Urbana rättviserörelser - vilken chans har de?

Megafonen och Pantrarna är exempel på nya sociala rörelser som växer fram bland unga i förorten, oftast unga med invandrarbakgrund. De arbetar mot nedrustning av välfärden och för upprustning av förorten. De utgör en ny form av organisering, hävdar forskare vid REMESO.

Husby i maj 2013. Polis dödar en knivbeväpnad man i en lägenhet. Dådet blir den tändande gnistan till en rad uppror i förorter i Stockholmstrakten, men också på andra orter i Sverige. Det är andra gången det händer på fyra år. Sommaren 2009 gick en liknande våg av uppror genom förorter till Malmö, Göteborg och Uppsala.

Social oro i marginaliserade förorter är inget nytt. Brixton 1981, Los Angeles 1992, Paris 2005, London 2011, listan kan göras lång. Det nya är att det händer också i svenska förorter.

Huvudaktörer är oftast stigmatiserade och därför frustrerade ungdomar, ofta utan jobb och samhälleligt erkännande, relaterat till invandrarbakgrund. I våra allt mer polariserade städer upplevs förorterna som fickor av hopplöshet, arbetslöshet, bristande framtidstro.

Men de unga bråkar inte bara på gatorna, de organiserar sig också. Och det är dessa nya urbana rättviserörelser som drar till sig forskarnas intresse.

- Vi ser dem som en ny form av autonoma folkrörelser, säger Aleksandra Ålund, professor vid REMESO, avdelningen för forskning om migration, etnicitet och samhälle. Och våra forskningsfrågor handlar om vad för sorts krav de ställer, hur de samverkar med andra aktörer i civilsamhället och hur de kan överleva på lite längre sikt. De måste forma allianser, annars klarar de sig inte. Men risken med allianser är också att de blir koopterade, ihjälkramade.

Det är vad som många gånger hänt med etablerade ”invandrarorganisationer”, formade på etnisk grund, hävdar forskarna. De har inte lyckats artikulera eller möta mångfalden av behov hos människorna i förorten. De är organiserade på basis av kulturella eller etniska identiteter och beroende av statligt stöd för sin existens. Här finns risken för kooptering. Detsamma gäller de klassiska folkrörelserna.

- De politiska partierna har också svikit förorter, som brottas med strukturellt orsakat utanförskap och har behov av omfattande satsningar som uteblivit, säger Aleksandra Ålund.

Dessa behov speglas i statistiken, där ungdomsarbetslösheten i utsatta förorter kan ligga på 40-50 procent, jämfört med drygt 20 procent i Sverige som helhet. Siffror för barnfattigdom är också alarmerande höga, liksom för hur många unga som varken arbetar eller studerar.

De nya rörelserna, symboliserade av Megafonen i Stockholm och Pantrarna i Göteborg, har en lokal bas och identifikation i förorten, men en globalt inspirerad orientering i sitt arbete och nätverkande med andra liknande svenska rörelser. Pantrarna har till exempel inspirerats av USA:s svarta pantrar.

De kombinerar förändringsarbete på lokal nivå med utåtriktat opinionsarbete. I insatser för självhjälp och ”empowering” satsar de på exempelvis vuxenutbildning och föreläsningsserier. Men de för också fram kritik. Så här beskriver Megafonen polisens roll i förorterna:

”Polisen lär oss i praktiken vad lärarna i skolan har lärt oss i teorin: att som fattig arbetande och icke-vit är du värd mindre, både i Sverige och i resten av världen”. Och så här skriver Megafonen om upproren: ”Uppror…är den enda vägen att uttrycka vår frustration när andra demokratiska vägar har stängts. Här finns organisation, fredliga demonstrationer har hållits, men våra initiativ till dialog har förblivit obesvarade.”

Vid REMESO pågår nu flera samverkande projekt inriktade på förorten och de nya rättviserörelserna. Aleksandra Ålund undersöker möjligheter och hinder för dessa nya rörelser att få inflytande och delta i demokratiska processer. Magnus Dahlstedt undersöker insatser för att förbättra levnadsvillkoren för ungdomar och ungdomarnas relationer till myndigheter och det övriga civilsamhället. Projekten pågår till 2016.