Hon delar sitt krypin i organisk kemi-korridoren på Campus Valla med en annan doktorand. Men ofta är hon någon annanstans, i labbet, bakom katedern eller i skolbänken. Eller kanske på resa till någon forskningskonferens.
Redan när hon började grundutbildningen till kemist visste Katriann att hon ville jobba med forskning, inspirerad av bland annat spektakulära CSI-serier på teve.
– Jag och min kamrat var duktiga studenter och fick några uppdrag från biologer. Då upptäckte vi att det där med molekylär design var roligt.
Steget var inte långt till exjobbet i en forskargrupp som just undersöker vad man kan göra med en speciell molekyl, (läs noga) luminiscenta konjugerade oligotiofener. Det är molekyler med en lång ryggrad där man kan hänga på sidokedjor, som kan binda proteiner och annat till sig. När det händer signalerar de genom att byta färg – en egenskap som professor Peter Nilsson utnyttjat till att upptäcka Alzheimersplack i hjärnan.
Nu har Katriann avverkat två och ett halvt år av sin forskarutbildning med Peter Nilsson som handledare. Hon driver sitt eget projekt med samma molekyl i huvudrollen, men här är den designad för att spåra upp och ta kål på cancertumörer.
– Jag försöker göra ett skräddarsytt läkemedel som söker sig till tumören och lurar sig in i cancercellerna som en trojansk häst. När tumören bestrålas med energirikt ljus bildas syreradikaler som dödar cancercellerna.
Det är ett tidskrävande jobb för Katriann och hennes medarbetare – organiska kemister, biokemister och cellbiologer. Hon räknar med att hela doktorandtiden, fyra och ett halvt år, går åt för att få fram den optimala molekylen. Vid sidan av projektet ska hon nämligen också undervisa studenter på tio procent av tiden, och läsa kurser motsvarande 30 hp, ämneskurser men också pedagogik, vetenskapsteori och etik.
Förr i tiden hade doktorander en ganska otrygg tillvaro, med dålig lön (om någon) och beroende av sin professors välvilja. Numera har de en säker om än tidsbegränsad anställning med en hygglig lön (Katriann har 27 000 i månaden).
Hela Linköpings universitet har ungefär 1 500 aktiva doktorander. Av dem finns omkring 650 på teknisk-naturvetenskapliga fakulteten. Var och en ingår i en forskargrupp med en professor eller docent som huvudhandledare. En stor del av forskningspengarna går till doktorandernas löner, och när nya bidrag ramlar in öppnas ofta dörrarna för hugade studenter. Våren 2016 inleds till exempel rekryteringen till det nystartade Wallenberg centrum för molekylär medicin, en storsatsning i gränslandet mellan medicin, naturvetenskap och teknik.
Allt fler av doktoranderna får sin utbildning i forskarskolor, ett sorts paraply som Linköpings universitet var bland de första att satsa på. Ett exempel är Forum Scientium som tar emot tekniker, naturvetare och medicinare med avhandlingsprojekt som kräver samarbete över gränserna.
– Vi vill att forskarskolan ska fungera som en bro mellan olika vetenskapsområden. Doktoranderna ska lära känna och dra nytta av varandra, säger studierektor Stefan Klintström.
Han får ofta frågan varför en nyexad civilingenjör eller master ska välja forskarbanan i stället för den mer lukrativa industrin.
– Svaret är friheten att få ägna sig helhjärtat åt något man tycker är superintressant. Och att få resa runt i världen och träffa kul och tokiga människor!
Katriann Arja har hittills varit på några konferenser i Sverige och en i Riga i Lettland. Nu planerar hon att resa till San Diego på American Chemical Societys årliga konferens med deltagare från hela världen.
– Vi uppmanas att resa på internationella konferenser minst en gång om året och bidra med en poster eller muntlig presentation. Det är en spännande utmaning!
Katrianns råd till dig som är sugen på forskning:
+ Du ska ha ett genuint intresse
+ Var beredd att anstränga dig
+ Ett bra exjobb är nyckeln
+ Prata med lärare och handledare
– Om man verkligen vill och är ambitiös så kan man lyckas med vad som helst!
text: Åke Hjelm