Fråga en forskare - Historia

Har du en fråga om historia? Fråga en expert!

Mejla din fråga till fragaenforskare@liu.se 

Svartvita familjebilderFoto: Valentina Gabusi 

Det är så att jag har lite frågor angående varför kvinnor har lägre inkomst,lön och pension än män. Jag undrar om det finns en specifik anledning varför, eller är det bara samhället som har valt att acceptera det? / Astrid

Två viktiga orsaker till olikheter i inkomst mellan kvinnor och män är:

1) Den könssegregerade arbetsmarknaden. Kvinnor och män arbetar inom olika yrken och branscher på arbetsmarknaden. Det var många kvinnor som fick jobb inom omsorgsyrkena inom den offentliga sektorn när den växte fram, och denna typ av arbeten värderades (lönesattes) lägre än många mansdominerade yrken inom den privata sektorn. Det fanns historiskt uppfattningar om att kvinnor var mer lämpade för enklare arbetsuppgifter som inte krävde utbildning och särskild kompetens, eller att de inte hade ensamt försörjningsansvar = kvinnor kunde ges lägre löner. Kvinnor arbetar även deltid i högre utsträckning än män, det gör att kvinnors inkomst är lägre och det resulterar i en lägre pension.

2) Traditionella/stereotypa uppfattningar om kön när lön ska sättas. Det verkar fortfarande finnas omedvetna uppfattningar om kvinnors och mäns roller och förmågor; det finns många studier som visar att samma meriter bedöms olika, beroende på om bedömaren tror att den som bedöms är kvinna eller man. Det bidrar till att det finns löneskillnader även mellan kvinnor och män som har lika, eller likvärdiga, jobb: trots att kvinnor och män har samma utbildning och samma ålder inom lika jobb, tjänar män mer än kvinnor.

För att komma åt orättvisa löneskillnader pga kön finns det lagbestämmelser om att arbetsgivare måste göra lönekartläggning varje år, och justera löneskillnader som inte kan förklaras med individens prestation eller marknadsläget. Arbetet med att komma åt lönegapet går dock ganska långsamt. / Med vänlig hälsning, Anna Fogelberg Eriksson, universitetslektor

Jag hoppas att ni kan hjälpa oss att räta ut ett frågetecken. Jag är lärare på högstadiet och arbetar just nu med första världskriget. Jag ska göra en övning om källor och källkritik där eleverna ska lista de olika källorna som ”kvarlevor” eller ”berättande källor”. Nu kommer vi till problemet med fotografier – ska man räkna dem som kvarlevor eller som berättande källor? Vi är inte helt överens i kollegiet så det vore intressant att få ett svar. När det gäller ex. telegram är de väl egentligen både en kvarleva OCH en berättande källa - eller? / Kristina

Klassisk fråga! En kvarleva kan ses lite som fynd vid en brottsplats och det rör sig oftast om artefakter, dvs föremål av ngt slag. Jag förstår att läraren i fråga har svårt att definiera ett fotografi eftersom det kan vara både en kvarleva och en berättande källa. Den är en kvarleva i bemärkelsen av att det är ett fotografi som visar att man tog fotografier vid en viss tidpunkt. Om man gör en kemiska analys av materialet kan man få kunskap om kemisk sammansättning, material etc. Samtidigt skulle de flesta historiker idag betrakta det som en berättande källa eftersom det finns en intention bakom fotot dvs. det är något den som tog bilden och kanske även de som finns med på det har velat berätta för eftervärlden. Svaret är att det är hur man använder ett fotografi som avgör om det ska betraktas som en berättande källa eller en kvarleva. / Med vänlig hälsning, Björn Ivarsson Lilieblad [filosofie doktor], Utbildningsledare

Jag undrar i vilka epoker man kan dela in världshistorien? / Brith

Det finns ingen enhetlig mall att indela världshistorien epoker. Det beror på att utvecklingen varit olika i världen alla hörn och dessa olikheter ökar ju närmare nutid vi kommer.

