Klimatarbetet drivs på underifrån

I decennier har överenskommelser om det globala klimatarbetet ansetts vara en angelägenhet för stater. Så är det inte längre. FN:s klimatmöten har blivit epicentrum för all världens klimataktörer.

Klimataktion utanför konferenscentrat i Paris: Climate Change Education is necessry Foto: Anna Kaijser – Inte ens hälften av alla som samlas vid klimatkonferenserna är där som statsrepresentanter för att delta i det formella förhandlingsarbetet. Till flygplatsen Le Bourget utanför Paris där nu COP21 hålls, räknar man med 20 000 besökare. Klimatmötena med alla sidoevent har blivit likt en gigantisk marknadsplats för en uppsjö av olika samhällsaktörer, säger Eva Lövbrand, lektor på Tema Miljöförändring.

För henne och de övriga LiU-forskarna har FN:s klimatkonferenser i många år fungerat som en plats för fältstudier. Eva Lövbrand har sedan 2001 bevakat en lång rad av dem, senast försommarens möte i Bonn. COP21 fanns också med på hennes agenda:

– I mina planer ingick i första hand den stora klimatmarschen i Paris, som väntades få flera hundratusen deltagare och också var slutmålet för två svenska initiativ som jag följt – Diakonias Ekomarsch och Riksteaterns Run for your life. Marschen blev inställd av säkerhetsskäl efter terrordåden, men som forskare är jag förstås nyfiken på de initiativ som kommit i dess ställe.

Dagen innan Parismötet öppnades samlades också människor till klimatmarscher överallt i världen.
– Själv var jag på Stockholms klimatmanifestation på söndagseftermiddagen. Det blev en ganska maffig marsch genom city, kommenterar Eva Lövbrand.

Civil mobilisering av nytt slag


Sedan COP15 2009 har det skett en civil mobilisering runt klimatarbetet, ett fenomen både förvånat och intresserat LiU-forskarna.

– I Köpenhamn klarade staterna inte av att leverera det förväntade avtalet som skulle ersätta Kyotoprotokollet. Besvikelsen var enorm. FN-delegaternas effektivitet ifrågasattes från alla håll – ändå fortsatte folk att sluta upp kring IPCC:s möten. Vi ville veta varför de kom, vad de gjorde där och vilket inflytande över klimatpolitiken de anser sig ha.

Ur det klimatpolitiska forskningsperspektivet ger det intressanta utblickar. Vem gör klimatpolitiken? Vad landar olika initiativ som organisationer, samhällen, näringsliv och privatpersoner tar? Och vilken förändring åstadkommer de?

Globalt efterfrågade forskningsresultat


Med stöd av Formas och Vetenskapsrådet har sedan 2009 ett LiU-projekt pågått kring de icke-statliga aktörernas förändrade roll i det globala samarbetet och som avslutas nu i år.

Forskningen resulterat i närmare ett dussin delstudier som fått ett brett genomslag.
Sekretariatet för FN:s klimatkonvention har använt dem i sitt arbete med att värdera betydelsen av civilsamhällets deltagande i konferenserna och ett hundratal organisationer runt om i världen har efterfrågat resultaten. På hemmaplan har forskargruppen om totalt sju personer bland annat gjort presentationer för departement och medverkat i olika mediesammanhang.

Bokomslag: Research Handbook for Climate GovernanceOch rykande färsk från trycket kommer nu boken Research Handbook on Climate Governance, med två av projektets forskare som redaktörer, Eva Lövbrand och Karin Bäckström, professor vid Stockholms universitet.

I boken medverkar ett 50-tal internationellt ledande forskare som tillsammans visar hur det klimatpolitiska landskapet efter Köpenhamnsmötet blivit alltmer komplext, fragmentiserats, hybridiserats och breddats.

– Idag är så oerhört många samhällsaktörer involverade, en trend som accentuerats över tid. Det är lite häftigt. Människor vill inte längre vänta ut mellanstatliga avtal utan tar saken i egna händer. Vi vill beskriva hur starkt de olika processerna på och utanför FN:s arenor är sammanflätade.

