Fråga en forskare - Kemi

Denna fråga kanske har ett uppenbart svar. Men för att vara på den säkra sidan kände jag det är bäst att fråga en expert. Om en karaktär i berättelsen jag skriver släpper ut en tub carbogen (Meduna's Mixture) i ett stängt, men ej isolerat rum och någon tänder en eld i det rummet (elden är inte större än en vanlig brasa i storlek), kommer carbogen då reagera på något särskilt sätt? Brinner elden sämre? Bättre? Inte alls? Vad är den mest realistiska reaktionen? / Tomb

Frågan är svår att besvara om man inte vet hur stort rummet är eller hur mycket som finns i tuben. Carbogen är en blandning av koldioxid och syrgas med från 1,5–50 % koldioxid. Den kallas ibland Medunas blandning (30 % koldioxid, 70 % syrgas) efter dess upptäckare, som gjorde försök inom psykoterapin med blandat resultat. Vanlig luft håller 21 % syrgas, så om tuben är nära brasan kommer den att flamma upp märkbart, hur mycket beror på tubens storlek och tryck, samt syrgashalten i din tub. Koldioxiden påverkar knappast brasan om den inte minskar syrgashalten i rummets atmosfär. Däremot kan ökad halt av koldioxid i rummet förorsaka obehag hos människor i rummet på samma sätt som när många människor vistas samtidigt i ett ovädrat rum. Här gäller det nog bara om rummet är litet.

Vänligen, Nils-Ola Persson

Kan det verkligen fungera att städa med så kallat ultrarent vatten? Vatten är ju en dipol oavsett om den är destillerad eller inte och jag har svårt att tänka mig att detta ultrarena vatten kan lösa upp fett. Bakterier kan säkert lysera pga det osmotiska trycket, men det förutsätter att vattnet inte blivit kontaminerat av salter under städningen. Många skolor städar nu för tiden enbart med s.k. ultrarent vatten och jag tycket det verkar ohygieniskt att städa t.ex. toaletter på det här sättet. / Ann-Sofie

Hej Ann-Sofie! Detta med rengöring med ultrarent vatten verkar vara mycket kontroversiellt. Jag har inte sett någon vetenskaplig artikel som förklarar varför det skulle vara så bra. Man tänker snarare på ordspråket att om något verkar för bra för att vara sant så är det oftast inte det. Å andra sidan åberopas mer eller mindre trovärdiga test som ska ha gett positivt resultat.

Den gängse teorin för hur konventionella rengöringsmedel verkar är att de innehåller så kallade ytaktiva ämnen som sänker vattnets ytspänning och gör att lösningen väter organiska (feta) ytor så att tvätten går bättre. Dessutom kan de ytaktiva ämnena bilda små aggregat med den organiska smutsen (fettet) så att den löses lätt i vattnet och sköljs ut.

Ingen av dessa egenskaper bör finnas hos ultrarent vatten. Ytspänningen är hög även när koncentrationen av lösta ämnen går mot noll. I något fall har jag för mig att man sprutade det renade vattnet under högt tryck, men då kan det vara frågan om en rent mekanisk effekt, lite som sandblästring? En annan förklaring skulle kunna vara att efter gnidning med rengöringsmedel finns en vätskefilm på ytan kvar. När denna torkat finns ett tunt skikt av rengöringsmedel kvar som gör att ytan upplevs som smutsig. Rent vatten lämnar normalt ingen film.

En sida som sammanfattar läget: Upp till bevis om aktivt vatten - Rent (cleannet.se)
En till, mera kritisk: Tvättmetod utan tvättmedel kritiseras | SVT Nyheter
Ytterligare en från Ny Teknik: Swatabs tvätteknik anklagas för att vara bluff (nyteknik.se)
En definitivt kritisk: Lundaforskare sågar ”miljövänlig” tvättmetod (aftonbladet.se)

Resultaten verkar mycket spretiga. De som marknadsför metoden verkar behöva nya förklaringar för olika tester. Hårdhetsgraden för det kommunala vatten som används varierar antagligen och kan påverka testresultaten mycket. I artikeln från Ny Teknik avfärdas tekniken av två professorer som ”hittepå” eller ”nys”. Företaget anser sig utsatt för klappjakt av ”kommersiella aktörer som säljer konventionella rengörings- eller tvättmedel”, en något konspiratorisk förklaring.

