Vit melankoli

En fjärdedel av alla svenska medborgare har idag utländskt ursprung. Trots det förknippar både främlingsfientliga och antirasister svenskhet med vithet och med något gott. Med en så färgblind samhällsanalys kan vi aldrig förstå dagens starkt segregerade Sverige, hävdar två forskare.

Sverigedemokraternas framgångar förvånar och förvirrar. Hur kan ett progressivt, antirasistiskt land som Sverige härbärgera en så stor grupp missnöjda främlingsfientliga väljare? Den etablerade Sverigebilden börjar falla sönder.

Catrin Lundström, docent i sociologi och forskare vid Tema Q, beskriver ett Sverige vid en brytpunkt. För att förstå vad som händer måste vi göra vitheten synlig, och de privilegier som är knutna till att vara vit, är hennes hypotes. Tillsammans med Tobias Hübinette, docent i interkulturell pedagogik och forskare på Mångkulturellt Centrum, bygger hon en teoretisk ram som tydliggör den svenska vithetens historia. 2011 publicerade de en artikel, i tidskriften NORA (Nordic Journal of Feminist and Gender Research). Den fick ett enormt gensvar och har på kort tid blivit en av de mest citerade artiklarna där.

Mycket mer gemensamt

Rasister och antirasister i Sverige har mycket mer gemensamt än de själva vill tro, är argumentationen. Båda förknippar svensk vithet med något gott och progressivt. Men de blickar tillbaka på olika epoker i Sveriges moderna historia.

Lundström-Hübinette urskiljer tre faser: Den första, ”det gamla Sverige” skapades kring föreställningen om ett homogent vitt samhälle, en tid som sträckte sig fram till 1968. Rasistiska värderingar och t o m rasbiologi var rumsrena. Carl von Linné skapade på 1700-talet det första vetenskapliga systemet för rasklassificering, Anders Retzius uppfann på 1800-talet skallmåttet som en indikator på ras, och det rasbiologiska institutet grundades 1922. Sverige införde också ett av världens mest effektiva steriliseringsprogram, som drabbade mer än 60 000 svenskar innan det slutligen avvecklades på 1970-talet.

Den andra fasen, ”det goda Sverige”, förlägger Lundström-Hübinette till åren 1968-2001. Nu framträder Sverige som det mest toleranta, progressiva, antirasistiska och jämställda landet i världen. Sverige var emot kolonialism, segregering och apartheid. Sverige blev världens samvete och antirasism blev en integrerad del av svenskheten.

I vårt eget land löste vi frågan om rasism genom att osynliggöra den, eller som Catrin Lundström uttrycker det:

- Vi blev färgblinda. Rasism blev en icke-fråga och ordet ”ras” blev tabubelagt.

Ser inte diskrimineringen

Ett exempel är den svenska statistiken som inte skiljer på människor utifrån självdefinierad etnicitet, utan endast på svenskar (s k svensk bakgrund) och ”invandrare” (s k utländsk bakgrund). Därmed går vi miste om en massa kunskap, säger Catrin Lundström.

- Vi kan inte beskriva vårt eget samhälle, vi ser inte den strukturella diskrimineringen. Jämför med USA, där är särskilt icke-vita minoriteter måna om att få fram den här kunskapen, de behöver den, säger de, för att få syn på ojämlikheterna i samhället.

Idag befinner sig Sverige i den tredje fasen, som de kallar för ”den vita melankolin”. Den kännetecknas av en sorg över den vithet som haft övertaget men som är på väg att förlora kontrollen till ett slags svenskhet som vi inte vet något om. Sverige är förändrat. Både ”det gamla (homogena) Sverige” och ”det goda (antirasistiska) Sverige” är borta. Välfärdsstaten krackelerar, klyftorna växer. Ett främlingsfientligt parti har tagit plats i riksdagen och en delvis förvirrad diskussion pågår om vad som är rasism och inte.