Att försöka påverka den globala klimatpolitiken är alltså inget bara besvärliga aktivister numer ägnar sig år. Städer, regioner näringsliv och organisationer sluter sig samman kring klimatinitiativ och i år har FN-sekretariatet till och med upprättat en lista för frivilliga klimatlöften om sänkta koldioxidutsläpp, ett slags komplement till de klimatlöften som 170 av världens länder givit inför COP21.

Aktivisterna tar till nya strategier


– Besvärliga aktivister finns förstås fortfarande kvar, säger Eva Lövbrand och skrattar, men också miljöaktivisterna har förändrat sina strategier.

– En del väljer att försöka påverka staterna för att de ska komma fram med rättvisa och effektiva avtal. De jobbar ”på insidan”, rör sig i korridorerna bland delegaterna och är djupt involverade som till exempel policyexperter, de skriver rapporter och för fram förslag.

På ”insidan” finns även näringslivet och branschfolk.
– För mig, som i många år bevakat handeln med utsläppsrätter är det förstås intressant att kunna gå på ett seminarium som branschen arrangerar och få en inblick i deras resonemang.

– Därutöver finns en grupp som verkar som geopolitiska aktörer i egen rätt och handlar oberoende av staternas agerande eller mellanstatliga avtal.

Ett exempel på det sistnämnda är städer, regioner eller kommuner som på egen hand arbetar med energisnåla lösningar.
– Den stora utmaningen i Paris blir att hitta ett ramverk för att göra de frivilliga klimatbidragen mät- och jämförbara, och att utforma ett rapporteringssystem som gör det möjligt att följa upp dem. Man behöver också hitta ett sätt att förstärka dem över tid.

Känslomässig förståelse viktigt komplement


Eva Lövbrand lutar sig mot en betongstolpe utanför TemaFoto: Gunilla PravitzBland alla de initiativ för att åstadkomma förändring som nu tas gör Eva Lövbrand två fallstudier om klimataktivism som engagerar människor på ett rent känslomässigt plan: den svenska Ekovandringen och klimatstafetten.

– De ger utöver allt annat också en fysisk upplevelse av delaktighet. I somras vandrade jag en vecka med pilgrimerna i Diakonias regi och de vittnade om känslan av andäktighet. Jag tror det spelar roll att individer frikopplar vardagen och reflekterar över vårt ansvar för framtiden.

En regnig tisdagskväll i november var det också Eva Lövbrand som fick ta klimatstafettens arktiska sten i handen och föra den vidare till nästa löpare. Det blev några kilometer på väg från överlämningen vid Campushallen på universitetsområdet.

– Som forskare såg jag det som en slags deltagande observation. Ändå överraskades jag av den känsla av andäktighet jag upplevde.

Det kan vara svårt för människor att förhålla sig till siffror och rapporter om växthusgaser och storskaliga förändringar, säger hon.
– Där visar sig kulturaktiviteter kunna bli en motvikt. Många ser klimatarbetet i första hand som en nödvändighet för att undanröja en katastrof. Kanske vore det mer fruktbart om människor istället ser det som en möjlighet att skapa ett bättre samhälle.

Research Handbook on Climate Governance



Fotnot: I forskargruppen för projektet ”Icke-statliga aktörer inom den nya internationella ordningen för klimatsamarbete” har ingått för LiU Björn-Ola Linnér, Mattias Hjerpe, Eva Lövbrand och Nagmeh Nasiritousi; från Lund/Stockholms universitet Karin Bäckstrand samt från University of East Anglia Heike Schroeder.

Bilder (från ovan): Civil klimataktion vid COP21, foto: Anna Kaijser; Klimataktion, Stockholm 29 november 2015, Diakonia, foto: Eva Lövbrand; Eva Lövbrand utanför Tema-huset, foto: Gunilla Pravitz

Publicerad 2015-11-30