Att vara främling i sin egen kropp

- Till slut tänkte jag, att antingen söker jag hjälp, eller så vill jag inte leva längre. 
På LiU:s temadag under Regnbågsveckan kommer William berätta om hur det var att växa upp i en kropp som kändes främmande och oönskad. 

William A föreläser om sitt liv som transpersonSett i backspegeln var det tydligt från tidiga år hur William, idag 25 år gammal, identifierade sig mer med pojkarna i sin omgivning, än den flicka han föddes som. På den tiden var dock kunskapen om transpersoner knapphändig.

- När jag var yngre spelade jag fotboll, och när det var varmt och killarna slängde av sig tröjan var det självklart för mig att göra detsamma. Vid tio års ålder fick jag höra att jag inte skulle kunna göra det när jag kom in i puberteten. Då började jag fundera över min kropp och vilka förändringar som låg framför mig, säger han.

Född i Norrköping, men till större delen uppvuxen i Göteborg, med en barndom William beskriver som trygg och lugn. Trots att de yttre omständigheterna var mycket goda, så började han att må dåligt över sin kropp, som förändrades ju närmare puberteten han kom.

- Jag hade alltid varit stolt över min pojkaktiga kropp, men när jag var 12 år mådde jag mycket dåligt över att jag började få kvinnligare former, och när jag var 14 år skämdes jag så mycket att jag inte kunde se någon i ögonen.

William föreläser om sitt liv som transpersonFör att motarbeta kroppens förändring slutade William att äta, och utvecklade i och med det snabbt en ätstörning. Att styra maten blev hans lösning på att få bort sina rundade bröst och höfter. Lyckligtvis upptäckte hans mamma inom kort vad som pågick.

- När jag berättat för henne om mitt självhat, och om hur jag upplevde min kropp, bad hon mig att gå och prata med någon kunnig inom området. Själv hade jag på den tiden inte hört talas om någon annan transperson, säger han.

Vid 15 års ålder sökte William upp RFSL (Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter), och berättade för kuratorn om sina tankar, och avundsjukan gentemot sin storebror som enligt William hade drömkroppen. Hon förklarade att man kan vara född i ”fel” kropp och att det fanns hjälp att få med könskorrigering. Väl hemma igen berättade han det för sin syster.

- Hennes första reaktion var att jag aldrig försökt att se ut som en tjej. Hon menade, att om jag bara gav det ett försök så kanske det skulle kännas rätt. Jag tänkte att det kunde ligga något i det, och att jag eventuellt missat något genom att inte klä mig feminint. Men mitt försök att bli mer "tjejig" stärkte bara mitt självhat, och till slut var min sista utväg att söka medicinsk hjälp.

William hade under många år valt bort situationer där han behövde exponera sin kropp.

- För att dölja feminina ansiktsdrag hade jag håret för ansiktet, och jag tyckte det var jobbigt att prata inför andra för att min röst var ljus. Jag visste inte hur jag skulle förhålla mig till mig själv, än mindre till andra, och jag kände mig halv som människa.

Efter att ha beslutat att söka sig till vården följde en lång period av att "komma ut", med allt vad det innebar av oförstående reaktioner. Det blev tydligt att det inte fanns någon större kunskap hos de läkare, skolkuratorer eller psykologer William träffade. Skolan blev hans fristad, där accepterades han fullt ut, och klasskamraterna började kalla honom för William, istället för hans flicknamn. Men det var först när han påbörjat sin hormonbehandling som han upplevde att folk i allmänhet accepterade hans val. 

- De såg hur mycket bättre jag mådde, och jag fick energi att ta hänsyn till andra än bara mig själv. All den oro jag känt släppte och jag började tycka om min kropp.

Som 18-åring skrev William TS Guiden, med all information han önskat han själv fått i tidiga tonåren. Ett material som specialistteamet på Lundströmmottagningen i Alingsås ger till samtliga som utreds där, och deras anhöriga.

Idag studerar William på Chalmers tekniska högskola, och är parallellt ute och föreläser för läkare, kuratorer och socionomer. Trots de kunskapsluckor han stött på genom åren är han ändå glad och tacksam över att han fick genomgå sin könskorrigering just i Sverige.

- Det bästa med att vara född i Sverige är att vi värderar individuell frihet, så att varje person får uttrycka sin identitet så som den själv önskar. Med det grundtänket möjliggör man att varje person prioriterar sitt mående, och vågar vara sig själv.

 

Vill du lyssna på William har du möjlighet fredag den 29 september:


Var: Kårhuset Kollektivet, Ågatan 55 Linköping

När: Kl 15:00-16:00

Fullständigt program för temadagen hittar du här: https://liu.se/artikel/regnbagsveckan2017

 

 

 

 

Visa/dölj innehåll