Pisaresultaten talar sitt tydliga språk. Lärarna i skolan ser det också, liksom universitetslärare. Läskunnighet och läsförståelse sjunker. Den statliga litteraturutredningen från 2012 markerade allvaret med den kraftigt nedåtgående kurvan, främst bland pojkar. I den utredningen konstaterades det än en gång att skillnaderna i läsvanor är stora beroende på var på samhällsstegen barnen befinner sig. Ju mer välutbildade föräldrar, desto mer läsning. Utan läskunnighet och förståelse för det man läser blir det svårt att klara sig bra i samhället, läsbristen blir ett demokratiproblem.Bengt-Göran Martinsson, litteraturvetare och lågmäld professor i pedagogiskt arbete, håller med. Han sitter i sitt med böcker och ord belamrade arbetsrum, talar varmt om många lärares professionella arbete med att komma tillrätta med lässvårigheterna, men hans budskap är ändå att varna för det han kallar läspanik.
– Möjligen är det jag som har grundat det uttrycket, jag har en historisk blick i min forskning och tycker mig kunna se ett historiskt mönster i den lite upphetsade diskussion som uppstått efter Pisaresultaten.
Det etablerade samhället måste få kontroll
Han har följt andra forskares studier kring moralpanik och läsning. Nick Carter-diskussionen i början på 1900-talet är ett exempel. Många ungdomar flyttade då in till städerna, de hade folkskolebakgrund och kunde läsa och skriva. I den här vevan kom den första populärlitteraturen till Sverige. Symbolen för den var en serie deckarberättelser om agenten Nick Carter, de var billighetsböcker, motsvarande dagens pocketböcker. Arbetare och ungdomar slukade böckerna, på samma sätt som vi idag konsumerar teve-serier och Netflix.I samband med denna Nick Carter-våg startades en stor aktion mot smutslitteratur. Det ansågs att böckerna var våldsamma, att de var ytliga och inte innehöll djupa tankar.
– En nationell kommitté tillsattes med biskopar, professorer och lärare.
Bengt-Göran Martinsson hänvisar till andra europeiska forskares iakttagelser om så kallad moralpanik.
– De visar på ett mönster. När folkmassorna börjar ägna sig åt kulturyttringar som inte är kända sedan tidigare så utbryter panik mot kulturfenomenet bland de etablerade grupperna. Här ska förbjudas, insatser måste till. Det etablerade samhället måste få kontroll över något de är rädda för. En samhällsklass säger till en annan vad som är rätt och riktigt i fråga om kultur.
Psykiatern Nils Bejerots varningar på 1950-talet om serietidningarnas fördärv är ett annat exempel. Idag är synen på dem en helt annan i de finkulturella rummen.
– Han menade att de var estetiskt undermåliga, förråande, skapade dålig smak och tog tid från skolarbetet.
Konstruera en hotbild
Sedan dess har diskussioner kommit och gått, kring hårdrock, femböcker, videovåld, internet och datorspel, till exempel. Alltid med samma höga tonläge av moralisk panik, tycker Bengt-Göran Martinsson.Det här är något vi bör hålla i minnet när lösningar nu diskuteras kring hur läskunnigheten ska förbättras, framhåller han. En förenklad problembeskrivning där ett etablissemang av tyckare, som ledarskribenter och politiker, har åsikter om åtgärder – ja, det leder alltför lätt in i fällan av panikdebatt.
¬ En del av paniken handlar om att konstruera en hotbild, som i det här fallet att Sverige som kunskapsnation är i fritt fall.
Bengt-Göran Martinsson håller inte med om den bilden. Han lyfter istället frågan om det kan vara så att definitionen av läsförståelse är för fyrkantigt ”skolaktig”. Skolan är av tradition inriktad på ett formellt skriftspråk som i flera avseenden inte är funktionellt i många människors vanliga liv. Det kan vara så att skolans skriftspråk inte är anpassat efter de ungas egen snabbt föränderliga verklighet, resonerar han.
Politiskt förenklade lösningar
– Skolan och forskare behöver ta reda på mer om hur skriftspråket faktiskt används idag i vårt mediesamhälle. Ofta visar det sig till exempel att de med skrala skolbetyg klarar körkortets teoridel bra, precis som de ungdomar som arbetar vid maskiner klarar läsinstruktionerna där bra. För då används skriftspråket på ett sätt som är funktionellt i deras eget liv.
Här behövs både mer kunskap och ödmjukhet inför de komplexa frågeställningarna kring den bristande läsförmågan.
– Vi behöver hitta en undervisning som tar alla ungdomars sociala och kulturella verklighet på allvar. Jag vet att många lärare verkligen gör det. Dem vill jag uppmuntra.
De politiskt förenklade lösningarna, däremot, som att till exempel införa mer tester och nationella prov, riskerar att leda in i en fälla där eleverna, istället för skolan, ses som problemet.
– Det är den problematiken jag vill diskutera och nyansera.
Foto: Charlotte Perhammar
LiU magasin 4/2015
