Land-läsare hjälper LiU-forskare

Hur gör en kulturhistoriker som saknar skriftliga källor? Jo,
man vänder sig till tidningen Land. Och får överraskande stor respons. Nästa år kommer boken om syskonjordbruk, en ägarform som nu dött ut.

Martin Dackling, postdoktor i kulturhistoria på Institutionen för studier av samhällsutveckling och kultur, ISAK, LiU.  Foto: Elisabet WahrbyMartin Dackling är postdoktor i kulturhistoria på Institutionen för studier av samhällsutveckling och kultur, ISAK. När han disputerade 2013 i Göteborg med en avhandling om hur vanligt det var att en gård stannade i släkten och hur länge, kom han också att undersöka vem som ägde gårdarna.
- Det var då jag upptäckte en helt ny grupp jordbruksägare, syskon. Ogifta syskon som bodde kvar hemma på gården och drev jordbruket, ofta i form av sterbhus. På 1800-talet existerade inte företeelsen för att sedan bli väldigt vanliga under första halvan av 1900-talet och sedan mer eller mindre dö ut helt.

Ogifta syskon tog över

I sin doktorsavhandling studerade Martin Dackling drygt 200 gårdar i tre socknar mellan åren 1850 till 1950. Och det är runt 1900 som syskonjordbruken börjar dyka upp.
- Runt 1850 fanns det inga syskonjordbruk alls. Vid generationsväxlingarna tog en arvinge över och gifte sig samtidigt som de övriga flyttade ut. Men runt sekelskiftet började flera ogifta syskon ta över och sedan ökade denna företeelse fram till 1950, då det fanns runt 50 stycken i de områden jag studerade.

Varför är det såhär?
- Det är det jag nu försöker ta reda på i min forskning. Jag har några hypoteser men jag tror inte det handlar om en enskild faktor.
Ekonomi, hur föräldrarna väljer att göra, antalet syskon och hur stor gården är, är några faktorer som Martin Dackling tror spelar in. Känslan för familjen, släktgården och även religionen kan ha påverkat; Du ska hedra din fader och din moder… Däremot tror han inte det har med arv att göra. Tidigare var det vanligaste att ett syskon tog över gården. Eller så löste föräldrarna det genom att sälja gården billigt i förtid till något av syskonen.

Land blev en lösning

- Nej, det främsta skälet tror jag handlar om att under den period som syskonjordbruken ”toppar” är en period då arbetskraftsbehovet inom jordbruket ökar. Industrierna börjar betala bättre löner än jordbruket. Drängar och pigor försvinner från landet till stan och arbete i industrin. Samtidigt var det här före den stora mekaniseringen och traktoriseringen av jordbruket.
Det blev dyrt att anställa bra folk på gårdarna, särskilt de som kunde tänka sig långa och obekväma arbetsveckor. En lösning blev då att några syskon stannade kvar och drev gårdarna. En kortsiktig lösning eftersom syskonen aldrig gifte sig och då inte heller fick några barn. Men det kan ha hållit igång ganska olönsamma jordbruk en lite längre tid.
Problemet är att hitta skriftliga källor. Syskonen hade ingen anledning att skriva brev till varandra. I den mån det fanns dagböcker eller annan dokumentation kvar så slängdes de förmodligen när det kom nya ägare på gården, tror Martin Dackling som fick tipset att göra en efterlysning i tidningen Land.

Syskonbarn och kusinbarn

- Det träffade helt rätt. Jag fick ett 60-tal svar från hela landet, från Simrishamn till Skellefteå. Först hade jag en förhoppning om att hitta ännu levande syskon. Men de få som finns kvar är i 90-årsåldern. En av dem hann avlida innan jag hann göra intervjun som vi bokat in.
Sedan dess har han gått vidare och gjort efterlysningar i flera lokalradiostationer.
- Det var inte heller dumt, det fortsätter att komma in berättelser. Jag håller öppet ett par veckor till, sen stänger jag.
De som hört av sig till Martin Dackling är framför allt syskonbarn och även en del kusinbarn. Av naturliga skäl finns ju inga barn till syskonjordbrukare.
- Ska man vara lite källkritisk tror jag det finns en tendens att det är de positiva berättelserna jag får höra. De andra, som ofrivilligt blev kvar på gården för att de aldrig gifte sig, för att föräldrarna bestämde det, eller av andra skäl, har inte velat berätta om sina liv. Däremot finns de positiva livsödena berättade.

Hög igenkänning

I drama och dokumentärer har syskonjordbruk ibland skildrats. Mest kända är kanske bröderna Gottfrid och Ivar Pettersson i filmen Änglagård eller dokumentären Erik och Sigvard: Ett år i Småland. Ofta visar det syskon som levt ålderdomligt och omodernt.
- Men så är det inte alltid, säger Martin Dackling. I mitt material finns exempel på de som investerat i gården, köpt maskiner och dragit in vatten och avlopp. Syskonjordbruk var en ganska vanlig bostadsform, utan tabun, och de sågs inte som bygdens original.
- Det finns flera intressanta historier i mitt material som jag fascineras av. Syskonen Henry och Astrid Wiberg i Algutsboda socken är ett exempel. De levde väldigt enkelt med självhushållning, utedass, bara kallt vatten och några mjölkkor. Men, genom lyckade aktieaffärer hade Henry skapat en förmögenhet på nära 30 miljoner kronor som efter syskonens död testamenterades till hembygdsföreningen.
En annan historia är en syskonskara på sju där ingen gifte sig. Föräldrarna bestämde vad de skulle göra. En son, med läshuvud, fick studera till präst och en syster fick följa med honom som hushållerska. En annan son stannade på gården och drev en liten handelsträdgård. Två söner och två döttrar fortsatte driva och arbeta på gården, bröderna utomhus och systrarna inomhus.
- Min bok kommer nästa år, säger Martin Dackling. Jag tror det finns en intresserad läsekrets. Sverige urbaniserades sent, ämnet ligger därför nära i tid och jag tror att många kan känna igen sig i den landsbygd som skildras.

Se dokumentären Erik och Sigvard: Ett år i Småland på Öppet Arkiv


Publicerad 2015-10-16