Vänligen
Nils-Ola Persson

Jag har läst att sockermolekylerna i frukt och grönt är vänsterroterande och raffinerat socker och industriellt bearbetade produkter är högerroterande. Ligger det någon sanning i detta? / Kajsalena

Hej, Kajsalena! Ja, det gör det. Vanligt socker, sackaros är en disackarid som består av monosackariderna fruktos och glukos (se figuren, källa Wikipedia).Sackaros, eller sukros, består av fruktos och glukos. Foto Physchim62 [CC BY 3.0]

Vid vissa raffineringprocesser bildas s.k. invertsocker genom hydrolys av syrebryggan mellan de två ringarna och man får två monosackarider. Denna blandning har motsatt optisk rotationsriktning mot vanligt socker, vilket ger upphov till namnet.

Invertsocker har bättre sötande förmåga än vanligt sackaros och används mycket inom livsmedelsindustrin, t.ex. i sirap. Bihonung innehåller mycket invertsocker. Vridningen av planpolariserat ljus beror i båda fallen på kolatomer med fyra enkelbindningar till olika grannar, d.v.s. de har två spegelbilder som inte kan läggas över varandra.

Detta gör att de växelverkar olika med planpolariserat ljus, så att detta roterar olika vid passage genom lösningar av respektive ämne.

Vänligen
Nils-Ola Persson

Jag undrar varför luftfilter (utan aktivt kol eller andra absorbenter och katalysatorer) inte kan filtrera lukt. Luktmolekylerna borde väl vara tillräckligt små att de har Brownsk rörelse vilket skulle leda till att de kolliderar med fibrerna i luftfiltret? / Tomas

Luften som strömmar genom filtret består ju förutom ”luktmolekylerna” till allra största delen av syrgas och kvävgas (ca 21 resp 78 %), 0,9 % argon, 0,04 % koldioxid + olika luftföroreningar, beroende på omgivningen. När sådan luft sugs eller blåses genom ett filter är det meningen att föroreningarna (och /eller ”luktmolekylerna”) skall fastna medan det andra skall gå igenom. Därför tillsätter man aktivt kol eller andra adsorbenter för att föroreningarna skall fastna medan andra molekyler (syrgas m m) skall passera och inte ta plats på adsorbenten.

Själva filtret, kanske ett nät av metall eller syntetfiber, binder lika svagt till föroreningarna som till de andra luftmolekylerna. Om någon förorening ändå lyckas fastna på filtermaterialet, kommer någon luftmolekyl att knuffa bort den. Molekylrörelsen hos luftens molekyler kommer alltså att motverka den önskade adsorptionen av föroreningar på adsorbenten. Adsorbenten måste alltså väljas så att den binder bättre till det som skall adsorberas, adsorbatet, och håller kvar den trots att övriga luftmolekyler stöter emot det.

Bindningarna adsorbent – adsorbat kan vara fysiska (fysisorption) eller kemiska (kemisorption). De senare är starkare, bindningsenergierna är ca. 10 gånger högre. Adsorbenten kan sedan rengöras, regenereras genom att värma till hög temperatur och under vacuum. Vid kemisorption kan man behöva ta till temperaturer på flera hundra grader Celsius. 

