Fråga en forskare - Medicin

Jag läser på sidan ”Effekter av rTMS på alkoholkonsumtion” och läser bland annat ” Till exempel har kroniska kokainanvändare visat sig ha en förlust av grå hjärnsubstans i insula. Liknande minskning av insulanvolymen och kortikal tjocklek har rapporterats hos alkoholister. ” Kan denna grå hjärnmassa återhämta sig om man slutar med kokain/alkohol? Hur lång tid kan detta i så fall ta och blir man helt återhämtad? / Annika

Det finns konsekventa vetenskapliga bevis som visar en minskning av grå och vitsubstans volym hos individer med alkoholberoende jämfört med individer utan alkoholberoende. Longitudinella studier hos nyktra alkoholister visade volymåterhämtning i olika hjärnområden under 6–12 månader av abstinens, även om i volymen i många hjärnområden fortfarande var betydligt lägre än hos kontrollgrupperna. Hastigheten av volymökning kan bero på kön, ålder, kost, genetiska faktorer, komorbida störningar och kronisk rökning.

I en studie som publicerades i Addiction Biology år 2015 undersökte forskare volymändringar hos nyktra alkoholister under 1 vecka, 1 månad och 7,5 månader. De visade att den största ökningen av grå substans hände under den första månaden, medan vit substans följde en linjär ökning under hela den 7,5 månader långa perioden. Dessutom var rökning relaterad till en lägre volymåterhämtning.

/ Vänliga hälsningar, Irene Perini, förste forskningsingenjör, och Robin Kämpe, forskningsingenjör, vid Centrum för social och affektiv neurovetenskap (CSAN)

Jag har en infraröd värmelampa i mitt hönshus. När jag släpper in mina höns på kvällarna sitter jag ibland kvar en stund i detta ljus. När jag sen går ut därifrån lyser alla vanliga lampor istället i starkt grönt sken och inte i gult. Hur kommer detta sig? / Sebastian

Den infraröda värmelampan består inte enbart av infrarött ljus (vilket ger värme) utan även rött ljus vilket är den färg som människor kan se. Vi uppfattar ljuset som rödfärgat eftersom ljuset går in i ögat och leds till ögats baksida, näthinnan. I näthinnan finns ljuskänsliga celler, fotoreceptorer, som konverterar ljuset till nervsignaler som sedan sänds vidare till hjärnan.

Våra fotoreceptorer består av två huvudsakliga celltyper, stavar och tappar, och det är tapparna som ger oss förmågan att se färg. Men alla tapparna är inte likadana. Vi har tre sorters tappar som reagerar på olika färger: de är känsliga mot rött, grönt respektive blått ljus.
Om ljus av enbart en färg kommer in i ögat under en längre period, då kan de tapparna som är känsliga för den färgen bli ’trötta’ och därmed skicka ut svagare nervsignaler. När man får in enbart rött ljus i ögat under en tid till exempel, blir de rödkänsliga tapparna trötta. När man sedan tittar på vitt ljus då skickar ut våra gröna och blåkänsliga tapparna (tillfälligt) mycket starkare nervsignaler till hjärnan än de ’trötta’ rödkänsliga tapparna. Effekten då blir att bara de blå-gröna våglängderna i det vita ljuset uppfattas.

Om ljuset är gult då finns det inte så mycket blått ljus i det, och då blir det enbart grönt ljus som man uppfattar. Åtminstone tills de rödkänsliga tapparna återhämtar sig, vilket kan ta några sekunder och går fortare om man blundar. / Neil Lagali, docent, experimentell oftalmologi

Hur kan man vara säker på att färger ser relativt likadana ut för alla? T.ex. om jag ser ett vitt papper, frågar dig, du säger att det är vitt också, men om jag skulle "gå-in" i dina ögon så skulle den färgen var grön för mig. Jag vet att den är vit, för det har jag lärt mig, samtidigt som du lärt dig att det du ser är vitt. Men våglängden som du ser och upplever som vit, skulle för mig se grön ut medans den ser vit ut för mig. Svårt att förklara. / Micael

En fråga för filosofiska rummet. Undantaget färgblinda individer så lär vi varandra vad vi kallar vitt, rött och grönt osv. Vi har en uppsättning tappar som registrerar bestämda våglängder. Dessa tappar har ett bestämt synpigment vars kemiska sammansättning är känd och som reagerar för en viss våglängd. Tapparna är mig veterligen lika hos alla mänskliga individer. Det finns variationer på temat i djurvärlden inte minst hos vissa insekter där spektrum kan vara utsträckt utanför det humana spektrat. / Hälsningar, Per Fagerholm, professor emeritus

