– Kultur och konsumtion är den viktigaste attraktionen i nöjesparker. Nytta och lärande kombineras med nöje, säger Anna Sparrman som forskar vid tema Barn om visuell kultur och barnkultur.
Hon leder ett forskningsprojekt om kultur för och av barn som studerar dels Liseberg, Astrid Lindgrens värld och Fenomenmagasinet i Linköping, dels två barnmuseer i USA.
– De är var och en unika, men har samtidigt många gemensamma drag som säger något om barnkultur och hur verksamheter skapas för barn.
Det är ett forskningsprojekt på tvärs som går igenom flera platser och verksamheter med många olika metoder och perspektiv på ett sätt som är helt nytt i forskningen om nöjesparker. I projektet genomförs etnografiska studier, bebyggelsedokumentation, tidsgeografiska studier och analyser av material på Internet om platserna och besöken.
David Cardell fokuserar på barnens upplevelse. Han har använt etnografiska metoder och följt barn och deras familjer på Astrid Lindgrens värld och Liseberg.
– Hittills har forskningen om tema- och nöjesparker inte handlat så mycket om barnens perspektiv, konstaterar David Cardell, som under besöken blev framförallt barnens samtalspartner.
Han såg att barnen ofta medvetet valde vad de ville göra och hur, men att känslor hade stor betydelse för hur de förhöll sig till parken och dess attraktioner.
Tema- och nöjesparker är skapade för social gemenskap både mellan barn och mellan barn och vuxna och vardagslivet kan länge kretsa runt ett besök.
Föräldrarnas engagemang visar sig även efter besöket. De fotograferar och filmar för att sedan kunna blogga och lägga ut filmer på YouTube.
– Internet är fullt av bilder från föräldrar som varit på Astrid Lindgrens värld, ofta på barnen i rollen som en av figurerna i Astrid Lindgrens sagor. Men frågan är vad det innebär att lägga ut dem. Barn lägger inte ut motsvarande bilder på föräldrarna, konstaterar Anne-Li Lindgren som har analyserat hemsidor, bloggar och filmer på Internet.
Hon har också läst bloggar där ungdomar skriver om besöket i en nöjespark, men de är annorlunda och kan beskriva idyllen på till exempel Astrid Lindgrens värld med ironi.
Anna Sparrman och David Cardell följde en skolklass på klassresa till Liseberg. För att ta reda på hur barnen rörde sig i parken och hur länge de stannade på olika ställen bar de GPS-mottagare.
– Med data från GPS-mottagarna har vi sedan gjort en tidsgeografisk studie, en forskningsmetod som undersöker hur både tid och rum används, berättar Kajsa Ellegård.
Det visade sig att barnen först skaffade sig en överblick över Liseberg och sedan höll till i en ganska begränsad del. En hel del tid gick åt för att förflytta sig mellan olika attraktioner, matställen och stånd. Ibland kunde de stanna länge på ett enda ställe, kanske för att det var kö, eller för att de åkte samma attraktion flera gånger.
Men det är inte bara besökarna och verksamheten som gör en nöjespark utan även bebyggelsen och platsen. Därför har forskarna fotograferat och dokumenterat både platser och hus.
Miniatyrer, sprakande färger, låg höjd och små toaletter är inslag som återkommer i både tema- och nöjesparker, experimentverkstäder och barnmuseer. I några fall finns de i byggnaderna som är avsedda för verksamheten, men i andra fall har man tvingats anpassa verksamheten till en befintlig byggnad.
Det gäller bland annat Please Touch Museum, ett barnmuseum i Philadelphia. Det är inrymt i en monumental byggnad från slutet av 1800-talet, med ett yttre som inte avslöjar något om verksamheten innanför fasaden.
– En lokal som från början inte är anpassad till barn kan bli spännande men också skapa problem som höga ljudnivåer. Det blir en lite upp- och nedvänd värld på en plats som inte liknar några andra platser för barn, säger Anna Sparrman.
Museet ligger i en fattig del av Philadelphia, men inga av barnen som bor där kommer till museet.
– Var parker och museer för barn ligger och vad som krävs för att ta sig dit och komma in säger även i Sverige något om för vilka verksamheten är skapad, säger Anne-Li Lindgren.Text: Birgitta Weibull