Vänligen / Nils-Ola Persson

I väldigt många städtips står det att man kan använda bikarbonat, och om det inte räcker till kan man lägga till lite ättika så blir det ännu bättre. Men borde inte bikarbonatet och ättika neutralisera varandra i viss mån så att effekten blir sämre, inte bättre? Eller är det gasbildningen i reaktionen mellan bikarbonat och ättikan som mekaniskt lossar smutsen? / Annika

En cirka 4 %-ig lösning av ättika bör hålla ett pH på strax under 3 (surt) och en ung. dubbelt så stark dito av natriumbikarbonat (natriumvätekarbonat) strax över 8 (svagt basiskt). De recept du bifogat visar ju att man mestadels utgår från fast bikarbonat och sprejar eller häller ättika på ytan. Då sker reaktionen HCO₃^- + H⁺→ H₂O + CO₂(g), dvs vätekarbonatjon + vätejon (eg. H₃O⁺) bildar vatten + koldioxid i gasform.

Det är gasbildningen som ger fräsningen i de olika beskrivningarna. Dessutom blir lösningarna surare vilket är bra om t ex kalkbeläggning ska bort. Hur surt det blir beror på förhållandet mellan bikarbonat och ättika. Det är svårt att säga hur mycket själva fräsningen när gas bildas bidrar till rengöringen, men som mekanisk påverkan kan den visst verka.

Vänligen
Nils-Ola Persson

Jag hade smält socker över efter att ha limmat ihop ett pepparkakshus och tänkte att det kanske kunde bli saltlakritskarameller. Hällde i lite salmiak. Då började det bubbla massor, och det kom en lukt som jag tycker mig känna igen, men inte kan placera. Smält plast? Sockret var redan mörkt, men jag tror det svartnade mycket snabbt vid reaktionen. Ingen salmiaksmak alls kvar, istället mycket bitter smak. Vet inte om det bara var sockrets "sotsmak" eller något annat också. Vad hände? Vad blev kvar i sockret, och vilken gas var det som bildades? Katalyserade salmiaken sockrets sönderfall? / Kjell

Vanligt socker (sackaros, eller rörsocker) smälter vid 170–180 ºC. Salmiak är det samma som ammoniumklorid, NH₄Cl som också är fast vid rumstemperatur (vitt pulver). Vid höga temperaturer förgasas ammoniumkloriden och faller sönder (dissocierar) enligt jämvikten (reaktionen kan gå både åt höger och vänster):

NH₄Cl(g) ↔ NH₃(g) + HCl(g)

De gaser som bildas är ammoniak och väteklorid (d v s klorväte, som ingår löst i saltsyra). Båda är giftiga och lungskadliga gaser med mycket distinkta lukter. Att du inte kände igen lukterna berodde antagligen på att de förekom samtidigt. Jag tror inte sockret reagerade med någon av gaserna, möjligen kan någon av hydroxigrupperna klorerats under bildning av vatten:

R-OH + HCl → R-Cl + H₂O

Sockret kan också ha sönderfallit av värmen under inverkan av de aggressiva gaserna.

Om man blandar klorvätegas med ammoniak bildas ett fint damm av salmiak i luften genom att dissociationen går baklänges. Detta används bland annat vid rökbildning inom pyroteknik. Om du såg lite rök vid reaktionen kan det ha varit återbildad salmiak.

Vänligen
Nils-Ola Persson

Jag har nyligen köpt ”glas” gjorda i koppar. Dessa är behandlade med tenn på insidan och jag misstänker att det är en legering av tenn och bly. Finns det något bra sätt att kontrollera det hemma eller måste man ha tillgång till specialiserade kemikalier? Jag hällde i ättika och lät det stå över natten och ättikan blev då vit och grumlig. / Max

Hej, Max! Jag antar att ”glasen” är bägare av koppar utan glas i materialet. Beläggning av tenn på insidan av kärl, liksom lödning, gjordes förr med en blandning av tenn och bly för att sänka smältpunkten och ev. också för att ge smältan rätt viskositet. Vid lödning kan man förr ha använt över 50% bly, dock ska man undvika bly till föremål som skall innehålla livsmedel (t. ex. på insidan av konservburkar).

