Frågor och svar om svårighetsgrad

Scrolla ner för att se svaret på frågan som du är intresserad av.

 frågor-svar-2-svårighetsgrad

  1. Vems perspektiv på svårighetsgrad anges i modellen, vårt eller patienternas?

  2. Vad ska vi jämföra med?

  3. Vad står mycket stor svårighetsgrad för?

  4. Det mesta i vår verksamhet bedöms som mycket stor eller stor svårighetsgrad, är det rimligt?

  5. Hur kan vi uppnå större samsyn på svårighetsgrad i vår verksamhet?

  6. Om vi ska bedöma tilläggsbehandling vid ett hälsoproblem, var är det för svårighetsgrad som då ska bedömas?

  7. Hur ska vi tänka om svårighetsgrad då prioriteringen gäller bedömning vid misstänkt hälsoproblem?

  8. Kan vi ta hänsyn till ålder när vi bedömer svårighetsgrad utan att bryta mot människovärdesprincipen?

  9. Får vi ta hänsyn till om hälsoproblemet påverkar andra personers hälsa än de som blir föremål för åtgärden?

1. Vems perspektiv på svårighetsgrad anges i modellen, vårt eller patienternas?

Modellen är till för att vägleda resursfördelning på gruppnivå. Ansvaret för resursfördelning och prioriteringar ligger hos sjukvården. Det är med andra ord er professionella bedömning som ska ligga till grund för bedömningen av svårighetsgrad i modellen. Er yrkeskompetens är en viktig utgångspunkt likväl som er kunskap, vetenskaplig och/eller erfarenhetsbaserad, om hur de drabbade personerna vanligen upplever hälsoproblem.Samtidigt är det viktigt att patienternas perspektiv på vad som är relevant och hur de avväger mellan olika aspekter vägs in.

2. Vad ska vi jämföra med?

Hur man ser på vad som är en större eller mindre svårighetsgrad kan variera i olika verksamheter. Tumregeln i modellen är att åtminstone alla hälsoproblem som ert prioriteringsarbete omfattar ska jämföras med varandra. Gäller prioriteringsarbetet hela landstinget måste bedömningarna göras i jämförelse mellan många olika sorters hälsoproblem. Är det istället ett arbete som gäller inom en typ av verksamhet (t.ex. inom kvinnosjukvård) så kan jämförelsen göras mellan de hälsoproblem som hanteras inom den verksamheten. Det kan vara nog så svårt att avgöra vilka hälsoproblem som är störst inom en verksamhet och kanske ännu svårare om jämförelsen ska göras med alla olika typer av hälsoproblem som omhändertas inom hälso- och sjukvård. Å andra sidan kan en sådan vidare referensram vara en hjälp att skapa nya perspektiv på hur stora hälsoproblem ni möter i er verksamhet. Om ni väljer att ha er egen verksamhet som referensram och ni i en framtid kommer att vara del av ett större prioriteringsarbete, kan era bedömningar behöva kalibreras mot andra verksamheter. Att tydliggöra vilken referensram ni slutligen väljer ökar öppenheten i era prioriteringar. 

3. Vad står mycket stor svårighetsgrad för?

I modellen anges inte vad de olika skalstegen står för och vad som anses som stor eller liten svårighetsgrad kan variera mellan olika verksamheter. En vägledning är att i alla prioriteringsarbeten bör graden mycket stor stå för betydande eller långvariga inskränkningar av hälsan och/eller stor risk att dö i förtid. Enligt riksdagens riktlinjer för prioriteringar bör livskvalitetspåverkan och livslängdspåverkan i princip ges samma vikt. I övrigt måste ni själva i ert prioriteringsarbete komma fram till vilken innebörd ni lägger i de olika svårighetsgraderna. Här kan t.ex. Svårighetsgradsmatrisen vara till hjälp.

4. Det mesta i vår verksamhet bedöms som mycket stor eller stor svårighetsgrad, är det rimligt?

Både ja och nej. Det kan förstås finnas verksamheter i vården som enbart har att hantera mycket svåra hälsoproblem, relativt sett mot andra verksamheter. Kanske er verksamhet är en sådan. Oftare är det nog så att det inom en verksamhet finns hälsoproblem med olika svårighetsgrader. Att ni får fram en sådan differentiering är värdefullt för att ge er större vägledning i era prioriteringar. 

Ett sätt att arbeta med detta är att arbeta i flera steg genom vad vi kan kalla en kalibrering. Det kan t.ex. läggas upp så att olika arbetsgrupper/personer gör sina bedömningar först för de hälsoproblem som berör dem och att grupperna/personerna sedan byter bedömningar med varandra och ser om nya jämförelser av hälsoproblem ger upphov till omvärdering av svårighetsgrader. Ett annat sätt är att låta personer från annan eller liknande verksamhet granska era bedömningar och se om de uppfattas som rimliga.

Beroende på vad ni tror är orsaken till att de flesta hälsoproblem bedöms ha mycket stor/stor svårighetsgrad så kan andra åtgärder vara möjliga. En vanlig orsak är att man missar att det är det specifika hälsoproblemet som en specifik åtgärd är tänkt att åtgärda som ska bedömas. Det innebär att det inte alltid är själva sjukdomen eller skadan i sig vars svårighetsgrad som ska bedömas utan en mer specificerad, avgränsad problematik.