Vi undrar hur det kommer sig att vi människor (majoriteten) gråter när vi är ledsna? Hur går allt till? Hur fungerar det? Kopplas psyket till gråtkanalerna och isf vad beror det på? / Cornelia

Det är högst befogade frågor då tårar produceras i många olika sammanhang: när vi är ledsna, men också när vi blir riktigt exalterade (glädjetårar), eller upplever något som lustfyllt (ett vackert musikstycke). Lite förenklat kan man säga att tårar ger uttryck för vårt känsloliv.

Men vad jag kan säga är att vi vet att hjärnan har utvecklats successivt under oändligt lång tid och forskning visar (här rekommenderar jag varmt litteratur från Suzana Herculano-Houzel) att hjärnan som organ har expanderat under evolutionen samt att alla däggdjur (föder levande ungar) har gemensamma (homologa) strukturer fast med olika antal nervceller.

När det gäller de delar av hjärnan som har med basala (affektiva) känslor att göra finns det sju system som grundar sig på våra inre delar av hjärnan. Forskaren Jaak Panksepp har visat, genom att stimulera olika strukturer djupt inne i däggdjurshjärnan att han kunde utlösa specifika känslobeteenden, exempelvis kunde han få råttor att skratta och aktivt söka mer stimulans vilket kan tolkas som glädje. Dessa grundläggande känslocentra projicerar sig till nyare delar av hjärnan (kortex) där de ger upphov till mer komplexa känslor och tolkningar, och ger oss en möjlighet att kontrollera känslan eller omvandla den till inlärning. Det är därför det är lättare att lära sig något om man har kul.

Jaak Panksepp kunde också hitta beteenden som är kompatibla med gråt (i det här sammanhanget gråt som i de ljud vi producerar när vi gråter och som översätts med CRYING på engelska. Så för att svara på om andra djur gråter: ja det finns tveklöst bevis för att andra djur gråter, exempelvis vid separation av mor och unge.

När det gäller tårproduktion är det mer kontroversiellt. Det finns anekdoter om elefanter som gråter och samtidigt fäller tårar när de sörjer en separation. Det är också klart att alla däggdjur har möjlighet att producera tårar via icke-viljestyrda (autonoma) banor i hjärnan. Det har spekulerats kring att vi behöver tårar för att skydda ögat, exempelvis skölja bort smuts. Men den uppenbara kopplingen mellan tårar och känslolivet är fortfarande ett oskrivet kort – åtminstone ur ett neurobiologiskt perspektiv.

En känd psykoanalytiker, Sigmund Freud, stipulerade redan i början av 1900-talet att psykisk ohälsa delvis är relaterade till oförlöst sorg, och att gråt är helande. Detta är i princip något som vi alla känner till, d.v.s. att vi behöver gråta för att sörja och därmed omfamna känslan för att sedan kunna gå vidare. Men, precis som eleverna frågar sig, vet vi idag inte exakt hur detta går till. Jag anser att det är att de stora olösta problemen inom neurovetenskaperna idag. Här finns mycket att göra för morgondagens forskare! / Vänliga hälsningar, Anna K Magnusson, Karolinska Institutet

Jag håller på att skriva ett gymnasiearbete om endorfiner. Jag hittade i olika vetenskapliga artiklar i ex Läkartidningen att enkefaliner, dynorfiner och beta-endorfiner är tre undergrupper till endorfiner. Men när jag sedan läste på wikipedia stod det att endorfiner, enkefaliner och dynorfiner är tre undergrupper till opioidpeptider och att Beta-endorfin, Alfa-endorfin, Gamma-endorfin, α-neo-endorfin, beta-neo-endorfin är undergrupper till endorfinerna. Jag vet inte vad jag ska lita på och det här är grundpelaren till hela mitt gymnasiearbete så det här måste bli rätt. / Fanny

Förvirringen beror på att ordet endorfiner används på två sätt. Det kan i dagligt tal användas för att beteckna vad man med biomedicinsk nomenklatur skulle kalla kroppsegna opioider. Dessa kan sedan delas in i undergrupperna endorfiner (beta-endorfin o.s.v.), enkefaliner och dynorfiner. Alltså kan man säga att det man med medicinsk nomenklatur kallar endorfiner är en undergrupp av det man i dagligt tal kallar endorfiner. / Mvh, David Engblom, professor