Jag vet inte hur gamla dina bägare är, men jag tror inte förtenningen innehåller bly i större mängd. Dock skulle jag inte använda dem till livsmedel eller drycker, i varje fall inte sura vätskor. Den vita fällning du fick kan ha varit bly(II)acetat eller något hydroxikomplex. Tenn(II)acetat är troligen mer lättlösligt. Någon enkel metod att säkerställa att det inte är bly kan jag inte ge – det bör göras av ett analyslaboratorium. Vänligen / Nils-Ola Persson

Mina elever ska lösa salt och socker i vatten och se vad som löser sig i störst mängd. En elev nöjde sig inte med att konstatera att det löser sig mer socker än salt, utan undrade varför! Jag var tvungen att erkänna att jag inte var säker. Kan ni hjälpa till med detta? / Maria

Jag förstår att ni räknar med hur många gram (g) av respektive ämne som löser sig i t.ex. 1 dL vatten. Då skall det bli ca 66 g socker (sukros) och 36 g salt (natriumklorid). Vid upplösningen växelverkar ämnena på olika sätt med vattnet. Socker har flera hydroxidgrupper i molekylen (se illustration nedan).

Dessa grupper växelverkar med vattenmolekyler (H₂O) genom vätebindningar mellan syreatomer i den ena molekylen och väten i den andra. Sockermolekylerna är alltså intakta i lösningen.

Salt är däremot ett oorganiskt salt som vid upplösning i vatten delas upp i en positiv natriumjon och en negativ kloridjon (Na+ resp. Cl-). Dessa joner växelverkar sedan var för sig med vatten på så sätt att positiva natriumjoner dras till syreatomer på vattenmolekyler och bildar ett skikt kring dem. Syreatomerna är svagt negativt polariserade och väteatomerna är motsvarande positivt polariserade. Detta gör att de negativa kloridjonerna dras till väteatomerna.

Skillnaden är alltså att sockermolekylerna är hela enheter i vattenlösning medan salt delas upp i joner med motsatta laddningar. Sockermolekyler hålls ihop med starka kovalenta bindningar (delade elektroner) medan salter hålls ihop av elektrostatisk attraktion mellan de båda jonslagen där vattenmolekyler kan tränga sig in eftersom vattnet är polärt.

Räknar man om till molära koncentrationer gäller att en mättad sockerlösning är ca. 2 molär medan en saltlösning är 5 – 6 molär, så det är fler saltenheter än socker per volym vatten i saltlösningen. / Vänligen, Nils-Ola Persson

Sukrosmolekylen är intakt i vatten. Foto Physchim62 [CC BY 3.0]

När jag gjorde en hallongelé som jag brukar göra så gjöt jag den i en ram av silikon på ett bakplåtspapper som stod på en form av bleckplåt. Hallongelén innehöll hallon, socker och gelatin. Efter ca. 3 dagar hade pappret blött igenom så att kontakt hade skett mellan hallongelén och plåten. Från botten och upp till mitten så var hela den gjutna gelén nu mörk lila medan resten var röd, som hela gelén brukar vara. Detta var första gången som hallongelén kom i kontakt med bleckplåt och jag undrar vilken typ av kemisk reaktion som kan ha skett när det syrliga hallonet mötte bleckplåten? /Axel

Preparation av gelé är inte något som jag vet mycket om. Om det faktiskt beror på metallen i bleckplåten är den första frågan vilken metall det gäller. Den vanligaste bleckplåten är järnplåt med ett tunt lager tenn över. Tennet är just för att hindra upplösning av metall till joner och användes mycket förr när kopparkärl var vanliga. Numera används även zink för sådan ytbeläggning. Den ytan är dock känslig för sura eller basiska lösningar, varför man inte kan använda dem på kärl för födoämnen. Dock talar man också om kopparbleck. Upplöst koppar som koppar(II)-jon har en djupt blå färg, och kan dessutom bilda komplex med ammoniak eller vissa aminer som är lila eller blå. Det bör synas om det var ett kopparbleck du använde.

Om inte någon annan avvikelse i preparationen kan ha funnits (t.ex. annan silikon) tycker jag inte man ska äta av gelén. Har du tillgång till något analyslab kan det vara värt att låta göra en analys av det mörkare partiet av någon sats. Kanske emaljerade plåtar är att föredra? Gör gärna en ny sats med allt som förut utom underlaget.

