När orden inte räcker till

Tränare, elitryttare och häst. Kommunikation mellan tre parter
där bara två parter talar samma språk. Det är en situation som
intresserar kommunikationsforskaren Charlotte Lundgren.

Foto: Gunilla Pravitz

De hummar, sjunger, mimar, rör sig i rummet och lägger stundtals händerna på sina adepter. För tränare av elitekipage i dressyr räcker inte alltid orden till för en effektiv undervisning.

De ska nå fram till en ryttare som i sin tur ska nå fram till en häst, vilken i sin tur ska utföra komplicerade rörelser i takt och balans – dessutom på kommando.

Den internationella idrottskonferensen European Collage of Sport Science som i år hölls i Malmö i maj, samlade 2 400 deltagare från 70 länder och drygt 1500 forskningsstudier presenterades. Ett tiotal om hästsport och bland dem fanns Charlotte Lundgrens projekt om elitträning av ryttare.

– Språket är viktigt i allt samspel, särskilt i undervisning och lärande. Som språkvetare forskar jag om hur språket används, då är det förstås också intressant att se hur kommunikation uttrycks när språket inte räcker till. Vad tar man till för att nå förståelse?

Charlotte Lundgren är forskare på Institutionen för kultur och kommunikation. En treställig kommunikationssituation, där en av parterna av någon anledning är kommunikativt mindre kompetent, har i flera år ingått i hennes forskningsfält. Hon har bland annat forskat om kommunikation i vården och samtal mellan läkare-anhörig-patient.
Ett tydligt exempel är samtal mellan läkare/vårdpersonal, anhörig och en dement cancerpatient, där det kan handla om behandlingsalternativ för en person som inte själv kan göra sin stämma hörd.

– Det är kommunikationssituationer jag som forskare helst skulle vilja videofilma för att kunna upptäcka alla detaljer, men det vore etiskt oacceptabelt. Att observera kan också vara svårt, men även när det går, är det omöjligt att hinna uppfatta och anteckna allt som sker.

Fångar mångfacetterad kommunikation

I ett helt annat projekt har Charlotte Lundgren däremot utan problem kunnat rigga upp kamerorna för att detaljstudera kommunikationen mellan tre parter – träning av dressyrekipage på elitnivå.
– I det fallet är det ju hästen som måste betecknas som ”mindre kompetent” när det gäller kommunikationen, säger Charlotte Lundgren och skrattar.
Med ett eget ryttarliv i bagaget vet hon, på gott och ont såhär i forskarsammanhang, precis hur mångfacetterad kommunikationen blir i ett lärande som både är teoretiskt och praktiskt – och därtill med en kroppslig, fysisk och känslomässig dimension för såväl ryttare som häst.
Charlotte Lungren utanför Keyhuset. Porträtt.Foto: Gunilla Pravitz
Charlotte Lundgren är med i en grupp av filosofer, idéhistoriker, historiker och pedagoger som startade det nationella nätverket HumSamHäst 2011.
– Människan har en mångtusenårig tradition av att nyttja hästar och den mänskliga hästkulturen kan ses ur en massa olika perspektiv. Idag är hästhållningen en av de största gröna näringarna i Sverige – räkna in allt från uppfödning till foderframställning, spel- och tävlingsverksamhet till allt några hundra tusen privatryttare omsätter. Globalt är det en bransch som omsätter miljarder.

Sverige är, näst efter Island, det mest hästtäta landet i Europa med drygt 360 000 hästar. Eftersom nöjda kunder är en förutsättning för en uthållig bransch (och goda idrottsresultat) fick Charlotte Lundgren forskningsmedel från Stiftelsen Hästforskning för att undersöka vad som händer i kommunikationen mellan tränare, ryttare och häst.

– Ingången är det goda exemplet. Jag vill ta reda på vad det är erkänt uppskattade tränare gör i sin undervisning. Vad är problematiskt i den här treparts-kommunikationen? Vilka är deras kommunikativa verktyg?

Studien pågår till 2017

Femton ekipage och fem tränare ingår i studien, som ska pågå till 2017.
Femton timmars film, genomgångna in i minsta detalj, visar hur tränarna har en hel verktygslåda att ta till.
– Först och främst den verbala instruktionen, förstås, inklusive användandet av metaforer. Men det är också tydligt hur de använder sina egna kroppar som en slags modeller. De mimar för att förtydliga vad de vill att ryttarna ska göra. De rör sig i ridhuset för att visa ridvägar eller takt och det händer att de själva sitter upp på hästen för att demonstrera något, säger Charlotte Lundgren.