Pågår det forskning med målet att hitta ett sätt att bota dem som har Aspbergers? /Annica

Den forskning som pågår syftar till att förstå Aspergers syndrom och att lindra symtomen. Eftersom Aspergers syndrom är en störning i hjärnans utveckling är min gissning att det kommer ta lång tid innan det finns en definitiv "bot". Att man hittar bättre sätt att lindra symtomen är nog ett rimligare hopp. /David Engblom, professor

Hur liten kan hjärnan bli för att man fortfarande ska vara vid liv? Det finns ju vissa droger och alkoholer som bryter ner hjärnan lite grann. /Julia

Man kan i princip leva med mycket liten hjärna. Dock behöver man mer och mer hjälp ju mindre den blir. Begreppet hjärndöd bygger ju på att man kan "leva" (eller i alla fall ha ett hjärta som slår) utan hjärna även om man då behöver hjälp med allt inklusive andning. Detta gör också att det inte går att definiera en gräns för hur liten hjärnan kan bli utan att man dör eftersom det är en glidande skala. Vissa droger och alkohol kan göra att hjärnan bryts ned och blir mindre. För att se en tydlig effekt krävs dock omfattande och långvarigt missbruk. Det största problemet är därför inte att hjärnans celler dör utan beroendet i sig, eftersom beroendet ofta gör att man inte fungerar normalt beteendemässigt. /David Engblom, professor

Jag undrar om nerver vars myelinskikt försämrats, sk demyelinering, kan repa sig. Kan myelinskiktet läkas, kan man stimulera det? Myelinskiktet är ju en fet vävnad. Finns det något man kan äta som hjälper dess återuppbyggnad? Om inte det går, kan man transplantera nerver eller "tjuvkoppla"? /Jerker

Precis som du beskriver innehåller myelinskiktet mycket fett, men också proteiner. Myelinskiktet är inte fritt fett i kroppen, utan bildas i och är en del av celler som omger och skyddar nervtrådarna och hjälper dem i deras funktion. Olika sjukdomstillstånd kan utvecklas när myelinskiktet, d.v.s. de celler som producerar myelinet, drabbas. I hjärnan och ryggmärgen heter myelinbildande celler (läs stödjeceller) oligodendrocyter, och i alla nerver vi har i övriga delar av kroppen är schwannceller som står för myelinproduktionen. Demyelinisering kan förekomma i hjärnan och ryggmärgen, t.e.x. vid multipel skleros (MS), eller i nerver i övriga delar av kroppen t.e.x. vid långvarig diabetes eller vid inflammation.

Jag vet inte om din fråga gäller ett specifikt sjukdomstillstånd. Generellt kan jag säga att, tyvärr, finns det inget botemedel. Beroende på sjukdomstillståndet finns en del mediciner som används, och behandlingen riktar sig framför allt mot att minska symptomen, eller försöka bromsa utveckling av sjukdomen.

Du frågar om myelinskiktet kan repa sig, läkas. Så länge stödjecellerna är levande finns det hopp för reparation. Ett problem är att patienten måste bli av med det som primärt har orsakat demyeliniseringen. Det andra problemet är att långvarig skada av stödjeceller kan leda till deras död, eller att nervceller skadas pga brist på stöd från stödjecellerna.

Fysisk träning, t.ex. promenad och simning, är extremt viktigt för patienter med demyeliniserande sjukdomstillstånd. Muskelarbetet gör musklerna starka samt stimulerar nerverna i kroppen (inklusive ryggmärg och hjärna); annars kommer muskulaturen snabbare att bli tunn och svag. Sjukvården har kunskap om den bästa träningsformen vid olika demyeliniserande sjukdomstillstånd.

Finns något man kan äta som hjälper i återuppbyggnad av myelin? När det gäller MS, vet jag att många patienter vänder sig till alternativ medicin, och en del menar att de upplever en positiv effekt av det. Omega-3 (finns i fisk), antioxidanter och D-vitamin nämns ofta i samband med behandling med alternativ medicin. Det finns dock inget vetenskapligt stöd för att dessa ämnen skulle ge positiv effekt vid demyeliniserande sjukdomar.

Svaret på din fråga om ifall man kan transplantera nerver eller tjuvkoppla dem är NEJ. /Simin Mohseni, universitetslektor, cellbiologi