En reaktion som kan vara aktuell är Maillardreaktionen, som sker mellan aminer (t.ex. proteiner), men jag tror inte den påverkas av metaller. Den kräver dock värme och ger brun färg och smakämnen åt olika rätter, t.ex. stekt kött. Brunfärgning verkar ju inte vara fallet i din gelé. / Vänligen, Nils-Ola Persson

Reagerade hallonen med metall i plåten? undrar frågeställaren Foto Public domain, Mishonov, via Wikimedia Commons

Jag är en gammal gubbe som läst organisk kemi någon kurs för nära hundra år sedan. Men när jag ser kemiska formler försöker jag ändå tolka vad jag ser. Ibland lyckas jag och ibland inte. Jag fastnade i en molekylmodell (bild bifogas, längst ner i svaret). Bilden är otydlig men jag tror mig se cyclopentan med en metyl (-CH₃) och en -O-Cl grupp förenad i samma kolatom. Bilden är från en mobiltelefonbolagsreklam med en ung kvinna och den här molekylen som dekoration i lägenheten. Molekylmodeller är tydligen mode nu. Jag gissar att ungdomar vill nog ha en lite vågad molekyl att visa som kan väcka kompisarnas nyfikenhet (skulle jag haft som ung student). T.ex knark eller en lite häftigare medicinsk användning... Kan det vara så? Vad heter ämnet? / Seppo

Molekylen bör heta 1-metyl cyklopentyl hypoklorit. Sådana molekyler framställs genom att låta motsvarande alkohol reagera med hypoklorit, troligen i vattenlösning. Lågmolekylära motsvarigheter, t ex från metanol är explosiva och giftiga. Jag kan inte hitta något användningsområde för din speciella substans, men det kan bero på att den figurerar under något trivialnamn som jag inte hittat vid mina sökningar. Jag har dock bläddrat igenom tre av Ulf Ellerviks böcker utan att se strukturen bland alla de strukturformler som böckerna är tryfferade med. (De rekommenderas till alla kemiintresserade.) Han skriver annars mycket om lite ”häftiga” användningsområden. Möjligen har den som gjorde bilden fastnat för det explosiva eller ingår substansen i något syntesschema med någon spännande som slutprodukt. / Vänligen, Nils-Ola Persson och Peter Konradsson, professor i organisk kemi

Har molekylen en lite vågad användning?, undrar frågeställaren.

Jag har läst att vid aluminiumframställning fungerar det inte att använda en masugn eftersom att kolet (koks) inte kan "stjäla" syret från aluminiumoxiderna. Varför fungerar det när det är järnoxider, men inte vid aluminiumoxider? Vill en mer oädel metall (aluminium) hellre vara i en förening än självständig (vilket man vill vid metallframställning) / Hampus

Ja, en mindre ädel metall har lättare att oxideras, dvs. bilda föreningar med syre, än en ädlare. Det du läst innebär att det är svårare att dra bort syret från aluminium är från järn. Järnet reagerar med kol i masugnen enligt formeln: 2 Fe₂O₃ + 3 C → 4 Fe + CO₂
(Formeln är något förenklad, järnmalmen kan bestå av andra oxider, och en del kolmonoxid bildas också.)

På grund av större reaktionsmotstånd kan inte motsvarande reaktion ske med aluminiumoxid, Al₂O₃, som råvara, vid rimlig temperatur, utan rent aluminium framställs genom elektrolys i en saltmälta med kryolit Na₃AlF₆ och AlF₃ som ”lösningsmedel”. I smältan bildas trevärda positiva aluminiumjoner och tvåvärda negativa oxidjoner, O₂-. Jonerna dras till elektroder med motsatt tecken, så att metalliskt aluminium faller ut på den negativa elektroden. Syrejonerna reagerar med den positiva elektroden, som utgörs av grafit, så att kolmonoxid eller koldioxid bildas här också. Om enbart koldioxid bildas även här, blir alltså formeln samma som för järn om Fe byts mot Al.

