Hon föreläser om ensamkommande barns psykiska hälsa

Annicka Lang, psykolog och doktorand på LiU, ger stöd till personal på institutioner och myndigheter för att de bättre ska förstå de ensamkommande barnen.

Foto: Håkan FlankDu är ute i landet och föreläser om ensamkommande asylsökande barns psykiska hälsa. Hur kommer det sig?
– Jag har jobbat inom ungdomsvård i över 20 år, därefter läste jag till psykolog på LiU. När jag själv för många år sedan jobbade på låsta institutioner noterade jag att det var en överrepresentation av ungdomar med annan etnisk härkomst än svensk. Jag tyckte det var underligt att ingen där jobbade med krigstrauman och migrationsproblematik, det pratades överhuvudtaget inte om det. Men mitt intresse väcktes. Som doktorand fördjupar jag mig därför nu i frågor som rör kris och trauma hos institutionsplacerade barn och ungdomar, och hur behandlingen av dem bäst ska se ut. Många av de ensamkommande ungdomarna har mycket svåra upplevelser bakom sig, grundtilliten till andra människor är skadad.

Vilka kommer till dina föreläsningar?
– Skolpersonal, socialtjänst, boendepersonal, behandlingsassistenter – ja, alla som har kontakt med de ensamkommande.

Vad kan du konkret hjälpa personalen med så att de kan jobba professionellt med ungdomarna?
– Jag har många konsultationer, till exempel med familjehem och behandlingspersonal. De ställer frågor som ”Han litar inte på mig, vad ska jag göra?” ”Han har såna mardrömmar, vad kan jag göra?” ”Han känns så distanserad, jag får ingen kontakt.” Dessutom sker kulturella krockar som kan vara svåra att hantera för personalen. Många ensamkommande har ofta ett uppdrag med sig hemifrån att antingen försöka få hit den övriga familjen eller att bidra med pengar till familjen i hemlandet. Det är självklart för dem. Samtidigt betraktas de här i Sverige som barn som ska tas omhand fram tills de är 18 år. Det blir en krock både för barnen – de känner sig maktlösa och skuldtyngda – och för personalen. Därför jobbar jag med metodutveckling och ger praktiska och handfasta redskap för hur behandlingspersonalen kan jobba framåt. Det handlar mycket om att försöka bygga relationer hur svårt det än kan vara när tilliten inte längre finns för någon vuxen.

På vad sätt är det svårt?
– En del ensamkommande barn är till exempel väldigt arga, de skriker och slåss, skär sig. Den vuxna måste förstå att detta är symptom på en stressfull situation, att många av dem varit med om fruktansvärda situationer med våld, övergrepp och död. Men sådana beteenden hos barnen kan väcka stark ilska hos personalen, de tycker de gjort allt och så får de inget tack tillbaka, utan tvärtom kanske mer aggression. Det är till exempel i sådana situationer jag kan ge behandlare och lärare metoder och hjälp för att professionellt hantera det som händer.

Under 2015 har över 1500 ensamkommande barn sökt asyl i Sverige, vilket är en ökning med över 60 procent jämfört med samma period förra året. Hur går det för de ensamkommande barn som får asyl och stannar i Sverige?
– Aktuella siffror finns inte, men gamla siffror visar att de som får in en fot i samhället och blir del av ett sammanhang klarar sig bra. Men ju mindre möjlighet de har att komma in i samhället, desto sämre blir resultatet.

2015-06-01