Kalles resa till möbelsnickarmästare

Tiden rusar iväg när man har kul och vi är idag runt åtta snickare som snickrar möbler och inredningar till allt från privatpersoner till butiker och restauranger. 

Jag kommer inte sitta på ett kontor! som pappa, var mitt svar när jag som liten fick frågan om vad jag ville bli när jag blir stor.

Och redan i lågstadiet var det klart att det var någonting kreativt jag skulle jobba med när all tid utanför idrotten gick till att teckna, måla och skapa.

Lite vilsen i högstadiet och med bra betyg i idrott, matematik samt trä- och syslöjd (inte favoritämnet bild, eftersom jag var osams med bildläraren som helst ville att man skulle måla blommor och inte graffiti) föreslog SYOn att jag skulle hälsa på en möbelsnickarutbildning i grannkommunen Solna. Vad ska man säga, polletten föll ner och jag var såld på en gång. Insåg ganska tidigt att det inte skulle bli nåt hockeyproffs av mig och la allt mer tid på snickrandet. Det sista året i gymnasiet kunde jag via en nära vän få en praktikplats på ett snickeri i Östergötland hos snickarmästaren Ernst Roth. Han hade vid 12 års ålder kommit som krigsbarn till Sverige från Tyskland och sen dess snickrat Carl Malmstens möbler. Efter gymnasiet övergick praktiken till en anställning hos Roth så jag flyttade till Östergötland och det blev en kort intensiv och lärorik period innan det till nästkommande vår var dags att göra militärtjänst.

Att jag skulle söka till Malmstens, även fast det verkade smått omöjligt att komma in, var självklart. Jag hade turen att få en plats och trots att det var samma år som skolan blev ett universitet och det stundtals var lite rörigt var det tre galet roliga år som gick i ett nafs. Vidare fick jag via Leif Burman (lärare på Malmstens) jobb hos Lars Krokstedt där många snickare från Malmstens hamnade. Där jobbade även Jonas Fernaeus som jag delat snickarbänk med redan i gymnasiet och som gick året över mig på Malmstens. Likaså supersnickaren Magnus Karlsson och många andra skickliga snickare utbildade på Malmstens. Värdefullt och lärorikt var även att Leif Burman hyrde en plats hos Krokstedts där han skapade sina otroliga saker och delade med sig av sin kunskap.

2008 gick Krokstedt i pension. Jag och Jonas som jobbat bra ihop i många år bestämde oss för att gemensamt starta eget och det blev helt självklart att ringa Magnus som två år tidigare slutat och startat eget. Vi bestämde oss till slut för att slå oss ihop under namnet KFK Snickeri AB (Karlsson, Fernaeus, Kemppainen). Magnus hade då redan etablerade kunder och vi hade även turen att få med oss kunder från Krokstedttiden vilket gjorde att vi från dag ett hade fullt upp.

Tiden rusar iväg när man har kul och vi är idag runt åtta snickare med lokaler i Sollentuna och snickrar möbler och inredningar till allt från privatpersoner till butiker och restauranger. Mest inom Sverige men även runt om hela världen. Och lite snabbt räknat är det ungefär 15-20 snickare från Malmstens som jobbar, jobbat eller gjort praktik hos oss vilket vi värdesätter väldigt högt. Likaså ett tiotal designers, tapetserare, konservatorer och instrumentbyggare som vi lärt känna via skolan som vi jobbar med. För man är aldrig bättre än dem man omger sig med och vad det kommer till Malmstens alumner vet man att det finns ett hantverkskunnande och en yrkesstolthet som genererar ett slutresultat som vi eftersträvar.

Och vad gör jag idag? Sitter mest på ett kontor! och ritar, planerar och räknar. Och vad ska jag göra när jag blir stor vet jag inte. Framför oss har vi ett nytt företag som är ett intressant och utmanande samarbetsprojekt med högt satta visioner, kanske omöjliga, men man måste testa och utmana sig själv och sina begränsningar...

Kalle mobelsnickeri blogg
Kalle mobelsnickeri blogg 2
Kalle mobelsnickeri blogg 1
kalle blogginlägg möbersnickeri