Att prioriteringar är nödvändiga beror på att behoven är större än de resurser som samhällsekonomin skapar utrymme att avsätta till hälso- och sjukvård. De patienter som inte får sina vårdbehov tillgodosedda så som de önskar tycker naturligtvis att detta är upprörande. Därför är det viktigt att prioriteringar uppfattas som rättvisa och bygger på en gemensam etisk plattform. Det finns tre etiska principer som ska styra prioriteringar inom hälso- och sjukvård och som ska fungera som ett stöd i konkreta prioriteringssituationer.
- Människovärdesprincipen
- Behovs- och solidaritetsprincipen
- Kostnadseffektivitetsprincipen
- Övriga riktlinjer i riksdagens beslut
Bakgrund
De etiska principerna formulerades i Prioriteringsutredningen "Vårdens svåra val" (SOU 1995:5) och antogs av regeringens proposition Prioriteringar inom hälso- och sjukvården (prop 1996/97:60).
Människovärdesprincipen
Begreppet människovärde intar en central roll i den etiska debatten. Tanken är att alla människor har ett människovärde just för att de är människor och inte för vad de har eller gör. Detta vill säga att alla människor har samma rätt till vård oavsett begåvning, social ställning, inkomst, ålder, etnicitet eller någon annan faktor. Principen anger i första hand vad sjukvårdsansvariga inte bör ta hänsyn till vid beslut om resursfördelning eller vid vård och behandling. Människovärdesprincipen som säger att alla har samma rätt och lika värde räcker inte som grund för prioriteringar i vården. Det behövs något ytterligare för att kunna avgöra vilka som ska få vård i första hand.
Behovs-solidaritetsprincipen
Behovs- solidaritetsprincipen föreskriver att vårdens resurser ska satsas på de patienter som har störst behov. Hur stort behovet är bedöms utifrån hälsoproblemets svårighetsgrad och varaktighet, samt vilken potentiell hälsoförbättring en vårdinsats kan medföra. Enligt principen ska behoven hos svaga grupper och grupper som har svårt att göra sina röster hörda, särskilt uppmärksammas. Till dessa grupper hör t.ex. barn, åldersdementa, medvetslösa, förvirrade och gravt psykiskt störda. Att uppmärksamma dessa gruppers behov innebär också ett ansvar för att utreda var de otillfredsställda behoven finns.
Kostnadseffektivitetsprincipen
Kostnadseffektivitetsprincipen innebär att hälso- och sjukvården har en skyldighet att utnyttja sina resurser så effektivt som möjligt. Denna princip är dock underordnad de två andra principerna, vilket betyder att svåra sjukdomar och väsentliga livskvalitetsförsämringar ska prioriteras framför lindrigare åkommor, även om vården av de svåra tillstånden är dyrare. I propositionen betonas att det är de samlade och långsiktiga effekterna och kostnaderna som måste vägas in. Kostnadseffektivitetsprincipen ges en vidare roll på verksamhetsnivå. Regeringen skriver att den ekonomiska verkligheten i form av minskade ramar för hälso- och sjukvården, i ökad utsträckning kommer att påverka möjligheterna att tillgodose behoven. Kostnadseffektivitetsprincipen kan därför få en större vikt i det praktiska arbetet än vad utredningen förutser. Kravet på kostnadseffektivitet har således fått en annan tyngd än tidigare. Prioriteringscentrum menar dock att det är angeläget att skilja på kostnadseffektivitet när det gäller behandling av enskilda patienter och när det gäller sjukvårdens verksamhet i stort.