Man brukar vara överens om Stenåldern. Den sträcker sig från 2,3 milj. år sedan till c. 1500 år f.Kr. Slutpunkten varierar dock beroende på när bronset införs. Stenåldern indelas i äldre stenålder. Den varar till c. 10.000 år f.Kr. Mellanstenåldern c. 10.000 år f.Kr. till c. 4000 år f.Kr. Yngre stenålder (bondestenålder) varar fram till c. 1700 år f.kr. (gäller Norden och Nordeuropa):

Bronsåldern börjar i Orienten redan c 3000 år f.Kr., men hos oss inte förrän c 1300 år senare. Bronsåldern indelas också i en mängd underepoker beroende på var i världen det gäller.

Järnåldern varierar på samma sätt. I t.ex. Egypten börjar den c. 1200 år f.Kr., i Centraleuropa 700 år f.Kr. och i Nordeuropa och Kina c. 500 år f. Kr. I Norden indelar vi järnåldern i äldre och yngre. Den äldre varar från 500 år f.Kr (då bronsåldern tar slut här) till Kristi födelse och den yngre från Kristi födelse till c. 1000 e.kr. Den senare delen kallar vi ofta för Vikingatiden. Ibland använder man också begreppet romersk järnålder för den äldre epoken.

Medeltiden som epok har också stora variationer. I Norden talar vi c 1000 till 1500, men i Sydeuropa börjar den betydligt tidigare c. 500 e.Kr. I större delen av övriga världen används inte begreppet. Där bygger epokerna ofta på olika dynastier, som varit vid makten.

Därefter upphör i princip alla enighet om resten av epokindelningen. I Norden talar vi om Nyare tiden och i Sverige indelar vi den i t.ex. stormaktstid, frihetstid och gustaviansk tid osv. I andra delar av världen talar man om t.ex renässansen, romantiken osv.

Hur man indelar i historien beror således på hur utvecklingen formats och på vad man i olika delar av världen funnit vara viktiga gränser i utvecklingen. Hoppas att mitt svar ändå ha kunnat ge dig någon kunskap om detta. / Bästa hälsningar, Kalle Bäck

Jag har en fråga angående brevet Columbus skrev där han beskriver vilka upptäckter han gjorde under sin resa. Av vilka skäl var upptäckten något att fira, enligt Columbus? 

Christopher Columbus första upptäcktsresa västerut 1492-93 var en stor framgång. Från finansiärernas sida, det spanska kungaparet Ferdinand och Isabella, motiverades det kostsamma företaget av en önskan om att finna sjövägen till Indien, för att på så sätt få ökad tillgång till rikedomar såsom kryddor och ädelmetaller. Man förväntade sig också att Columbus skulle finna mark som saknade nationstillhörighet och därmed kunde läggas under den spanska kronan och exploateras på sina rikedomar.

Columbus hade också ett antal personliga skäl till att genomföra resan. Han hade lyckats övertala kungaparet om att skriva på ett avtal om att han skulle få behålla en tiondel av alla ädelmetaller som han hittade, samt att han skulle befordras till amiral av Oceanen och utses till vicekung över eventuella nya landområden. I en bok som Columbus skrev senare i sitt liv framställde han sina resor i ljuset av bibelns spådomar om domedagen, och det kan antas att han redan på den första resan hyste en önskan om att sprida kristendomen till hedningar.

När Columbus återkom till Europa våren 1493 hade han lyckats med sina föresatser. Han trodde att de öar som han upptäckt tillhörde Indien. Han bedömde att befolkningen på öarna var möjliga att kristna och, kanske viktigast av allt, att där fanns stor tillgång på ädelmetaller, kryddor, möjliga slavar m.m. Han hade också utropat spansk överhöghet över öarna och betitlade sig amiral. / Sofia Gustafsson, universitetslektor i historia 

Europa berömmer sig ju av att vara civilisationens vagga, med det klassiska grekiska arvet av vetenskaplig kunskap och politisk filosofi. Men enligt en version av historien var det i själva verket araberna som återupptäckte detta arv. Är det sant att vi har araberna att tacka för att de gamla grekerna räddades till eftervärlden? /Annie

