Du är föreståndare för Mimer, ett nationellt program för folkbildningsforskning som LiU sedan länge haft i uppdrag av regeringen att driva. I höst arrangeras två konferenser, kan du berätta om dem?– Folkbildningens forskningsdag hålls i Stockholm den 15 september och har temat ”Vem äger din kunskap?” Vi tar upp frågan ur ett brett perspektiv, till exempel hur olika slags kunskap och erfarenhet värderas. Vad har vetenskap, erfarenhet och bildning för relation sinsemellan och vilken status ges olika typer av kunskap? Vi lyfter också fram aktuell forskning som rör frågor om makt, demokrati och kunskap.
– Sedan, den 3-4 november, arrangerar vi Mimerkonferensen som riktar sig både till forskare och praktiker, till exempel de som jobbar på folkhögskola och bildningsförbund. Det som är roligt med den här konferensen är också att vi samarbetar både med civilsamhälleforskare vid Handelshögskolan i Stockholm och med LO-drivna Runö folkhögskola. Kombinationen av Runö, som är en klassisk facklig bildningsinstitution, och Handelshögskolan, som ofta sätts i relation till näringslivet, tycker jag signalerar folkbildningsforskningens bredd både när det gäller perspektiv och nätverk.
Vad händer under dessa två dagar?
– Vi kommer att lyfta forskning som rör civilsamhälle, sociala folkrörelser och folkbildning, tre närliggande kunskapsområden som inte alltid är i dialog med varandra. Pedagoger och historiker har haft en framträdande roll kring vad folkbildning är, det är viktigt att få in fler röster som exempelvis statsvetare, ekonomer och sociologer.
Så vad är folkbildning?
– Det är ett halt begrepp. Själv skulle jag säga att det handlar om människors eget kunskapssökande som inte primärt syftar till meritering och som står utanför traditionellt arbete och skola. Att det rör sig om mer fria lärprocesser, ofta i sociala rörelser eller i det civila samhället allmänt. Folkhögskolor, studieförbund och biblioteken brukar räknas in som folkbildningsinstitutioner. Men vi på Mimer har inte slagit fast någon definition.
Vilken roll har folkbildningen idag?
– Det pågår en omfattande verksamhet på folkhögskolor och inom studieförbund. En studie från i somras visar att 14 procent av alla vuxna svenskar deltagit i en studiecirkel det senaste året. Och hälften av den vuxna befolkningen har någon gång deltagit i en studiecirkel. Sverige, liksom de övriga nordiska länderna, har ett generöst statsfinansierat system kring folkbildning, grundat på de historiska folkrörelsernas framväxt. Det finns en infrastruktur för engagemang och lärande.
Så allt är frid och fröjd då?
– Nej. Det finns alltid frågor som behöver lyftas. Kvaliteten i folkbildningen diskuteras, till exempel. Anslagen är generösa och tanken är att arenan ska vara fri, men hur vet man vilken kvalitet verksamheten har? Hur utvärderar man folkbildning? Och finns det risk för ett marknadstänkande, att kommersiella krafter tar över? Eller lyckas sektorn upprätthålla frihet och särart? Men sammantaget så pekar de utvärderingar som gjorts att verksamheten har den inriktning som staten vill. Och det finns ett starkt politiskt stöd för detta.
I flyktingtiders spår – vilken roll spelar folkbildningen för de som kommer till Sverige?
– Här har det länge funnits en tydlig riktning inom folkbildningen. Studieförbund och folkhögskolor har nätverk ute i organisationer och samhälle. De når en mångfald av människor även om de inte når alla.
Publicerad 2015-09-10