Mejla din fråga till fragaenforskare@liu.se
Jag blir irriterad att det sprider sig att fler o fler, äar och ear när de pratar. Jag har svårt att höra vad de egentligen vill säga pga alla ä och e i mellanrummet. När började detta komma in i språket och var kommer det från? /Leif
Att vara "oflytande" ("eh", pauser, halva ord, upprepningar etc) utgör ungefär 6 % av allt vi säger, och "eh" är det näst vanligaste sättet att visa oflyt. I alla språk där man har undersökt ”eh” så ligger ordet på Topp Tio-listan i mest yttrade ord. Det finns många teorier om vilken funktion "eh" har. "Eh" kan påverka lyssnaren både negativt och positivt. Negativt då talaren verkar exempelvis okunnig och positivt då lyssnaren blir mer uppmärksam på det tal som följer efter ett "eh". "Eh" får helt enkelt lyssnaren att spetsa öronen!
Här finns två radiointervjuer som handlar om detta: Språkteigen, 22 November 2009 och Språket, 1 June 2010
/Robert Eklund, lingvist
Heter det "svenskaredovisning" eller "svenska redovisning”? / Hannes
Jag hajade till när jag såg ordet "svenskaredovisning". Förmodligen är det ett skolord som betyder något i stil med "den uppgift som ska redovisas i ämnet svenska". Om man överhuvudtaget ska använda detta klumpiga ord så ska det dock vara ett ord - ingen särskrivning.Särskrivning är ett gissel - mest ser man den nog i hastigt gjorda annonser: "Gris lever - färsk i bit". "Gå lätt packad i fjällen". Och så följande, enligt uppgift från kontaktannonser: "Jag är en mörk hårig sjuk sköterska." "Jag är inte rädd att visa fram fötterna!" "Jag skriver just nu på min doktors avhandling." "Jag har bra grund men ingen vidare utbildning”. / Viveka Adelswärd, professor i tema kommunikation
Har haft en dispyt med en kollega där jag hävdar att ordet "man" i meningen "Så kan man inte göra" inte är könsrelaterat. Har jag rätt eller fel? / Fredrik Andersson
Personligen anser jag att "man" är ett könsneutralt pronomen. Det kan användas om en icke specificerad person, oavsett kön, om ett kollektiv eller ibland som en litet försiktig omskrivning av "jag". För detta får jag stöd i SAOB, vår utmärkta historiska ordbok över svenska språket. Där står som första förklaring till "man" att ordet har "generell l. obestämd innebörd l. med syftning på en l. flera bestämda personer vilkas identitet är okänd l. lämnas därhän." De som har problem med att använda "man" som könsneutralt pronomen eftersom ordet är likalydande med det ord som betyder "mansperson" och därför alltför mycket sätter fokus på detta kön får väl helt enkelt ägna sig åt omskrivningar. "Så kan vi människor inte göra" etc. Men visst blir det krångligare!
