1. Måste man publicera hela prioriteringslistan?
2. Varför framgår det inte av modellen vad olika prioriteringsgrader ska innebära?
3. Hur ska vi förstå de olika prioriteringsgraderna?
4. Vi känner oss lite överrumplade av prioriteringslistan och all information som finns där.
5. Vad händer om man inte följer den prioriteringsordning som tagits fram?
6. Det känns som ett stort steg att lägga ut våra prioriteringsordningar på hemsidan.
1. Måste man publicera hela prioriteringslistan?
Frågan består egentligen av två frågor: måste allt som finns på prioriteringslistan vara med och måste den ”publiceras”? Om vi börjar med detta så finns det inget i riksdagens riktlinjer om prioriteringar som slår fast något publiceringskrav. Öppenheten står istället för att om någon efterfrågar information om prioriteringar så ska ni kunna redovisa era prioriteringar, vad de grundas på samt vad som blir konsekvenserna av dessa.
Måste då hela listan vara med? Inte heller något sådant krav finns. Det beror som så ofta på vilket syfte ni har med ert prioriteringsarbete och vilken målgruppen är. Generellt så kan väl sägas att publicera en prioriteringslista rätt upp och ner enligt det arbetsblad som finns i modellen kan te sig lite svårbegripligt för de allra flesta. Oftast behövs situationsanpassade versioner för att beskriva prioriteringsordningen. Därmed inte sagt att listor aldrig har sin plats när prioriteringsordningar ska kommuniceras ut. Listor kan i vissa sammanhang ge en snabb överblick och komplettera andra beskrivningar.
2. Varför framgår det inte av modellen vad olika prioriteringsgrader ska innebära?
Anledningen är egentligen enkel. I vårt decentraliserade sjukvårdssystem tas sådana beslut ytterst av respektive huvudman och utifrån det delegeringsansvar som ni har i er egen verksamhet. Det går med andra ord inte att nationellt säga vart gränsen ska gå för eventuella begränsningar som behöver göras – ska det vara vid rangordning 9, 8 eller 7? Sådana beslut måste fattas lokalt.
3. Hur ska vi förstå de olika prioriteringsgraderna?
Svaret måste bli som så ofta: det beror på vilket syfte och sammanhang ert prioriteringsarbete görs i. Det viktiga är att ni ställer er just denna fråga: vad ska en hög respektive låg prioritet innebära för oss?
Exakt hur riksdagens riktlinjer ska tolkas när det gäller konsekvenser av prioriteringar och resursfördelning är inte helt klart utan detta får avgöras i respektive verksamhet.
Under senare år har Socialstyrelsen formulerat de centrala rekommendationerna som åtgärder som hälso- och sjukvården eller socialtjänsten bör, kan eller kan i undantagsfall erbjuda vid ett visst tillstånd. Liknande vägledning kan om ni så önskar användas i lokala prioriteringsarbeten där beslut (i kraft av landstingens självstyre) också kan omfatta att någon åtgärd ska erbjudas.
Ett annat sätt att tänka på är att ransonera från botten på er rangordningslista. Om resurserna inte räcker till att uppfylla alla behov som berör er verksamhet så börjar ni med att ta bort objekt från botten av listan tills ni når den budgetnivå som är tillgänglig för er.
4. Vi känner oss lite överrumplade av prioriteringslistan och all information som finns där.
Det här är mer en känsla än en fråga men en intressant och inte så ovanlig reaktion. Vi tror att det kan bero på att syftet med ert prioriteringsarbete var lite oklart från början. Att ställa sig frågan – vad ska vi ha den lista som kommer att skapas i prioriteringsarbetet till? – är en mycket bra utgångspunkt i prioriteringsarbeten där modellen används.
Om osäkerhet uppstår när arbetet väl är klart så gäller det antagligen att backa tillbaka och tänka vad var det ni ville uppnå med att klargöra era prioriteringar? Var syftet att klargöra vilka avgränsningar som behöver göras i er verksamhet och ni istället fokuserat på och tagit fram det som är högst prioriterat kan ni behöva ta ert arbete ett varv till där syfte och prioriteringsområde ytterligare tydliggjorts.
5. Vad händer om man inte följer den prioriteringsordning som tagits fram?
En prioriteringsordning enligt modellen ger vägledning på gruppnivå medan bedömning av den enskilda patientens behov kan leda till avsteg från en sådan generell prioriteringsordning. Om undantagen dock blir fler än det mest vanliga så är det förstås ett observandum. Möjligheten att gemensamt kunna ompröva beslutade prioriteringsordningar måste förstås finnas i en verksamhet. Ytterst handlar det om en fråga om styrning och ledning och lösningen beror förstås på vad orsaken är, en viktig startfråga på en sådan analys.
6. Det känns som ett stort steg att lägga ut våra prioriteringsordningar på hemsidan.
Det förstår vi. Lämpligheten i att göra något sådant avgör ni naturligtvis själva och är inget krav som följer med att man använder modellen. Ju mer ovana ni känner er med att gemensamt diskutera prioriteringar öppet desto mer utmanande kan det uppfattas. Då kan det kännas bra att gå stegvis fram från att starta öppenheten i den egna verksamheten till mer öppna redovisningar till andra beslutsnivåer och andra verksamheter på hemmaplan eller nationellt. Det finns dock stora vinster att våga dela med sig av sina prioriteringar till andra ”likar” som själva vill starta ett prioriteringsarbete inom samma verksamhetsfält som ert. Att eventuellt bli ifrågasatt för sin prioritering ger er en möjlighet att antingen ytterligare skärpa argumenten eller att faktiskt ompröva de bedömningar och rangordningar ni gjort.