Det är en typ av undervisning som på sätt och vis närmar sig till exempel dansundervisning. Tränarna ljudar också ordlöst, hummar eller sjunger för att få ekipaget i takt eller för att få dem att slappna av.

– Det är intressant att se hur tränarna ibland fysiskt lägger händerna på ryttarna, drar tillbaka ett ben till korrekt skänkelläge eller tar i händerna för att korrigera en handställning. Beröring ses i vår tid ofta som problematiskt i assymetriska maktförhållanden som vid undervisning, säger Charlotte Lundgren och demonstrerar själv – hur uppfattas en beröring som en strykning över ett ben? Eller ett hastigt men hårt tryck, närmast en bortknuff?

Själva undervisningssituationen är kommunikationsmässigt och pedagogiskt sett komplex. Det är ofta kallt i ridhus och akustiken hopplös. Ryttaren måste koncentrera sig både på häst och tränare och allt sker under pågående rörelse.
– Och ryttaren ser mest hästens man och öron. Människor är beroende av visuell information, men det är svårt för en ryttare att få en bild av sig och hästen som ekipage. Den bilden måste tränaren förmedla, konstaterar Charlotte Lundgren.

Med en kamera på tränaren, en annan på ryttaren och en tredje som visar översiktlig vidvinkel har Charlotte Lundgren i analysfasen kunnat lägga ihop filmklipp och parallellt se hur respektive part interagerar vid instruktion eller en tillrättavisning.

– Berömmer du verkligen hästen, kan tränaren fråga. Om jag då kan se hur ryttaren plötsligt svarar med att tydligt öka småpratet med hästen eller börja klappa om den oftare har, så har frågan ju fungerat som en instruktion.

Den sublima ryttarkänslan

I sitt forskningsprojekt samarbetar Charlotte Lundgren med pedagogikforskaren Mari Zetterqvist Blokhuis vid Södertörns högskola. Totalt ska det landa i tre delstudier som ska vara slutförda under 2017. En med ryttare/häst i fokus, en med tränaren och en med hästen.

Vilket intresse väckte presentationen av studien hos de internationella idrottsforskarna?

– Det var riktigt stort. Dels kan analystekniken i sig, med tre kameror och bilder som kan analyseras parallellt användas för att analysera andra träningssituationer, dels är de verktyg tränarna använder sig av intressanta för många andra grupper. Till exempel pedagoger eller sjukgymnaster.

Det finns ännu en dimension av ridning som intresserar Charlotte Lundgren. Det handlar om den subtila ”ryttarkänslan”, det som i århundraden fått ridning att betecknas som ridkonst:
– När samspelet stämmer upplever många en nästan mytisk kentaurkänsla av att vara ett med hästen. Det kan lite jämföras med att man ibland säger att människor har djuröga, en intuitiv förståelse för djurens känslolägen och beteenden. Hur lär man sig ryttarkänsla? Och hur lär man ryttare att uppnå den? Det är något vi hittills bara studerat genom intervjuer.

Ur ett övergripande perspektiv har svensk ridundervisning på elitnivå gått från historiskt auktoritativ till coachens modernare pedagogik som inkluderar individuell reflektion och återkoppling. Här är det inte längre fråga om en militär disciplin utan idrott.
I Sverige har ridning dessutom i allt högre grad blivit en sysselsättning för flickor och kvinnor.
– Den feminiseringen är vi ensamma om och varför det blivit så är ur en idéhistorisk synvinkel ett spännande fenomen i sig. Det spiller ibland till och med över på oss som sysslar med hästforskning och vi får nu och då gliringar om att ”det där gör ni väl bara för att få hänga i stallet”.

Betydligt mindre feminiserat är då fäktning som sport. Hur tränare kommunicerar kring den, är ett annat område Charlotte Lundgren börjat fundera över.
– Det är oundvikligt, jag har ju börjat med fäktning själv. Numera hinner jag inte satsa på ridningen, det tar alldeles för mycket tid.

2015-09-07