Mångkulturellt samhälle

Samtidigt är Sverige av idag ett mångkulturellt samhälle. Närmare 25 procent av medborgarna har utländsk bakgrund, och av dem som är under 18 år är det mer än 30 procent.

Men medan svenskar gärna adopterar barn med annan hudfärg och gifter sig med icke-svenskar, så är segregationen på en rad andra områden stark. Statistiken talar sitt tydliga språk:

Sedan 2000 har fattigdomen halverats bland "helsvenska" barn och ungdomar, idag ligger den på ca 5 procent. Samtidigt har fattigdomen bland barn och ungdomar med utländsk bakgrund varit stabil och ligger idag på närmare 40 procent. Ser man bara till de utlandsfödda barnen är över 50 procent fattiga.

- Vi menar att det krävs en annan analys för att förstå den diskrepans som finns mellan Sveriges självbild som ett land där ras saknar betydelse och de statistiskt belagda skillnaderna i inkomst, social och ekonomisk utsatthet, arbetslöshet och segregation mellan vita och icke-vita. Här kommer det färgblinda perspektivet till korta, säger Catrin Lundström.

Idé om överlägsenhet

Det paradoxala, fortsätter Lundström-Hübinette, är att båda Sverigebilderna, ”det gamla” och ”det goda” Sverige, byggde på idén om den svenska vithetens överlägsenhet. Synen på ”de andra”, menar de, skiljer sig egentligen inte så mycket åt i det rasistiska och antirasistiska Sverige. Även det antirasistiska Sverige ser det vita Sverige som ett föredöme för ”de andra”, exempelvis för kvinnoförtryckande muslimer. Svensk jämställdhet ska med biståndets hjälp exporteras till mindre upplysta länder. Det svenska och det vita är i alla lägen bäst, antingen det definieras som homogenitet eller som tolerans och solidaritet.

- Antirasism och solidaritet har trots humanistiska ambitioner gått hand i hand med vit överlägsenhet och homogenitet.

Idag blir detta ännu tydligare när Sverige deltar i kriget mot terrorismen. Sverige gör inte längre anspråk på att vara världens samvete, det är ett land som alla andra.

- Sverige räknar sig ju som en del av det europeiska koloniala projektet, där Europa ses som överlägset alla andra kontinenter, som civilisationens vagga.

Ett annat exempel är frågan om jämställdhet, som också är färgblind. I hemmen upprätthålls dagens svenska jämställdhetsprojekt av RUT-avdraget. Svenska kvinnor slipper numera förhandla med sina män, istället läggs hushållsarbetet över på en annan kvinna.

- Värderingar som vi trodde vi hade gjort upp med för länge sedan har överlevt och dyker upp igen. Hembiträdena är tillbaka i svenska hem.

Vithet och svenskhet

Samtidigt blossar debatter om rasism upp som den om Tintin och om Lilla hjärtat. Svenska antirasister blir förvirrade när dessa företeelser anklagas för att bygga på rasistiska stereotyper.

I botten ligger idén om att vithet och svenskhet hör ihop och förutsätter varandra. Skillnaden mellan det kroppsliga konceptet ras och det kulturella konceptet etnicitet har kollapsat, skriver Lundström-Hübinette, de har blivit samma sak. Därför kan exempelvis ett svart adoptivbarn klassas som icke-svenskt trots att det kulturellt, språkligt och etniskt inte har någon annan tillhörighet än den svenska. Men till utseendet kan det aldrig bli ”svenskt”.

- Det är hög tid, säger Catrin Lundström att lösgöra idéerna om vithet och svenskhet från varandra för att kunna dekonstruera och avslöja en ”svenskhet” som inte ger chansen till ”icke-vita” att bli svenskar fullt ut. Vi vill utveckla en teori om den svenska vithetens historia samt öppna för nya antirasistiska perspektiv som inte har färgblindheten som utgångspunkt.

2013-02-07