Man undrar då hur aluminium kan vara mer motståndskraftigt mot korrosion än järn? Detta beror på att på aluminiumytan bildas ett osynligt tunt tätt lager av aluminiumoxid som hindrar vidare oxidbildning. Järnoxid (rost) har dessvärre inte denna egenskap. / Vänligen, Nils-Ola Persson

Jag läser konst och håller på att leka runt med snäckskal för tillfället. Häromdagen upptäckte jag något som gjorde mig glatt förvånad. Jag hade krossat en hel massa skal från blåmusslor, när jag sedan värmde upp krosset med en vanlig värmepistol (max 5 sekunder) så blev de krossade skalen rosaaktiga. Jag har letat runt en del men inte hittat någon förklaring. Vet ni hur detta kommer sig? / Fredrik

Den röda färgen kommer av färgämnet astaxantin. Detta bildas primärt i grönalger men följer med i näringskedjan för högre djur som äter av dem.

Först är skaldjur av olika slag t ex hummer och musslor. När man kokar hummer, kräftor och dylika blir de som bekant röda. Du har troligen åstadkommit en liknande effekt med din värmepistol på skalpulvret. Färgförändringarna beror på att molekylstrukturen ändras vid uppvärmningen, så att absorptionsmaximum för synligt ljus förskjuts. Den färg vi observerar är komplementfärgen, dvs. det som inte absorberas av det inkommande vita ljuset.

Färgämnen med liknande struktur ingår i t ex morötter, paprika m fl. Vänligen / Nils-Ola Persson

Om jag har uppfattat det rätt så är det som vi kallar luft en gasblandning. Min fråga är: Vad gör att blandningen av olika molekyler i luften fördelas så jämnt som det verkar göra och finns det någon bindning mellan dessa? / Johan

Luft är som du skriver en blandning av flera gaser. Sammansättningen för torr luft är, räknad i volymprocent, kväve 78.1%, syre 20.9%, argon (en ädelgas som inte reagerar) 0.9%, koldioxid 0.04%, samt ett stort antal andra ämnen som beror av omgivningen, t.ex. luftföroreningar från olika verksamheter. Dessutom tillkommer vatten, där andelen beror av temperaturen och den relativa luftfuktigheten. Denna kan uppgå till närmare 5% vid hög temperatur och nära mättnadstryck.

Molekylerna i en gas rör sig nästan fritt i förhållande till varandra. När de kolliderar stöter de bort varandra och detta leder snabbt till den mest sannolika fördelningen att de är jämnt spridda i det rum som finns till förfogande. Tyngdkraften har dock någon inverkan så att molekylerna dras mot jordytan. Detta märks inte i normala rum, men är orsaken till den tunnare luften på höga höjder.

I gasfas är medelavståndet mellan molekylerna så stort att de inte kan attrahera varandra i någon större utsträckning. Varje molekyl har fritt rum omkring sig över så stor volym att deras egenvolym utgör en mycket liten del av den fria medelvolymen. Därför kan varje gasmolekyl anses ta upp lika stor volym i blandningen oberoende av hur den är uppbyggd. Alltför stora molekyler bildar inte gasfas över huvud taget vid normala temperaturer. Svaga attraktionskrafter (van der Waals-krafter) finns dock. Man kan se det när man släpper ut gaser genom ett munstycke så att trycket hastigt sjunker. Då kyls gasen av eftersom det krävs energi för att avlägsna alla dessa molekyler från varandra, och denna energi tas från gasens värmeinnehåll. Vid mycket höga tryck kan molekylerna komma varandra så nära att de stöter bort varandra. Vänligen / Nils-Ola Persson

Vi sitter och funderar på om det med exoterm reaktion skulle gå att värma upp t ex en thermos som hunnit svalna (med kaffe, te, eller annan dryck) utan att göra drycken odrickbar? Antingen genom att ställa thermosen på något som avger värme, eller genom att doppa ner något i thermosen som avger värme. / Fredrik

Liknande exoterma reaktioner används i s.k. handvärmare. Vanliga är övermättade lösningar av ämnen som med någon störning fås att kristallisera varvid värme avges till händerna. Värmaren bärs lämpligen i fickorna så att liten mängd värme går ut i luften. Man kan sedan återställa den övermättade lösningen genom att doppa ned handvärmaren i kokande vatten.