På det hela taget kan man nog säga att du har rätt. Det grekiskt-romerska arvet har betytt mycket för Europas utveckling, men efter romarrikets fall på 400-talet föll mycket av det i glömska. Arvet räddades dock (litteratur, matematik och annan forskning) av framför allt bibliotek i den arabiska världen. Under medeltiden och renässansen återuppväcktes intresset för den grekiska-romerska arvet i Europa, och då var det via den arabiska världen som man fick tillgång till det igen. /Bästa hälsningar Kalle Bäck

Hur påverkades världen av att telefonen uppfanns? Vad blev konsekvenserna? Och vilken betydelse har telefonen for världen? /Frida 17 år

I mars 1876 tog Alexander Graham Bell (1847-1922) patent på sin telefon. Han var varken först eller ensam om sin uppfinning. Redan på 1860-talet konstruerade Johann Phillip Reis (1834-1874) en fungerande apparat som dock inte kom att vidareutvecklas och det sägs att Elisha Gray (1835-1901) lämnade in sin patentansökan bara några timmar efter Bell.

Tekniken var ganska enkel. Ljudvågorna omvandlades genom ett membran och en elektromagnet till elektriska impulser vilka via en ledning leddes till den mottagande apparaten där den omvända processen resulterade i ljud. Tal och även musik kunde på detta sätt överföras.

Den nya tekniken väckte ingen hänförelse. Telegrafnätet täckte redan i början av 1850-talet de flesta av Europas länder och de närmaste årtiondena fogades först Nordamerika sedan de övriga världsdelarna till det globala nätet. Att i realtid kommunicera med hela världen var alltså inget nytt. Telefonens talade ljud sågs inte heller som ett framsteg jämfört med telegrafens mera beständiga skrift. När telegrafen kom fick den omedelbart stöd av viktiga samhällsintressen. Militären såg genast dess betydelse och den var ett viktigt komplement till utbyggnaden av järnvägsnäten. Med hjälp av statligt och privat kapital byggdes telegrafnätet snabbt ut men vem var intresserad av att investera i ett telefonnät?

Inledningsvis hade man två problem att övervinna för att den nya tekniken skulle utvecklas - ett tekniskt och ett av marknadsmässig karaktär. Bells telefon hade en mycket kort räckvidd men med uppfinningen av elektronröret kunde de elektriska signalerna förstärkas vilket, tillsammans med införandet av dubbeltråd av koppar, gjorde det möjligt att ringa samtal på lägre distans.

Det andra problemet kan sammanfattas i frågan: Vem är så dum att han köper den första telefonen? En teknik som förutsätter ett stort antal brukare för att vara intressant får med nödvändighet en trög start men kan som i telefonens fall glädja sig åt en snabb utveckling när den väl tar fart. Till denna utveckling bidrog en snabbt växande internationell marknadsekonomi som tidigt insåg fördelarna med den nya kommunikationstekniken.

I Sverige blev telefonen snabbt populär. 1885 hade Stockholm fler telefoner än någon annan europeisk huvudstad och från 1930-talet och framåt ligger Sverige i topp vad avser antalet telefoner per 1000 innevånare. Detta kan synas märkligt då kostnaderna för att bygga ett täckande nät i ett så stort och glesbefolkat land borde varit avskräckande. Men kanske var av samma anledning intresset stort att bryta isoleringen med den nya kommunikationstekniken.

Under 1900-talet ersätter automatiska telefonväxlar alla tusentals växeltelefonister men annars sker inga stora tekniska innovationer vad gäller telefonin. Nästa stora tekniksprång, från 1980-talet och framåt, hänger samman med att telefonen blir en plattform for en rad andra tekniker. Den blir en sändare och mottagare av radiovågor, den inkorporerar den nya digitala fototekniken samt sist (senast?) men inte minst blir den en dator som kan operera på internet med allt vad detta innebär. Men det är en annan historia. /Kalle Bäck, professor i historia

 

Datumet då Sverige bytte från vänster- till högertrafik brukar uppmärksammas i TV och andra medier. Det jag funderat på är hur man gjorde med bussar i stadstrafik. Bussdörrarna måste ju sitta på rätt sida av bussen så att människor kan gå på bussen från trottoaren. Chauffören måste därmed också sitta på rätt sida för att ta emot pengar från passagerarna (på den tiden kunde man betala med kontanter på bussen). Byttes samtliga bussar i samtliga kommuner i landet byttes ut den här natten? Byggde man om dem? Eller hur gjorde man? Vem betalade? /Elisabet

