– Det var en fantastisk känsla av att få gå rakt in i jungfrulig mark och få börja gräva i ett jättelikt material som stått i det närmaste orört i 50 år. Dagböcker, brev, målningar, teckningar, grafik … och av en konstnär född 1874 som konsthistorien marginaliserat, säger Karin Ström Lehander med tillägget: som så ofta när det gäller kvinnligt konstnärskap.
I början av sommaren öppnade Östergötlands museum utställningen ”Två konstnärskap i vår tids ljus” med verk av Tyra Kleen (1874-1951) och Elsa Danson Wåghals (1885-1977).
Samtidigt kom boken ”Tyra Kleen” ut, en produktion med klar LiU-anknytning. Förord av nyblivne hedersdoktorn och museiintendenten Stefan Hammenbeck och med två kapitel skrivna av LiU:s konstvetare Karin Ström Lehander och Niclas Franzén på Institutionen för kultur och kommunikation.
Ett lyckligt sammanträffande då konstvetenskapen på LiU dessutom firar 30 år i år.
Nordisk symbolist
– Det var inte jag som hittade Tyra Kleen, det var hon som hittade mig, säger Karin Ström Lehander.
Och hon drar kortversionen: om hur LiU för några år sedan hade noder för samverkan ute i länet och hur LiU:s Emma Hansson i Nyköping, hamnar på en Rotarylunch bredvid Lars Hermelin på Valinge Gård … och han berättar att de har en gårdsflygel full av material som de förvaltar åt Riddarhuset – och kände Emma Hansson kanske till någon på LiU som kunde ta sig an detta outforskade arv …?
Det är sådant som kallas serendipity.
Det kommer att dröja rätt länge innan Karin Ström Lehander är klar med Tyra Kleen.
– Hon ger nya och ganska överraskande perspektiv på variationen i nordiska konstnärskap vid förrförra sekelskiftet. Hon är en av få kvinnliga nordiska symbolister med uttryck som vi kan känna igen i new age-rörelsen, i fiction och i dagens fantasyvärldar.
– Men Tyra drogs också till exotismen, gav sig ut på långa resor och kunde lika väl ge sig i kast med att illustrera javanesisk hovdans och de balinesiska prästernas rituella handrörelser på ett etnografiskt sätt som aldrig tidigare gjorts och som till och med renderade henne en medalj.
Vem blir inte nyfiken på en konstnär som 1924 ger ut ”Ni-Si-Pleng. En historia om svarta barn berättad och ritad för vita barn”?
Tyra Kleens liv är ett enda intensivt, närmast maniskt, produktivt flöde av målningar, guacher, teckningar, romaner, noveller, dikter.
Hon blir känd och uppmärksammad med framgångsrika utställningar, i London, Paris, Rom, New York och S:t Petersburg. På hemmaplan intervjuad av Elin Wägner i tidningen Idun (som påpekar att Tyra Kleen har en manlig blick på kvinnliga kroppar) och nära vän med Ellen Key, vars idéer och radikala kvinnosyn hon delar.
Hur kommer det sig att en erkänd och färgstark konstnär som Tyra Kleen kunde försvinna i glömska?
– Kanske för att hon kom i kläm i stilskiftet mellan tidigt 1900-tal och den framväxande modernismen som hon ogillade, säger Karin Ström Lehander.
– Hon var egensinnig och värnade sin frihet, hon valde sitt konstnärskap och tog konsekvenserna av det.
Sidenblus och dödskalle
I sin dagbok från 1897 skriver Tyra Kleen en inköpslista för sin kommande tid i konstnärernas Paris: balskor, vinterhatt, sidenblus och dödskalle. Hon låter sitt alter ego i sin roman Lek (1900) utlova att spränga alla som begränsar hennes frihet i luften med dynamit. Och hon håller bestämt på att det går bättre att cykla på den franska landsbygden om man bär byxor – och inte bara när hon cyklar.
– Tyra Kleen blir mer europé än svensk. Hon är sexton när hon skickas till konststudier i Tyskland, fyra år senare fortsätter hon utbildningen i Paris. Och hon hänger med engelska och amerikanska konstnärskolonier, inte bara med de samtida svenska konstnärerna i Frankrike, berättar Karin Ström Lehander.
En frihetslängtande tjugoåring mitt i de virvlande stämningarna i sekelskiftets Paris. Fin de siècle: motstånd, civilisationskritik, anarkism, dekadens, ockultism.
Det är klart Tyra Kleen tar intryck.
Det passar henne, hon som gärna dras till det opassande.
