Skejtande professor brädar alla

Gerhard Andersson är LiU:s mest prisade psykolog och vinnare av nordiska medicinpriset. Han har dubbla doktorsexamina, 550 vetenskapliga artiklar och 20 utgivna böcker bakom sig. Men i skateboardhallen spelar det där ingen roll.

Gerhard Andersson, professor och skatare, Linköpings universitetNär Gerhard Andersson började åka skateboard i slutet av 70-talet var han tolv år gammal. Tillsammans med kompisarna Tony Hesse och Mikael Nyqvist trotsade han Norrköpings lokala ordningsföreskrifter som förbjöd skateboardåkning på allmän plats och på avsides platser snickrade de sina egna ramper.

- Skateboardåkning förbjöds snabbt i de flesta städer när det blev modernt i Sverige, berättar Gerhard Andersson. I Norge var det totalförbjudet. Kanske berodde det på att skateboarden kom från USA, det här var ju på 70-talet, och att en vetenskaplig rapport från USA berättade om en kille som omkommit när han åkte skateboard och blev påkörd av en bil. Vuxenvärlden drog slutsatsen att skateboard är farligt och förbjöd det på allmän plats.

Men Gerhard Andersson överlevde och fortsatte åka på sin skateboard. Så småningom tog dock studierna och andra intressen över.

30 år senare och tillbaka på brädan igen

- Jag blev påverkad av min omgivning, av andra människor och av modet. Under studietiden i Uppsala började jag spela i olika band och i studentorkester. Sen tog jobb och forskningen överhand. Men under studietiden åkte jag fortfarande ibland på somrarna när jag kom hem till Norrköping och när jag var runt 21-22 år var jag fortfarande ganska duktig.

Det skulle ta sådär 30 år innan Gerhard Andersson ställde sig på en skateboard igen. Och det som fick honom att göra det var när han för ett år sedan råkade gå förbi ett skyltfönster i Stockholm och fick syn på en exakt sån bräda han själv hade i slutet av 80-talet, med en dödskalle i tuff grafik.

- Det var något som slog an i mig. Vill ha!, berättar Gerhard. 

Idag är ”vill ha” bara några knapptryck bort. Och sen var steget till skatehallen i Norrköping sommaren 2015 inte långt. Något vinglig till att börja med, lite ängsligare för skador, inte alls olagligt längre. Men precis lika roligt som förr.

- När jag ställde mig på brädan igen kände jag mig först helt yr, men redan första dagen kunde jag åka ner för kanten på rampen och sen blev det bara fler trick. Nu åker jag varje helg. Jag slår mig ibland en del, och för oss gubbar är skydd ett måste, men åkningen ger en sån kick, att göra något så fysiskt och i en miljö där dubbla doktorsexamina inte spelar någon som helst roll.

Gerhard långt ifrån ensam skejtare i 50-årsåldern

Då, i slutet av 70-talet, fanns inga vuxna i skatevärlden. Det fanns inga tränare och åkningen gjordes mer eller mindre i hemlighet. 

- Baksidan av det var att det förekom en del mobbning och pennalism mot yngre, säger Gerhard Andersson. Idag är det inte alls så med flera generationer av åkare. När någon i skatehallen gör något bra, dunkar de andra skateboarden uppmuntrande i rampen. Jag ser kopplingen till KBT-terapin där förstärkning av beteende är central. Det här dunkandet ger omedelbar belöning.

Förmodligen har Gerhard Andersson inte så många skejtande professorskolleger. Men han är absolut inte den enda 50-åringen som skejtar.

- Det verkar som att det är vi, som det gått rätt bra för i livet, som fortsatt eller tagit upp åkandet igen. I Sverige är vi minst ett 100-tal åkare i min ålder och i USA finns en facebook-grupp för skejtare över 50 år med över 20 000 medlemmar.