Foto: Jenny AhlgrenCarin Franzén har älskat litteratur sedan barnsben. Men att hon skulle bli professor i litteraturvetenskap hade hon ingen tanke på när hon sträckläste sig genom barndomen – allt från Harlekinböcker till verk av Dostojevskij.– Det är oerhört spännande att följa människans nedskrivna spår genom historien för att förstå hennes begränsningar och möjligheter, säger Carin Franzén nedsjunken i sin fåtölj i det bokfyllda rummet på institutionen för kultur och kommunikation. Hon talar snabbt och språket är kryddat med akademiska termer. Representation. Subjektivitet. Hegemoni. Diskurs.
Bakom den akademiska lingon kan man urskilja två teman som betyder mycket för Carin Franzén och som är återkommande i hennes liv. Det första är kärleken, det andra är Paris. Den sista terminen på kulturvetarprogrammet gjorde Carin Franzén sin praktik på Svenska kulturhuset i Paris och när hon antogs till forskarutbildningen i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet återvände hon till staden, för att läsa sitt första år.
– Paris intellektuella miljö med namn som Jacques Derrida, Hélène Cixous och Julia Kristeva under 1980 och 1990-talet blev avgörande för min forskningsinriktning. Jag följde deras föreläsningar och skrev min avhandling om Kristevas användning av psykoanalys för att tolka litteratur. Sedan dess har jag haft en förkärlek för fransk teori och litteratur, säger hon.
Det tar sig bland annat uttryck i att hon är en av redaktörerna för den psykoanalytiska tidskriften Divan och att hon översätter fransk litteratur med inriktning på psykoanalys.
Kärlek som mänsklig erfarenhet
Vid sidan av de franska teoretikerna är det kärlekens villkor i litteraturen som Carin Franzén kommit att ägna sin forskning åt. Särskilt då den höviska kärleken. Ett intresse som tog fart genom en kurs hon höll för studenter i litteraturhistoria.
– Det hela växte till ett forskningsprojekt och en bok om hur skrivande kvinnor under medeltiden svarat på manliga poeters bild av kvinnan. Den romantiska kärlek vi tar för given idag har faktiskt sina rötter i den här litteraturen, säger Carin Franzén som reser sig och går och hämtar boken Jag gav honom inte min kärlek. Om hövisk kärlek som kvinnlig strategi ur hyllan.
Ju mer Carin Franzén sysslade med det historiska materialet desto tydligare blev det att kärlekens språkliga uttryck över tid också säger någon om vad en människa är. Och det är just det här som gör att litteratur är så viktigt att forska om, enligt Carin Franzén. Litteraturen ger insikter om hur olika samhällen och kulturer förhåller sig till mänskliga erfarenheter – som kärlek.
Kvinnan på skyhög piedestal
Den höviska kärleken uppstod under 1100-talet och är långt ifrån den kärlekskultur med dejting som vi har idag. I den höviska kärleken dyrkades kvinnan på avstånd och det var snarare att ge uttryck för kärleken som var viktig, inte ett verkligt möte. Carin Franzéns forskning rör särskilt kvinnans position, eller brist på position, i den höviska litteraturen.– Den höviska kärlekslitteraturen har sin grund i en manlig subjektivitet. Men idealiseringen av kvinnan används även strategiskt av den tidens skrivande kvinnor, exempelvis Christine de Pizan.
I antologin Mellan himmel och helvete, som utgavs under 2015, skriver Carin Franzén om Christine de Pizan, fransyska men med rötter i Italien, som brukar ses som Frankrikes första kvinnliga professionella författare.
– I en tid där kvinnan inte har någon betydelse, och kvinnan som subjekt inte har någon position, försvarar Christine de Pizan kvinnans värde och pekar på det kvinnoförakt som de andra författarnas verk är fulla av. Hon visar att kvinnan kan vara något annat än det upphöjda föremål hon är i den höviska kärleken, men jag skulle knappast kalla henne för feminist. Hon hade en hierarkisk syn på det sociala livet och försvarade aristokratin, kungen och hovet.
Med kraft att förändra
I och med den sista texten om Christine de Pizan sätter Carin Franzén nu punkt efter att ha levt tätt intill den franska författaren och den höviska kärleken i flera år. Hon ger dock inte upp kärleken som tema. I ett nytt projekt ska hon granska begäret och hur den sexuella kärleken tog sig uttryck hos författare under perioden 1500-tal till 1700-tal.
– Jag tycker det är fascinerande att se hur känslouttrycken har förändrats över tid. I den höviska kärlekslitteraturen hade kärlek mer med uppförandekoder än med sexualitet att göra. Fram till 1800-talet fanns inte ens ordet sexualitet. Det kan ge nya perspektiv på samtida uppfattningar av begär och kärlek.
Samtidigt ska Carin Franzén vara en av huvudredaktörerna för ett nytt standardverk för litteraturhistoria, som ska vara klart 2018. En diger uppgift med syfte att skildra litteraturens förändringar och betydelser, från de äldsta kilskriftsstenarna till de senaste deckarundren. Det är senast 25 år sedan ett sådant verk utkom.
– Idag omprövar många ämnen inom humaniora hur kanon, traditioner och tidsföljd skapas inte minst genom en ökad medvetenhet om den betydelse som plats, etnicitet och genus spelar i historieskrivningen. Mot den bakgrunden är det också hög tid för en ny litteraturens historia i världen.
Carin Franzén må studera hur andra gett uttryck för kärlek genom historien, men uttrycker själv en lika stor kärlek – för läsandet och litteraturen.
– Litteraturen kan vara tidsfördriv, konsumtionsvara och statuspryl. Men den kan också vara en källa till kritisk reflektion. Ett språkbruk kan visa hur vi ser på oss själva och världen. Litteraturen kan vara en förändrande kraft.
Fakta Carin Franzén:
Född: 1962Bor: På Kungsholmen i Stockholm
Karriär: Studerade litteraturvetenskap, spanska och franska i Stockholm och Paris. Doktorerade 1996 vid Stockholms universitet, blev professor vid Linköpings universitet 2012. Har skrivit, och medverkat i, ett 20-tal böcker.
Förebild: Människor med tankekraft och språklig intelligens