Men här finns också nyandliga tankegods hon känner sig hemma i och som hon mött redan under tiden i Tyskland, i teosofin och symbolismen.
– Hennes konstnärskap speglar tidsströmmarna och det gör henne intressant ur så många aspekter. Dagböckerna, skrivna från 1890 till 1950, innehåller allt från inköpslistor till filosofiska noteringar och dagskommentarer om sensationen med rörlig film. De är ett fantastiskt källmaterial i sig. Problemet är bara att hon lärt sig stenografera, så rätt mycket måste dechifreras, säger Karin Ström Lehander.
Teosofi och konstnärsfester
Efter Paris bär det av mot Rom 1898. Delvis i protest mot att teosoferna i Paris inte släpper in kvinnor i sitt samfund. Här skaffar hon egen ateljé, hon är bara 24 år men finner sig väl tillrätta i såväl den europeiska kultureliten som den ditresta svenska. Hon kan sin franska, därtill tyska, engelska och italienska och hon har sitt säkra underhåll från familjen i Sverige.
Vittomtalade fester och romanser varvas med intensiv konstnärlig produktion.
– Tiden i Rom är i mitt tycke den mest intressanta perioden, säger Karin Ström Lehander.
I Dahlgrenssviten på Östergötlands museum visar hon exempel i utställningen.
Influenserna löper in från alla håll. Japansk teknik med motiv i förgrund och stiliserad bakgrund. De traditionella europeiska perspektiven som utgår från centrum. Och spåren av jugend, förstås, med böljande linjer, dekorationer och motiv som faller lite ur ramen.
Lite fantasy-harmoniskt.
En dödskalle på inköpslistan.
Vid närmare betraktan blir den helt begriplig. Och, i likhet med sina konstnärskollegor, använde sig Tyra Kleen både av levande och döda modeller.
– Här är Amor och dödskallen, visar Karin Ström Lehander, en illustration till Baudelaires ”De ondas blommor” gjord 1902.
– Och där hänger ”La Peur”, från året innan.
”Blodets fontän” gör hon 1903. Edgar Allan Poe illustreras i litografin ”Nevermore”.
Den fria kärleken har också sin plats, väl representerad av gryningsparet i ”Sed non satiati”, de är ännu inte tillfredsställda.
Först 1909 återvänder Tyra Kleen till Sverige, ritar och hinner låta bygga ett funktionellt Lidingöhus med podier och rätt ljusinfall innan hon återigen drar ut i världen. Denna gången med sitt etnografiska ritstift i packningen.
– Hon avsatte senare pengar och tänkte att huset skulle kunna användas av kvinnliga konstnärsstipendiater, ungefär som Ellen Keys Strand. Men så blev det bara en kort tid.
Riddarhuset ärver allt
Tyra Kleen testamenterade sin kvarlåtenskap till Riddarhuset och stipulerade att allt skulle förbli orört i femtio år efter hennes död.
Riddarhuset ansökte i sin tur om regeringens tillstånd att sälja konstnärshuset och allt material flyttades till vinden på Riddarhuset i Gamla stan och blev liggande. Tills sprängningarna för järnvägsspåren intill fick Riddarhuset att skaka i sina grundvalar.
Vinden måste tömmas.
- Frågan gick till hennes släktingar på Valinge gård, där också Tyra varit mycket som ung. Så Lars Hermelin, som satt där på Rotarylunchen i Nyköping, är alltså gift med Tyras brors barnbarn. Solklart?
Karin Ström Lehander skrattar åt den invecklade bakgrundshistorien.
Och att Tyra Kleen hittade just Karin Ström Lehander är nästan lika invecklat. Hon började på LiU som jurist med inriktning på varumärkesfrågor och för att jobba med samverkan.
Men steget från varumärken till symbol- och bildspråk är inte så långt.
Numera är Karin Ström Lehander en av studenterna på teknisk fakultet nyligen prisad lärare, hon har en fil.mag. i konstvetenskap från LiU och försöker som bäst hitta utrymme för mastersexamen parallellt med jobbet som koordinator och lärare på IKK.
Utställningen är en del i hennes mastersarbete och vem vet – kanske slutar det hela med en doktorsavhandling om Tyra Kleen.
– Hela konsthistorien håller faktiskt på att skrivas om, konstaterar Karin Ström Lehander.
– Över hela världen dras förbisedda eller bortglömda konstnärinnor fram i ljuset. Kanske får de äntligen den plats som de hela tiden borde ha haft.
Fotnot: I boken ”Tyra Kleen” medverkar också Kerstin Gullstrand Hermelin samt Elisabet Lind, intendent vid Etnografisk museet.
