Snabbare hjälp vid framtida kriser

Vilka olyckor och katastrofer kan vi vänta oss i framtiden? Hur ser krisberedskapen ut? Kan andra än räddningstjänsten göra räddande insatser? Det är några av de frågor som det femåriga forskningsprojektet Framtidens skadeplats ska svara på.

Framtidens skadeplats tågolycka

Många intresserade mötte upp från räddningstjänsten, brandförsvaret, polisen, regionen och universitet när forskningsprogrammet Framtidens skadeplats bjöd in till möte mellan forskare och praktiker. Programmet startade 2015, drivs inom Carer, Centrum för forskning inom respons- och räddningssystem vid LiU, finansieras av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, och ska pågå till 2020.

Eskort-projektet

Tobias Andersson Granberg, universitetslektor vid Avdelningen kommunikations och transportsystem, deltar i Framtidens skadeplats, men leder även Eskort-projektet, finansierat av Norrköpings fond for forskning och utveckling. Eskort står för effektivt sambruk av kommunala resurser för ökad säkerhet och trygghet.

– Vi tittar på vilka andra resurser som finns tillgängliga, som kan åka till en skadeplats och göra en första insats i väntan på räddningstjänsten, säger Tobias Andersson Granberg.

Snabb hjälp är a och o vid katastrofer och olyckor. Centraliserade räddningsresurser gör att det ibland är en bit att åka för brandbilar och ambulanser. Men finns det något man kan göra på en skadeplats i väntan på de professionella resurserna? Vem kan göra något och i så fall vad?

Tobias Andersson GranbergForskarna har tittat på såväl blåljuspersonalen som på frivilliga och på det de kallar semiprofessionella. En semiprofessionell får betalt för sitt arbete, men har en annan huvuduppgift. De identifierade ett antal tänkbara grupper, som räddningstjänstens dagpersonal, hemtjänsten, fastighetsskötare eller väktare.

Räddningstjänstens egen dagpersonal ansågs vara de mest närliggande och de såg också positivt på den nya utmaningen.

– Vi testade nio personer på några av de larm som kom in förra året, 130 olyckor av olika slag, säger Tobias Andersson Granberg.

Testpersonerna fick en smart app i telefonen som larmade när hjälp behövdes. Den som kunde åka kvitterade larmet, vilket gav forskarna information om hur ofta en semiprofessionell skulle ha hunnit fram till skadeplatsen före räddningstjänsten.

– Vid 45 av olyckstillbuden hade de semiprofessionella kunnat komma fram snabbare och vid 70 procent av olyckorna var någon av de nio semiprofessionella redo att rycka ut. Däremot har vi inte undersökt ännu vilken nytta de hade kunnat göra. Det återstår att ta reda på, säger han.

Scenarier underlag för arbetet

Eskort är bara en del av Framtidens skadeplats som innehåller flera olika delar. Ett tiotal olika scenarier på tänkbara framtida kriser byggs upp. Nya aktörer och organisationsformer tas också upp, där ingår Eskort-projektet. Skadeplatslogistik är ett annat viktigt område, hur man kan optimera insatserna så att rätt kompetens och utrustning finns på rätt plats. Även här handlar det om att dra nytta av mobila tekniker.

Ytterligare ett område gäller fungerande larmkedjor där larmoperatören har en nyckelfunktion som borde kunna utvecklas.
Rebecca Stenberg
– Idag är alarmering ett mycket komplext fält. Utöver SOS Alarm som hanterar nödnumret 112 finns en mängd olika aktörer som hanterar larm och alarmering. Här är det viktigt att tydliggöra vem som har rätt att göra vad. Larmoperatörerna behöver både kompetens och förutsättningar att klara framtidens krav, säger Rebecca Stenberg, universitetslektor vid Avdelningen för företagsekonomi vid LiU.

Framtidens ledningscentral

Stefan Holgersson, polis på halvtid och docent på Avdelningen för informatik vid LiU på andra halvtiden, beskrev framtidens ledningscentraler. Stora centraliserade ledningscentraler har fördelar men operatörerna förlorar den lokala förankringen.

– När någon larmar att det har hänt en olycka vid den stora kranen, eller vid det gamla hundstallet – hur många vet var det är? I Jämtland finns det flera hundra platser som heter Böle, konstaterar han också, som ett par av många exempel.

Men för att behålla den lokala förankringen kan man istället skapa virtuella ledningscentraler där operatörerna upplever att de sitter tillsammans för att också få de fördelar och överblick som den större centralen ger.

Den uppkopplade brandbilen

Magnus Bång, universitetslektor vid Institutionen för datavetenskap talade om de uppkopplade prylarna och sakernas internet och hur tekniken kan bidra till framtidens skadeplats. Just nu pågår tester med den uppkopplade brandbilen exempelvis.

– Vi har kopplat upp i princip varenda pryl som finns i en brandbil i Göteborg, en i Malmö och en här i Östergötland, berättar han.

Nu kan forskarna följa brandbilarna, var de är och vilka verktyg som används för vilken typ av utryckning.

– Om något försvinner så ser vi det också, i framtiden kommer ingen heller att kunna stjäla din cykel, säger Magnus Bång.

I en annan del av projektet studerar forskarna hur man kan träna för att bli effektivare.

– Stora dyra övningar är inte alltid det bästa, det beror på vad syftet är med övningen, säger Carl-Oscar Jonsson från Katastrofmedicinskt centrum.

– Korta men frekventa övningar för exempelvis brandmän och ambulanspersonal, med stöd för virtuella möten, kan vara ett viktigt komplement till storskaliga övningar och erfarenhetsutbyten. Färdigheter och kunskaper behöver hållas aktuella, konstaterar han.


Framtidens skadeplats

Framtidens skadeplats finansieras av MSB med 20 miljoner under fem år, 2015 – 2020. Projektledare är Sofie Pilemalm, biträdande professor i informatik vid LiU, som också är föreståndare för Carer, centrum för forskning inom respons- och räddningssystem.

Forskning

Fler nyheter från LiU