Ord som "justeringsman" ersätts allt oftast av "justeringsperson" och "riksdagsman" av "riksdagsledamot" i en strävan efter ett ord som inte utpekar ett kön. / Viveka Adelswärd
Vad finns det för ett ord som visar att man ser på och bedömer dåtiden med nutidens ögon? /Karl
Svaret är anakronism. En underbar synonym i SAOB är "fel mot tidskostymen" . En anakronism är när man t ex i en text om 1800-talets kvinnliga författare kallar dem för "tjejer", ett annat om man i en i övrigt helt modernt skriven text skulle använda verbens pluralformer. / Viveka Adelswärd
Vad kommer det sig att man säger att man "ska få främmande" när man menar att det är besök av någon man känner och i så fall inte är någon okänd/främmande? /Emma Ekblom
I Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) illustreras den vardagliga betydelsen av främmande av ett exempel som lyder ”Katten tvättar sig. Nu får vi främmande”. Främmande betyder ju just gäst och exemplet från Zacharias Topelius är så gammalt som från 1856. Men i det här sammanhanget kan det vara intressant att veta att ordet gäst tidigare just haft betydelsen ”främmande, främling”. ”Jag är en främling och en gäst hos eder” säger i Första Mosebok den sorgsne Abraham efter Saras död med ett typiskt bibliskt tonfall – det parallella uttrycket, det vill säga två synonymer efter varandra. I religiöst språk användes gäst ofta bildligt. Lina Sandells gamla psalm börjar: ”Jag är en gäst och främling /Som mina fäder här, /Mitt hem är ej på jorden, /Nej, ovan skyn det är.” Så mellan gäst, främling och främmande finns ett snårigt samband. Detta blir inte mindre snårigt när man konstaterar att det fornsvenska gæster härstammar från indoeuropeiskans ghosti- som i sin tur hänger ihop med latinets hostis som kan betyda både gäst, främmande och fiende. / Viveka Adelswärd
Normalt sett brukar språket genomgå förenklingar och förkortningar. Men jag hör allt fler människor som säger "arbetskollega" istället för bara "kollega", man gör alltså ordet längre än vad det behöver vara. Kan en kollega vara något annat än en person man arbetar tillsammans med? /Elisabeth
Mitt spontana svar var först att ordet arbetskollega är en sammanblandning av orden arbetskamrat och kollega. Men när jag googlade på ordet upptäckte jag att jag fick 272 000 resultat. Så det är tydligen mycket mer använt än jag föreställt mig. Och då måste det rimligen ha någon funktion. Svenska Akademiens ordbok kan ge en ledtråd. De förklarar kollega med att hänvisa till att ordet visserligen betecknar en kamrat, men inte vilken kamrat som helst utan någon i samma ”ämbetsverk, institution, yrke, näringsfång, skrå”.
Möjligen kan man tänka sig att många använder ordet kollega för att beteckna någon som har samma yrke, tillhör samma skrå, som de själva. På en läkarkonferens kan t ex läkare träffa en hel del kolleger som de inte arbetar tillsammans med och då är distinktionen kollega – arbetskollega kanske rimlig. Kollegan kan vara vilken annan läkare som helst, medan arbetskollegan är någon som arbetar på samma sjukhus eller inom samma specialitet. Läkaren kan vara arbetskamrat med den som servar hans dator - de jobbar på samma arbetsplats - men de är knappast kolleger. Så möjligen har kollega, arbetskollega och arbetskamrat delvis olika betydelseområden. Eller också är människor helt enkelt litet slarviga med språket! / Viveka Adelswärd
När människor ska berätta om något lite mer dramatiskt som hänt har man en tendens gå över till presens. Det gäller till exempel polisen i TV eller människor som blivit vittnen till en dramatisk händelse eller som själva upplevt något dramatiskt. Stämmer min iakttagelse och i så fall varför gör vi så här? /Elisabeth
Historiskt presens är ett vanligt och naturligt stilgrepp som berättare – vanliga såväl som professionella - tar till när de vill understryka något dramatiskt. Det är ett väletablerat sätt för en berättare att till lyssnaren förmedla något av en händelses ursprungliga dramatik och närvarokänsla. Det verkar vara särskilt vanligt i idrottssammanhang. Det finns ett typiskt så kallat coach-presens: "Vi gör en fin första halvlek och kommer bra in i matchen men har inte turen på vår sida....". Ett verbs presensform kan alltså inte bara ange närvarande eller kommande tid utan också förgången tid. Den klassiske språkvårdaren Erik Wellander varnar visserligen för ett överdrivet bruk av historiskt presens men menar också att talaren med hjälp av presensformer kan föra "de skildrade händelserna omedelbart inför läsarens ögon, liksom vore han närvarande. Som på ett slag av ett trollspö lever det förflutna upp i nuet.” / Viveka Adelswärd
Varför används latin inom naturvetenskap?