Vanligast är att använda en lösning av natriumacetat. Man aktiverar kristallisationen med en metallknapp som frigör små partiklar eller luftblåsor som ger kärnor som kristallisationen kan starta kring. Nackdelen är att vid återaktiveringen måste man ha en högre temperatur för att få reaktionen att gå åt andra hållet. Detta innebär i vårt fall upplösning, d v s man måste upp i temperatur så att lösningen inte längre är övermättad. Skall man värma t ex kaffe eller te till nära kokpunkten måste man ha en kristallisationstemperatur mycket över denna temperatur för effektiv värmeöverföring. Det får alltså bli mycket varmt kring termosen, som ju dessutom har ett isolerande lager utanför. Att sedan återföra den exoterma reaktionen till jämviktsläge kräver en ännu högre temperatur. Sådana system finns kanske men då handlar det om metaller som reagerar med luftsyre. Dessa system är så vitt jag vet bara för engångsbruk.

Man kan även innesluta den exoterma reaktionen i en doppvärmare. Av de system jag kan tänka mig tror jag då att en vanlig batteridriven doppvärmare kanske är enklast. Även här handlar det om en exoterm reaktion som avger sin energi i form av ström i stället för värme.

Exempel finns på att man säljer drycker som man vill ha kalla i kärl som är mantlade med något som ger en endoterm (värmeupptagande) reaktion som man kan aktivera när man vill dricka. Det verkar handla om engångssystem, som dessutom kräver dubbla väggar hos kärlet så det blir nog både dyrt och mindre hållbart. Jag vet inte vilka kemikalier det rör sig om här. / Vänligen, Nils-Ola Persson

Det har hänt att vi tinat upp en påse räkor för att skala och äta. Det har sedan slagit mig att räkrester och ofärsk urin har lukter som påminner om varandra. Hur kommer det sig? /Thomas

Troligen rör det sig om svavel- eller kväveföreningar i båda fallen, eftersom de har en utpräglad lukt. Urinlukt är dock något som beror mycket på vad personen ätit eller druckit före urineringen. Analyser av urin har gjorts va bl. a. NASA enligt hemsidan: NASA Contractor Report No. NASA CR-1802, D. F. Putnam, July 1971 varav framgår att det kan handla om svavelföreningar eller aminer (kväveföreningar, kemiskt besläktade med ammoniak), som är orsaken.

Fiskrester som luktar illa innehåller ofta trimetylamin, N(CH3)3, som också har en karakteristisk lukt. Svavelföreningar finns dock i organisk form, 77 mg/l, i urinen och de kan då omvandlas till svavelväte genom bakterier när urinen kommit ut. Urinen är normalt bakteriefri i urinledaren men finns i den yttre miljön. Svavelföreningar finns också i fiskrester. Svavelväte ger en typisk lukt av ruttna ägg. / Vänligen, Nils-Ola Persson

Jag undrar över hur farlig kopparrost är om man fått det i sig. Hur blir kopparrost till, och vad kan den grön-blå beläggningen på äldre vattenrör av koppar vara? / Vesna D

Kopparrost är detsamma som ärg eller patina, och det är en blågrön beläggning som bildas på kopparytor som utsätts för något oxidationsmedel, vanligen luftsyre tillsammans med vatten och koldioxid. I vissa fall, t.ex. i samband med konstföremål, anses ärgen så estetiskt tilltalande att man anbringar den med hjälp av syror. Underst, närmast metallen, finns ett lager av röd kopparoxid (Cu₂O). Ovanpå den, ett lager svart kopparoxid (CuO). Ytterst finns det synliga, gröna lagret som mest består av en 1:1-blandning av kopparkarbonat och kopparhydroxid. Andra salter som kan ingå är sulfater om föremålet varit utsatt för surt regn, klorider från saltvatten, eller nitrater från fågelspillning. Har kopparrören du skriver om legat under jord, kan beläggningen ha annan struktur beroende på jordmånen.

