Fängslad av matematiken

Eufori. Och känslan av att befinna sig on the bleeding edge. För
Olle Abrahamsson är abstrakt matematik häftig utmaning – och lycka.

Olle Abrahamsson löser matteproblem. Bara hand, penna och uträkning syns.Foto: Gunilla PravitzEfter fyra års studier till kompositör och med ett färskt examensbevis från Lunds universitet på fickan tänkte Olle Abrahamsson om.
Han beslöt sig för att satsa på sitt fritidsintresse.
Matematiken.
Och när han, efter ett tekniskt basår, kunde börja på kandidatprogrammet i matematik på LiU kom rena jubelreaktionen.
– Bara tanken på att jag skulle få nörda ned mig i flera år … det hade kliat i kroppen så länge! Mattestudierna, särskilt den abstrakta matematiken, är precis så kul som jag föreställt mig.

Nu ser han fram emot ganska många nördiga år och räknar redan med att gå vidare med masterexamen eller varför inte en forskarkarriär.
Musiken får bli en hobby vid sidan av.
– Det utbildas väl tio tonsättare årligen i Sverige. Nio av dem får leva med ekonomi som går berg- och dalbana, jag insåg att jag inte ville leva med den osäkerheten, säger han.
Som matematiker väntar en säker arbetsmarknad.
– Ah, ska du bli mattelärare, är det många som säger – men det är faktiskt det enda jag inte kan bli med den utbildning jag går. I dagsläget kan jag tänka mig inriktningen mot informationsteori och digital kommunikation. Kanske med jobb inom industrin, till exempel med komprimering av information eller med felrättande koder. Det verkar extremt kul.

Ren upptäckarglädje

Olle vid favoritläsplatsen i FysikhusetFoto: Gunilla PravitzInformationsteorin är tillämpad matematik som involverar abstrakt algebra. Och det är det abstrakta matematiska tänkandet som intresserar honom. Ju mer skruvade problem, desto roligare.
Olle Abrahamsson funderar en stund på hur han ska svara på frågan varför, men går sedan snabbt igång:
– Jag får gå på outforskad mark. Det är ren upptäckarglädje; det är så häftigt att befinna sig i framkanten, on the bleeding edge.

Och inte helt olikt processen att skapa en musikalisk komposition.
– Ett evigt tragglande och många återvändsgränder. Man sliter sig i håret och svär. Men när det sedan klickar, är det värt allt. Kicken jag får av att ha lyckats lösa ett svårt matematiskt problem är densamma som vid ett musikaliskt uruppförande. Det ger mig en slags känsla av fullständighet, en enorm eufori, säger han.

Återstår då bara att formulera logiska argument och övertyga andra att lösningen är den rätta.
– Med matematiken är det enklare. Matten är binär, ett eller noll. Lyckas jag med en lösning, hyser jag sällan tvivel. Det är värre med musiken, där handlar det till sist om andras bedömningar av hur väl jag lyckats.

Köra huvudet i väggen - självklart!

Till matematiken hör också insikten att man inte kan lyckas jämt.
– Det är viktigt att kunna acceptera att man ibland helt enkelt kör huvudet i betongväggen. Det måste finnas med som en självklarhet i tankesättet, säger Olle Abrahamsson.
Han refererar till matematikern Andrew Wiles arbete med att bevisa Fermats sista sats, som formulerades 1637 men bevisades först 358 år senare.
– Wiles var bara tio år när han bestämde sig för att bevisa Fermats sats. 1993 tillkännagav han att han, efter sju års jobb, hade lyckats. Men beviset punkterades snabbt, berättar Olle Abrahamsson.
Wiles gav sig inte. 1995 kunde han presentera ett felfritt bevis.
– Det är så man måste lära sig att reagera. Istället för att gå under som forskare så får man enträget gå vidare, tänka ut förbättrade varianter som håller.

Matematiker får räkna med få segrar men desto större kickar, med andra ord. Men envishet och nyfikenhet räcker inte hela vägen. Det behövs talang också.

Hur upptäckte du din fascination för matematik?
– Som liten tyckte jag nog bara att det var så himla kul att kunna bocka av alla tal jag klarade av. Att se listan växa. Men i högstadiet låg jag rätt långt före de andra, när jag klarat av allt som kunde klaras av gav mig läraren alternativ: slappa eller hjälpa andra. Jag valde att hjälpa andra.