Många termer inom naturvetenskap kommer från latin eller grekiska, men detta gäller särskilt medicinska facktermer. Vi har väl alla varit hos läkare och kanske hört orden ”insufficiens” och ”infektion” eller ”demens” och ”tumör”. I Tore Janssons utmärkta bok ”Latin. Kulturen, historien, språket” finner vi en förklaring. Under antiken var de främsta läkarna greker och en dem var kejsar Marcus Aurelius livläkare Galeanos. Han kom att bli en stor auktoritet och hade inflytande över medicinen långt in i vår tid. Men hans kunskaper fördes vidare genom översättningar till latin. Och nya upptäckter, som till exempel William Harveys om blodomloppets funktion, publicerades och spreds på latin. Det medicinska språket var helt enkelt latin. Anledningen till att det fortfarande är så fullt av latinska ord är enkel. Specialområden måste ha en egen terminologi och det är bättre att ha internationella termer för specialister så att de kan förstå varandra än att varje språk ska ha sina egna termer för sådant som de flesta ändå aldrig tar om i vardagslag. / Viveka Adelswärd
Vad vet man om talets uppkomst? /Leo
European Science Foundation (www.esf.org) har ett projekt som heter The Origin of Man och handlar om språkets uppkomst. Enligt många forskare uppkom det första språket för ungefär fyrtiotusen år sedan eftersom arkeologer funnit att människan då utvecklade ett starkt intresse för symboler, för smycken och ornamenteringar. Det finns forskare som anser att språkets uppkomst står att finna i barnens lekar eller i vanan att kommunicera med rop. Andra menar att språket behövdes för att hålla ihop flocken, det vill säga att det är språkets emotiva och sociala funktion som är den första och viktigaste.
Genom uppmuntrande tillrop och hälsningssignaler, genom småprat och skvaller - muntlig putsning - kunde urmänniskan knyta emotionella band med allt fler individer. Vi kunde därmed hålla ihop i större grupper och lättare försvara oss mot fiender. Detta lade grunden till vår arts utbredning. Språket hjälper oss inte bara att tala om det närvarande utan om det som funnits eller ska komma. För att kunna tala med varandra behöver man ha dels ha en förmåga att tänka i symboler, dels ett lämpligt talorgan. De neanderthalmänniskor som levde för 30 000 år sedan tycks ha haft alltför kort svalg för att kunna tala. De finns heller inte längre.
Idag räknar men med att det finns mellan 5 000 och 6 000 språk i världen. Eftersom flera av dem tals av en mycket liten grupp människor – kanske bara ett hundratal - räknar man med att nästan hälften av alla språk som talas i dag kommer att försvinna för alltid inom en generation. / Viveka Adelswärd
Är det korrekt att säga "Patrik skall få barn nästa vecka"? Skulle snarare säga att "Patrik skall bli pappa nästa vecka". /Thommy
Logiken säger givetvis att Patrik knappast kan få barn - åtminstone inte i betydelsen föda barn. Men vi tolkar inte språkliga uttryck efter logiska regler - vi säger ju t ex jätteliten - utan snarare med ledning av det sammanhang där det förekommer. Så det är väl knappast någon som inte förstår att uttrycket "Patrik skall få barn" betyder att han "skall bli pappa", även om det första uttrycket kan anses väl vardagligt.
Men frågan är intressant ur en annan aspekt än den som rör fel/rätt, inkorrekt/korrekt. Språket och uttryckssätten är tätt förknippade med det samhälle där de används. Det har förmodligen blivit vanligare att säga att "män får barn" idag än tidigare. Och varför det skulle kunna vara så kan man fundera på. Det kan ha att göra med en delvis förändrad papparoll. "Att få barn" associerar till så mycket mer än att bli biologisk förälder, nämligen till omhändertagande, pappaledighet, familjeansvar och förändrade livsvillkor. / Viveka Adelswärd
Jag undrar varför inte ordet FÄRST finns? Och hur skulle man kunna bära sig åt för att få in ordet i svenska språket?/ Elisabet
Visst finns ordet "färst". Det står till och med i den senaste upplagan av Svenska Akademiens Ordlista. Det är egentligen ett mysterium att det inte används mer. Vi behöver ett enklare ord för "lägst antal", "det minsta antalet" etc. Så fram för bruket av färst! Ju fler som använder det, desto fortare kommer det att glida in i språket. / Viveka Adelswärd, professor i tema kommunikation