Omställningskostnaden beräknades till 600 miljoner kr. Vid övergången den 3 september fanns i Sverige ca 7.500 bussar. Av dessa var ca 3.500 förberedda för högertrafik redan våren 1966. 2.000 bussar byggda för högertrafik var beställda för leverans före dagen H. I februari 1967 levererades de första "högertrafikbussarna" och i södra förorterna testades de i reguljär linjetrafik på linje 137 under det halvår som återstod av vänstertrafiken. Den linjen gick mellan tunnelbanestationen i Bredäng och stadsdelarna Sätra och Skärholmen som höll på att byggas. Linjen trafikerades med en buss som pendlade på sträckan under högtrafiktid. Trafikanterna utgjordes till 99% av byggjobbare. För att kunna trafikera 137:an med den nya fordonstypen byggde gatukontoret s.k. "Ö-hållplatser" utefter linjesträckan mellan Bredäng och Skärholmen. Det innebar att man fick svänga vänster in före hållplatsen till "plattan" och efter hållplatsuppehållet ut igen på vägen. Stockholms Spårvägar hade 31 hållplatsgrupper som från 17-tiden på lördagen fram till 3-tiden på natten mot söndagen åkte runt och lyfte av plastpåsarna och satte upp tidtabeller på de nya hållplatserna. De tog också bort tidtabeller och topptavlor från de gamla vänstertrafikhållplatserna. /Kalle Bäck, professor i historia

Vilka aspekter av historien lyfts fram extra mycket inom forskning och utbildning just nu? Och vad säger det om vår samtid? /Maria

Idag finns det inte något lika tydligt "huvudspår" inom historieforskning på samma sätt som under 1970-talet, då historiematerialism, underifrånperspektiv och arbetarhistoria var dominerande. Eller tidigt 1900-tal, då politik historia var dominerande. Idag är det mer av "tusen blommor blommar". Man kan dock urskilja några tydliga linjer som har förstärkts. Det ena är aktör- och personhistoria. Möjligen säger det något om samtiden, där individualism och "satsa på dig själv" har blivit starkare honnörsord än solidaritet. Ett annat spår är kulturarvsfrågor och historiebruk. Detta speglar möjligen ett större intresse i vår samtid av upplevelseturism, kulturens betydelse för hälsa och välfärd och historiens betydelse både som bruk och missbruk.  /Kalle Bäck, professor i historia

Hej! Jag undrar: vilka är metoderna "man" skriver historia med? Hur sållar historikerna bland myriader av händelser och möjliga orsakssammanhang för att formulera den? Hur behandlar man problemen kring (störst möjliga) objektivitet? Jag läser till konservator och undrar vilken roll föremålen spelar för historieskrivningen?Har du litteraturtips om dessa frågor? /Andreas

De här frågorna är det inte bara du, utan också många av oss historiker som funderar över, mer eller mindre kontinuerligt. Eftersom frågorna var flera, stora och inte helt lättbesvarade i ett kort sammanhang, väljer jag att koncentrera mig på att svara på den sista frågan. På så sätt kan du säkert hitta svar på de andra också. Alltså, vad finns det för litteratur om historikerns arbetssätt och möjligheter att ge en så rättvis bild av det förflutna som möjligt? Rätt mycket faktiskt, eftersom det är något som studenter i historia måste lära sig att fundera över. Nedan följer några tips på böcker som brukar förekomma på historiekurser i Sverige:

John Tosh: Historisk teori och metod, Michael Stanford: Handbok i historiska studier, Stellan Dahlgren och Anders Florén: Fråga det förflutna, Anders Florén och Henrik Ågren: Historiska undersökningar, Knut Kjedlstadli: Det förflutna är inte vad det en gång var, samt Klas Åmark: Varför historia?

Förutom Kjeldstadli handlar ingen av dessa egentligen alls om föremål som du frågar efter. Det beror på att föremål framför allt behandlas av andra vetenskapliga dsicipliner än historia, framför allt arekologi men även till exempel konsthistoria. /Kalle Bäck, professor i historia

Forskning inom kultur

Nyheter historia

Fortsätt fråga