”Lärarna vill verkligen att vi ska förstå”

I Täppan-huset på Campus Norrköping huserar civilingenjörsprogrammet i Elektronikdesign, ED. Det spelar ingen större roll när man tittar in – här pågår oftast någon aktivitet i labbsalarna, bland kretskort, robotar och oscilloskop.

Foto: Thor Balkhed

– Det finns nästan alltid en ED:are här, dygnet runt, säger Elin Wollert som läser fjärde året på programmet.

ED är ett av de mindre ingenjörsprogrammen vid Linköpings universitet. Sammanhållningen är stark, både mellan årskurserna och mellan studenter och lärare. Ettor umgås med femmor och hjälper gärna varandra. Det finns alltid någon att fråga.

– De äldre studenterna har hjälpt mig hur mycket som helst, säger Elias Olsson, som är inne på sista året och alltså själv nu räknas till de äldre.

Även lärarna verkar finnas på plats långt utanför normala arbetstider. Elin berättar att en av dem till och med tog med sig sitt barn in till institutionen på kvällar och helger under tentaperioderna, för att finnas till hands om studenterna behövde hjälp.

– Han sa att han inte orkade rätta några omtentor. Lärarna vill att man ska klara det, det märker man verkligen, säger Elias.

– Lärarna vill inte att vi ska klara oss, de vill att vi ska kunna. De vill verkligen att vi ska förstå och kunna tillämpa kunskaperna i olika situationer, och det är så himla bra tycker jag, tillägger Elin.

Välutrustade labb

Och visst kan det vara tufft, särskilt med de inledande kurserna i matematik och elektronik. Men det blir lättare när studenterna upptäcker att kursplanen har en röd tråd som ger aha-upplevelser längre fram.

– I många av kurserna har vi först en teoridel och sedan en praktisk del. Du fattar så mycket mer när du får sitta och grotta ner dig i olika problem som du faktiskt kan ta på och pilla med själv. Det har hänt mig flera gånger att jag suttit på en labb och plötsligt insett hur det hänger ihop, säger Elin.

Just de praktiska inslagen hör till det som studenterna uppskattar mest med programmet. Det lockade även Mandus Börjesson, som läser tredje året, att söka sig till ED. Han har inte ångrat sig.

– Projektkurserna har varit bäst hittills. I kursen Metoder och processer fick vi göra ett kretskort från grunden och verkligen designa allting.

I Täppan finns det mesta studenterna kan önska i utrustningsväg, och lite till. Ett av de senaste tillskotten är det så kallade EMC-labbet som Whirlpool donerade till universitetet när företaget lade ner utvecklingen av mikrovågsugnar i Norrköping. I den välisolerade stålburen kan studenterna nu undersöka elektromagnetisk strålning och störningar från elektronisk utrustning.

Många sena kvällar

Institutionen har dessutom ett komponentlager – flera skåp fulla med transistorer, dioder och andra digitala standardkomponenter, som studenterna kan använda fritt. Och ED:s elektronikförening LiTheEL, där Mandus tidigare var ordförande, har en 3D-skrivare och andra specialinstrument.

– Med tanke på linjens storlek är så är det fantastiskt mycket utrustning vi har tillgång till, säger Mandus.

En av höjdpunkterna för många är robotprojektet, där treorna samarbetar med studenter från KTS-programmet (Kommunikation, transport och samhälle) för att självständigt bygga och programmera robotar som ska navigera en hinderbana.

– Det har varit den roligaste kursen, men också den som tagit mest tid och blod, svett och tårar, säger Elin.

– Ja, det blev många sena kvällar. Men så har det varit med många projekt också. Och det kan se hur dåligt ut som helst när helgen kommer, men på måndagen så har ändå alla lyckats lösa det på nåt sätt, med en halvt ihoptejpad grej som gör precis det den ska. Det är lite charmigt, säger Elias.

Lite för kul

Även om själva studierna tar mycket tid så är många studenter engagerade i olika sidoaktiviteter. Förutom elektronikföreningen så har Mandus även jobbat med arbetsmarknadseventet EDGB, då studenterna bjuder in representanter från företag i branschen för att knyta kontakter.

– Jag har nog lite för kul, jag tar nästan på mig för mycket, skrattar han.

Somliga kanske tycker att elektronik låter svårt och tror att de måste ha goda förkunskaper. Så ska de absolut inte tänka, säger Elin, som själv inte hade hållit på mycket med elektronik tidigare.

– Jag trodde att jag skulle klara mig jättedåligt. Men det är ingen som förväntar sig att du ska kunna en massa om elektronik när du kommer hit. Det är ju för att lära sig som man börjar på universitetet!

 

På bilden från vänster: Elias Olsson, Elin Wollert och Mandus Börjesson.

Fler artiklar om Elektronikdesign
Visa/dölj innehåll