FN:s klimatmöte i Paris 2015: sådär 45 000 delegater från världens alla hörn. Tusentals regeringsrepresentanter från nästan 200 stater, mediauppbåd, frusterade miljöaktivister, sammanslutningar av företag och organisationer. Forskare och experter som i åratal skruvat på sina klimatmodeller och allt säkrare kan visa scenarier, konsekvenser och vilka åtgärder som måste vidtas.Nu och genast.
– Målet är i princip alla eniga om: temperaturhöjningen får inte överstiga 2°C. Den stora knäckfrågan idag är vilka vägar som ska leda till målet, alltså hur vi konkret ska få till en minskning av växthusgaserna, säger Mathias Fridahl, klimatforskare inriktad på internationell miljöpolitik på Centrum för klimatpolitisk forskning vid Tema Miljöförändring, och en av de LiU-forskare som fått tillträde till COP21 i Paris, de är totalt fyra per vecka under de två veckor konferensen pågår.De projekt Mathias Fridahl har på sitt arbetsbord i Tema-huset på Campus Valla handlar alla på olika sätt om att belysa den knäckfrågan. Vilka vägval förespråkar skilda länder och grupperingar? På vilka grunder? Vilka förhalar vad och varför?
Ja - varför går klimatförhandlingarna så trögt?
Strukturella gap
Hans erfarenhet från de internationella klimatförhandlingarna sträcker sig från ett möte i Bonn 2006, då han deltog som studentobservatör.– Det var helt förvirrande. Bara att förstå sig på alla dokumentkoder, få grepp om olika dagordningar, organisationsstruktur och beslutsgångar var svårt. För att inte tala om diplomatlingot med alla ackronymer! Å andra sidan är det viktigt att förstå att alla beslut är diplomatiskt framskrivna i konsensus, in till minsta komma.
Men då och där insåg Mathias Fridahl också att klimatförhandlingarna drivs av alldeles vanliga människor, ofta i ganska slitna lokaler med teknikstrul och med dåligt kaffe. Hans intresse för klimatpolitikens villkor växte.
– Jag hade en idealbild av diplomaterna som en slags supermänniskor. I verkligheten kan röra sig om två slutkörda tjänstemän från en liten önation någonstans som ska bevaka upp till 50 parallella spår – och som vet att miljöförändringarna kommer att ställa tillvaron i deras hemland på ända. Koalitioner mellan olika länder som stöder varandras förslag blir då förstås oerhört betydelsefulla.
Man skulle kunna beskriva Mathias Fridahl som en slags kaosforskare, med uppdraget att synliggöra motsättningar och upphak i floran av processer och åtgärdsprogram som vuxit fram med åren.
De strukturella gapen, som han själv uttrycker det.
– Jag vill belysa problemen, reda ut bakomliggande mekanismer och hitta lösningar. Det ger mig också ett mera hoppfullt förhållningssätt till klimatproblematiken, säger han.
Alltsedan det första mötet under FN:s Ramkonvention om klimatförändringar i Berlin 1995 – med Parismötet har det hållits ungefär 60 till sedan dess – har så mycket handlat om bud och motbud, utgångspunkter som skär sig mot varandra och maktspel mellan länder, koalitioner och grupperingar. Under åren har dessutom kunskapsläget utvecklats, forskningsfronter förflyttats och inte minst har det geopolitiska landskapet förändrats.
Olöst ansvarsfråga
Och det går alltjämt en skarp skiljelinje mellan syd-nord, en konflikt som Mathias Fridahl ägnade sitt doktorsarbete åt och som fortfarande ingår i hans forskningsfält.– Skillnaden i synen på den grundläggande frågan om ansvarsfördelning är enorm. För nord är klimatfrågan framför allt ett miljötekniskt problem, med fokus på gemensamt ansvar för kostnadseffektiva framtida utsläppsminskningar. Syd ser hellre att ansvaret fördelas utifrån till exempel utsläpp per capita eller i proportion till ländernas historiska utsläppsnivåer.
Ansvarsfrågan har bollats fram och tillbaka i oräkneliga förhandlingsomgångar och Kyotoprotokollet 1997 kom till som ett försök att lösa frågan.
– Vilket innebar att staternas ansvar fördelades genom traditionell kohandel, konstaterar Mathias Fridahl.