Det visade sig vara ett gott sätt att blir riktigt bra på matte. Olle Abrahamsson lärde sig sätta ord på matematiken, förklara och förklara om igen, på nya sätt.

Hade det inte varit bättre för din utveckling att läraren gett dig svårare utmaningar?
– Kanske, men jag är inte säker på det. Jag tror faktiskt aldrig jag lärt mig så mycket matte som då. Genom att hjälpa andra befäste jag mina kunskaper. Och fick dessutom känna mig duktig.

Lässtund vid konstverk i UniversitetsparkenFoto: Gunilla PravitzAbstrakt men ändå jordnära

Utmaningarna hittade han på egen hand. Såg matematiken i allt och fascinerades av de abstrakta utmaningarna.
– Egentligen är det konstigt inte fler är intresserade av matte. I grunden är den jordnära. I stort sett allt vi har runt oss i samhället bygger på någon form av matematisk beräkning. Hade vi inte haft förmågan till matematiskt tänkande hade vår tillvaro sett helt annorlunda ut.

– Jag har ett tydligt minne av när jag som 14-åring upptäcker att två 1800-talsmatematiker beskrivit vattnets rörelser. Att något så komplicerat och slumpmässigt som vågrörelser alls kunde beskrivas matematiskt, vid varje punkt dessutom, imponerade. De ögon jag gjorde då, det du …

Men matematiken kom länge ändå i andra hand, på fritiden. I första hand kom musiken: främst slagverk, piano och gitarr. Efter musikgymnasiet i Norrköping gick han vidare till Musikhögskolan i Malmö (en del av Lunds universitet), totalt fokuserad på en framtid som klassisk tonsättare av symfoniska verk – men också med jazzen med i bilden.

Konstnärssjäl, estet och mattenörd. Olle Abrahamsson vägrar att ställa sig i ett fack, och inte så sällan går han medvetet motvalls.
– Bland alla esteter i Malmö odlade jag ofta min teknologsida, betonade vetenskap och kritiskt tänkande i diskussionerna. Här bland matematikerna på LiU är det tvärt om – teknologstuket drar fram esteten i mig. Jag gillar inte stereotyper. Och när alla blir så där härligt överens i en grupp utvecklas en flockmentalitet som är förrädisk. Jag kan sällan låta bli att vara tvärt om, i alla fall försöka injicera nya idéer.

Fritt tänkande, tålamod och intensiv träning

Olle vid ett konstverket Fjättrad i UniversitetsparkenFoto: Gunilla PravitzJu fler infallsvinklar man kan hämta hem desto bättre, menar Olle Abrahamsson. Litteraturen, musiken eller konsten odlar kreativiteten.
– Och jag gillar det abstrakta, som abstrakt konst. Den lämnar utrymmet fritt för tänkandet och sätter igång processer i hjärnans alla skrymslen.
Abstrakt matematik kräver också ett fritt tänkande, därtill intellektuellt tålamod och intensiv träning.
– Man måste vara nyfiken. Vilja gå till grunden: Varför blir det så här? Och varför blir det inte så här?

Den som har lätt för matematik anses ju ofta intelligent, vad säger du om det?

– Jag tycker man måste vara lite ödmjuk. Man kan å andra sidan vara oduglig på annat. Själv har jag tummen mitt i handen, kontrar Olle Abrahamsson.

Dock sitter tummen på plats när det är dags att ta en öl på Herrgårn. Studentlivet bidrar till kreativiteten på sitt sätt. Olle Abrahamsson har till exempel engagerat sig i Styrverkeriet, mat/nat-sektionens styrelse, är ny på posten som ordförande i studienämnden för matematik- och fysikprogrammen och är med i EF-nämnden som ansvarar för rad utbildningar.

– Det är jättehäftigt. Jag får veta en massa om processerna bakom utbildningarna. Det är överblick och detaljer. Varför en kurs är på 4p och inte 6p. Innehållet i nya studiehandboken innan den ens kommit på pränt. Jag står först i nyhetsflödet, det är kanonkul.

– Jag representerar i och för sig bara min sektion, så ibland svindlar det lite. Besluten rör framtiden och vad kommer några tusen teknologer att tycka? Då gäller det att ha ett rappt svar.



Foto: Gunilla Pravitz

2014-08-11