5. Hur kan vi uppnå större samsyn på svårighetsgraderna i vår verksamhet?

Ett sätt att arbeta med större samsyn kring svårighetsgrad är att arbeta i flera steg genom vad vi kan kalla en kalibrering. Det kan t.ex. läggas upp så att olika arbetsgrupper/personer gör sina bedömningar först för de hälsoproblem som berör dem och att grupperna sedan byter bedömningar med varandra och ser om nya jämförelser av hälsoproblem ger upphov till omvärdering av svårighetsgrader. Ett annat sätt att låta personer från annan eller liknande verksamhet granska era bedömningar och se om de uppfattas som rimliga.
Att använda Svårighetsgradsmatrisen kan också vara ett stöd i era diskussioner.

6. Om vi ska bedöma tilläggsbehandling vid ett hälsoproblem, vad är det för svårighetsgrad som då ska bedömas?

Det är alltid svårighetsgraden sådan den är innan den aktuella åtgärden (dvs. åtgärden i tillståndsparet) sätts in som ska bedömas. Om det redan finns en eller flera åtgärder insatta så är det hur svårt tillståndet/hälsoproblemet är om de redan är behandlade med dessa insatser som ska bedömas. Det innebär att problemet rimligen är mindre än det skulle vara om det var obehandlat. 

7. Hur ska vi tänka om svårighetsgrad då prioriteringarna gäller bedömning vid misstänkt hälsoproblem?

Låt oss anta att det här gäller att göra en prioriteringsordning mellan olika misstänkta hälsotillstånd och olika typer av utredningsåtgärder för att säkerställa en diagnos. Ett exempel på ett sådant behov kan finnas på en vårdcentral med stort inflöde. Att bedöma hur svårt tillstånd som inte är konstaterade utan det "bara finns en misstanke om, mer eller mindre trolig, kan vara ännu mer komplicerat än att bedöma svårighetsgraden för ett känt tillstånd. Samtidigt måste vi alltid försöka förhålla oss till riksdagens riktlinjer om att de med den svåraste ohälsan ska erhålla mer resurser. 

När ni tillämpar modellen förespråkas att ni ställer er följande frågor för att bestämma svårighetsgraden:

– Hur allvarligt är det tillstånd som det finns misstanke om? Som stöd kan ni titta på de frågor vi listat ovan som ni kan ställa er.
– Hur sannolikt är det att patientgruppen som söker för vissa symtom har det tillstånd som misstänks? Ofta är det antagligen så att vissa symtom talar mer för ett tillstånd än andra. Beroende på vad ni ska använda prioriteringsordningen till så kan det vara värdefullt att dela upp tillstånden i undergrupper för att ge mer vägledning. Symtom som med stor sannolikhet talar för ett misstänkt tillstånd bör rimligen ges en större svårighetsgrad än de symptom som i lägre grad talar för att det är ett allvarligt tillstånd.

Hur kan ni tänka om ert prioriteringsarbete omfattar patientgrupper med ett potentiellt svårt tillstånd som riskerar att snabbt försämras? I det läget är det angeläget att tillståndet prioriteras högre för att konstatera ohälsan eller utesluta den. Svårighetsgraden bör med andra ord kunna bli högre i sådana situationer även om sannolikheten inte är så hög för att det är detta allvarliga tillstånd. 

8. Kan vi ta hänsyn till ålder när vi bedömer svårighetsgrad utan att bryta mot människovärdesprincipen?

Människovärdesprincipen gör en skillnad mellan kronologisk och biologisk ålder och säger att kronologisk ålder får vi inte ta hänsyn till, men däremot biologisk ålder. Biologisk ålder handlar om patienternas biologiska eller fysiologiska möjligheter att tillgodogöra sig behandling – det kan även uttryckas i termer av skörhet eller liknande begrepp. Detta är något som behöver vägas in vid bedömning av svårighetsgrad och som förmodligen gör att svårighetsgraden bedöms som större jämfört med andra grupper med liknande tillstånd med som har en lägre biologisk ålder eller mindre skörhet. När det gäller kronologisk ålder bör man däremot iaktta försiktighet och vi rekommenderar därför att man bedömer livslängdspåverkan eller förtida död i termer av tid eller död och inte i termer av antal år man förlorar genom att dö i förtid. Tid till död innebär att patientens kronologiska ålder i mindre utsträckning ger utslag.

9. Får vi ta hänsyn till om hälsoproblemet påverkar andra personers hälsa än de som blir föremål för åtgärden?

Enligt människovärdesprincipen får vi inte ta hänsyn till patientens sociala situation eller ställning. Att en patients tillstånd skulle bli värre för att det även påverkar hens närstående etc. kan vi därmed inte väga in. Detta skulle kunna bli diskriminerande för de patienter som saknar närstående eller sådana påverkansrelationer. Rekommendationen är istället att skapa prioriteringsobjekt för de grupper som påverkas indirekt av patientens tillstånd, exempelvis närstående, och på det sättet bedöma svårighetsgraden för dessa grupper självständigt. 

 

 

VägledningVisa/dölj innehåll

Om PrioriteringscentrumVisa/dölj innehåll