I olika konstellationer med andra forskare på Tema Miljöförändring arbetar Mathias Fridahl med flera olika projekt. Bland annat med en kartläggning och analys av så kallade NAMAs, nationellt anpassade åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser i utvecklingsländer, och som antogs vid klimatmötet i Bali 2007.
– Det finns i alla FN-sammanhang ett bakomliggande beslut som fattats i konsensus. Men som då leder till ganska urvattnade skrivningar, alla ska ju kunna ställa sig bakom. I praktiken öppnar det för olika tolkningar av vad som passar in under olika åtgärder, typ NAMAs.
– Det är tydligt hur många länder inom EU till exempel prioriterar tekniska alternativ, där utsläppsminskningarna beräknas bli betydande och det går lätt att få finansiärer med på tåget. Länder i syd, till exempel i Afrika, ser NAMAs som ett slags utvecklingsstöd till en mängd småskaliga projekt, vars huvudsakliga syfte inte är att minska utsläppen.
Det är inte helt enkelt att som forskare få klimatpolitiska aktörer att öppet tala om sina bakomliggande strategier, konstaterar Mathias Fridahl:
– Som alltid i politik. I första hand får jag utgå från vad länderna verkligen gör eller vad de säger sig vilja göra och undvika frågan varför.
Klimatingenjörskonst
Ett annat av Mathias Fridahls forskningsspår handlar på klimatingenjörskonst.– Vi tittar på en rad modellkörningar av de nya scenarier som tagits fram under FN:s klimatpanel IPCC. Modellerna visar olika sorters teknik som kan leda till 2-gradersmålet, och vi jämför sedan dem med de prioriteringar av olika sorters energitekniker för omställning till kolsnåla energisystem som klimatpolitiska aktörer vill göra.
Även om modellerna förutspår att ny teknik till och med ska kunna bidra till ett minus på utsläppskontot framöver, till exempel förbränning av biomassa med avskiljning av koldioxid som kan långtidsförvaras under jord (CCS), är det långt från säkert att det är alternativ som skattas högt, vare sig av politiker, tjänstemän eller ”vanligt folk”.
– Trots att det skulle kunna bidra till stora utsläppsminskningar, blir det i vår pilotstudie uppenbart att de flesta hittills reagerar med ett ”bara inte på min bakgård”. Sol- och vindkraft är man däremot beredd att prioritera, även om scenarierna visar att den tekniken antingen blir dyrare eller inte räcker till. Vi får se om den trenden håller i även när vi kompletterat med ett större enkätmaterial från mötet i Paris.
Under en lång rad av klimatmöten har LiU-forskarna fått deltagarna att svara på en enkät om förhandlingsarbetet. Bland annat har de fått frågan om vilka länder, grupper eller organisationer de anser tar en ledande roll i klimatförhandlingarna.
– Här har vi redan en hel del publicerat material, men funderar just nu på att se hur ledarskapsrollen växlar över tid och mellan stora och små klimatmöten. Idag får nya grupperingar allt större inflytande samtidigt som traditionella ledare tillskrivs större betydelse inför större möten.
Få andra alternativ
– Vilka som axlar ledarrollen har stor betydelse. Klimatarbetet stoppas upp när staterna inte känner tillit till varandra. Förhandlingsresultaten landar säkert även fortsättningsvis i avtal som får bred uppslutning men med låga ambitionsnivåer. Förutsättningarna ett globalt avtal med tydliga och ambitiösa gemensamma åtgärdspaket som kan begränsa den globala uppvärmningen till maximalt 2°C är nog lika med noll.
Ändå tycks det inte finnas så många andra alternativ än fortsatt trögflytande förhandlingar i FN:s regi, vilket forskare från Tema Miljöförändring och Centrum för klimatpolitisk forskning visade i en artikel i Nature Climate Change i juni 2015.
– I realiteten får man anse klimatförhandlingar som framgångsrika om staterna överhuvudtaget kan hitta en gemensam och stabil grund att stå på inför det framtida arbetet. Det måste hur som helst bedrivas både inom och utanför FN:s ramar, säger Mathias Fridahl.Foto: Göran Billeson och Mathias Fridahl (från klimatförhandlingarna)
Publicerad 2015-10-06