Längtan efter barn

Foto: Thor BalkhedVad anser du om att det nu blir lagligt för singelkvinnor att insemineras?
– Det är en jättesvår fråga, tycker jag. Många kvinnor åker ju redan utomlands för att få behandlingen privat utförd där, och de betalar själva för den. Men är detta en sjukvårdsangelägenhet som ska bedrivas inom offentlig vård? Jag är både för och emot det. Att hjälpa ofrivilligt barnlösa par är viktigt, men vi måste också ha barnperspektivet. Det är här det blir komplicerat. De här barnen växer upp med bara en förälder, även om självfallet en del av föräldrarna under tiden kommer att skaffa en partner. Men lagstiftaren anser uppenbarligen att pappans roll är oviktig – att ha en mamma räcker. Det är speciellt och det brukar inte låta så.

Foto: Thor BalkhedMen det finns ju redan en massa ensamstående föräldrar, främst mammor, i Sverige.
– Ja, men då finns också en pappa någonstans i alla fall. Och samtidigt vill jag säga att de kvinnor som skaffar barn på egen hand via assisterad befruktning ofta är personer med starka sociala nätverk, de har andra vuxna omkring sig som kan stötta och de har själva en god förmåga att ta hand om ett barn. Så det är detta med att lagen har så lite fokus på barnets rättigheter som jag tycker är problematiskt i sammanhanget. Det är ju människor det handlar om.

Är ni förberedda på att ta emot kvinnor den 1 april när lagen börjar gälla?
– Nej. Vi har ännu inte fått några direktiv. Vi vet inte vilka vi får behandla eller utreda. Ska det vara kvinnor mellan 18 och 40 år, eller kommer det vara någon åldersrestriktion? Socialstyrelsen måste besluta det. Om det kommer en kvinna till oss och säger att hon vill skaffa barn så kan vi inte utan vidare starta en process så länge vi inte har tydliga direktiv. Och vi kan inte heller rekrytera spermadonatorer innan vi vet hur reglerna kommer att se ut för vi måste kunna ge en donator tydlig information.
Vi räknar med att i vår region kanske behandla 80–100 kvinnor per år. Det ökar förstås trycket på vår verksamhet, men vi får inte mer resurser. Så det kommer innebära längre väntetider för alla barnlösa. Vi behandlar cirka 600 barnlösa par per år.

10 – 15 procent av alla par är ofrivilligt barnlösa. Tidigare i år kom en utredning där utredaren föreslår ett nej till surrogatmödraskap i Sverige. Hur ser du på det?
– Jag tycker utredaren gjort en klok sammanfattning. Det finns många frågetecken kring surrogatmödraskap. Till exempel – ska kvinnan som bär barnet kunna ändra sig och behålla det? Och kan paret ångra sig och tacka nej till barnet? Och om surrogatmödraskap ska ske inom offentligt finansierad vård, vilket inte sker i andra länder – hur mycket ska mamman och föräldrarna utredas innan, vem fattar beslutet om lämplighet? Hur kan man vara säker på att kvinnan vet vad hon åtar sig?

Foto: Eva BergstedtI din forskning studerar du, tillsammans med forskare från Uppsala och Karolinska Institutet, hur det går med surrogatbarnen. Har ni några resultat?
– Generellt finns det ännu så länge väldigt lite kunskap om deras utveckling och få långtidsuppföljningar. Det finns inget register på föräldrar som fått barn via surrogatmammor så därför får vi som forskare söka efter dem på hemsidor som är gemensamma för dem. Det innebär att de som vi får kontakt med är ett speciellt urval som gärna vill bli intervjuade, för närvarande är det cirka 60 par. Flera av dem är homosexuella män som fått barn via mödrar främst från Indien, men också från Mexiko och Ukraina. De resultat vi har från dessa par är att familjerna är välfungerande och har det bra. Paren har slitit hårt för att få de här barnen, ofta har de betalat bortåt en miljon för dem.Hur det däremot gått för surrogatmödrarna vet vi inte, den inriktningen på vår forskning har vi inte.

Allt fler barn som växer upp har blivit till genom en ägg- eller spermadonation. Er forskargrupp följer hur det går för dessa donatorbarn. Vad vet ni om dem?
– Lagen om spermadonation, och att donatorerna inte får vara anonyma, kom 1985 och kanske är det 500 av dessa barn som nu uppnått 18 års ålder. Men det är inte mer än ett 20-tal som sökt upp klinikerna för att få reda på vem deras biologiska pappa är. Kanske för att de inte är intresserade eller för att föräldrarna inte berättat för dem om spermadonationen.
–Det är de unga vuxna som aktivt söker upp klinikerna som vi kan få kontakt med och intervjua. Vi vill också försöka ta reda på hur donatorerna ser på att bli uppsökta. Lagen om att kunna bli äggdonator tillkom 2003 så där finns det ännu inga tillräckligt stora barn att intervjua. Det dröjer alltså flera år innan vi vet särskilt mycket om dessa barn och donatorerna.
– Vi följer även upp de par som försökt att få barn via assisterad befruktning men inte lyckats. Där har vi ännu inga långtidsresultat att rapportera.

Bilden ovan visar spermaprover i flytande kväve.