boende eller för personalen.
– Att använda tolk tar tid. Det kan vara ett skäl till att vården inte anlitar någon. Men det handlar också om förtroende. Det förtroendet finns inte alltid och är beroende av tolkens språkliga och professionella kompetens.
I dagsläget finns en brist på tolkar och många är timarvoderade av privata förmedlingar. Personalen behöver också utbildning i hur de ska tala genom tolk och tolkarna behöver kunskap i översättningsteknik och terminologi om äldres sjukdomar.
Ett förslag är därför att organisationen ändras så att tolkarna finns som en naturlig del i vårdens vardag, inte minst inom äldreomsorgen. Istället för privata firmor skulle tolkarna kunna tillhöra sjukvårdssystemet och då inte bara vara översättare utan även arbeta som kommunikatörer och under hela dygnet, föreslår Katarina Hjelm.