Människokroppen behöver få i sig 2–3 mg/dag och normalt innehåller en vuxen människa cirka 80 mg. Om man får i sig en liten mängd koppar tas det inte upp nämnvärt i tarmen, och det man tagit in lagras inte utan utsöndras efter relativt kort tid. Om man lyckas bli förgiftad är symptomen kräkningar och diarré. En del data kan du hitta på Livsmedelsverket eller "Fakta om koppar"/ Vänligen, Nils-Ola Persson

Skulle det vara kemiskt och tekniskt möjligt att skapa en vätska, som man häller i toaletten innan man urinerar. När urinen blandas med vätskan bildas en färg som visar att man saknar t ex D-vitaminer i kroppen. / Nickolas

Vitaminer är organiska ämnen som i små mängder dock utgör ett nödvändigt tillskott för en levande organism. I dagligt tal brukar man mena de ämnen som gäller för människan och då räknar man med 13 stycken varav 8 är B-vitaminer. Det du beskriver verkar svårt, i varje fall med ett och samma reagens för alla vitaminer på en gång.

Dessutom skall ju vitaminerna tas upp från t.ex. föda för att nyttiggöras i kroppen. Urinen är ju en utsöndringsprodukt, så om vitaminet går ut den vägen har man troligen försämrad upptagningsförmåga. Blodprov bör då ge bättre besked.

När det så gäller det kemiska så gäller att de flesta färgförändringar hos organiska ämnen beror på att pH förändras. Jag tror inte att man har en så markerad färgförändring genom brist på något vitamin att det skulle märkas otvetydigt i urin på det sätt du beskriver. Hur man ser färgen beror ju också på den färgen urinen har vid tillfället utan något tillsatt reagens, vilket kan variera mycket mellan individer och över tid för en enskild individ. Ett exempel jag själv sett är vad förtäring av rödbetssoppa kan åstadkomma. För vissa fall kan man kanske i stället använda mätstickor, som dessutom ger mindre mängd föroreningar i avloppet.

För mer detaljerad upplysning om vitaminer hänvisas till Livsmedelsverket / Vänligen, Nils-Ola Persson

Har hört att kaffebönor på något sätt skulle neutralisera näsan mot olika dofter. T.ex. används detta i parfymbutiker för att kunna dofta på många olika märken. Stämmer detta? / Mattias

Svar 1: Det stämmer att kaffebönor används i parfymbutiker. Det enda vetenskapliga belägget jag hittat finns i en artikel: Awaken olfactory receptors of humans and experimental animals by coffee odourants to induce appetite av Yaser Dorri m fl i tidskriften Medical Hypotheses Volume 69, Issue 3, Pages 508–509, 2007. Den kan sammanfattas med att att doftmolekyler från kaffe eller kaffebönor orsakar att doftämnen från parfym eller mat frisätts från doftreceptorer i näsan. Smak- och luktsinnena härrör ju från samma sensorer.

Det hela är dock inte okontroversiellt. Lukt och smak är ju subjektiva upplevelser. Vissa parfymerier använder kaffedoft för att öka kundens känslighet, andra inte. En del fakta finns på http://www.shenet.se/referens/lukt.html / Vänligen, Nils-Ola Persson, kemist

Svar 2: Ja, doftsinnet kan "ställas om" av flera olika ämnen, som gör att det blir lättare att uppfatta andra dofter. Såvitt jag vet är mekanismen inte fullt klarlagd. Omvänt finns det ju flera ämnen som mer eller mindre kan slå ut doftreceptorerna, under viss tid. / Sverre Sjölander, biolog