"Värt att veta om..."

Vår serie ”Värt att veta om…” är en samling korta och lättillgängliga skrifter inom ett antal olika områden som rör våld och sexuella övergrepp. De är lätta att ha till hands för snabb överblick och kan laddas ner som utskriftsvänlig pdf.

Innehåll på sidan

  • Barn och anmälningsskyldigheten
  • Barn och fysisk misshandel
  • Hur barn minns och berättar om övergrepp
  • Barn, sex och sexuella övergrepp på nätet
  • Sexuella övergrepp på barn
  • Sexuella övergrepp mot barn på förskola
  • Barn och syskonövergrepp

Barn och anmälningsskyldigheten
Visa/dölj innehåll

All personal som arbetar med barn, eller med vuxna som har barn, har en skyldighet att anmäla misstanke eller kännedom om att barnet far illa till socialtjänsten enligt Socialtjänstlagen 14:1. Det gäller all personal inom skola, sjukvård med flera.

Utdrag ur lagtexten:

”Yrkesverksamma inom myndigheter vars verksamhet berör barn och unga är skyldiga att genast anmäla till socialtjänsten om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa”

Anmälningsskyldigheten är obligatorisk samt personlig och kan inte förhandlas bort till någon annan person eller instans. Det betyder att den som misstänker eller har kännedom om att ett barn far illa också har skyldighet att anmäla.

VARFÖR SKA MAN ANMÄLA TILL SOCIALTJÄNSTEN?

  • Socialtjänsten är den myndighet som utreder barn som far illa eller riskerar att fara illa.
  • Socialtjänsten är den myndighet som ska tillgodose barnets behov av skydd när vårdnadshavarna inte gör det.
  • Socialtjänsten är den myndighet som har det yttersta ansvaret för att enskilda får det stöd och den hjälp som de behöver.

    HUR GÖR MAN EN ANMÄLAN TILL SOCIALTJÄNSTEN?
  • Anmälan ska göras till socialtjänsten i den kommun eller stadsdel där barnet bor.
  • Anmälan ska göras utan dröjsmål.
  • Vid akuta lägen kan anmälan ringas in till socialtjänsten för att sedan kompletteras med en skriftlig anmälan.
  • Du får inte göra en anmälan anonymt när du är i tjänst.
  • Det går bra att vara flera som samtidigt skriver på anmälan – ta stöd av din chef.

    BERÄTTA FÖR FÖRÄLDRARNA ATT EN ANMÄLAN ÄR INLÄMNAD?
  • Ja – om anmälan handlar om försummelse. Då är det bra att göra en anmälan som föräldrarna är införstådda med eftersom det handlar om rena stödinsatser och hjälp till familjen att fungera bättre.
  • Nej – om anmälan handlar om ett misstänkt brott (exempelvis fysisk misshandel eller sexuella övergrepp). Då kan ärendet behöva utredas av polis eller socialtjänst utan att barnets historia påverkas av föräldrarna, eller av andra händelser som kan försvåra en polisutredning.
  • Det finns ingen lagstadgad skyldighet att informera familjen om att en anmälan görs. Däremot har föräldrarna rätt att veta vem som gjorde anmälan.

    VAD HÄNDER EFTER EN ANMÄLAN?
  • Samma dag (eller dagen efter) anmälan har kommit in gör socialtjänsten en bedömning av barnets behov av omedelbart skydd.
  • Socialtjänsten ska inom fyra månader fatta beslut om insatser.
  • Socialtjänsten kommer eventuellt kontakta anmälaren för mer information.
  • Socialtjänsten kommer, när utredningen av föräldrarnas förmågor och svagheter, och barnets behov av skydd och stöd är klar, erbjuda familjen olika insatser. Det kan till exempel vara i form av föräldrastödjande behandlingar, eller behandlingsmetoder som är inriktade på att förändra föräldrars benägenhet att använda våld i sin uppfostran. Föräldrarna behöver inte följa socialtjänstens rekommendationer om de inte vill.
  • Socialtjänsten har, enligt Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), möjlighet att omhänderta barn om det finns en påtaglig risk att barnets hälsa eller utveckling skadas.

    VÄRT ATT TÄNKA PÅ:
  • Socialtjänsten bör, med hänsyn till barnets bästa, erbjuda barnet, vårdnadshavaren och den som gjort anmälan ett möte om anmälan.
  • Socialtjänsten får ge viss återkoppling till anmälaren (att anmälan tagits emot och att en utredning påbörjats).
  • Om du känner dig osäker på om du borde ta din misstanke på allvar eller inte – tänk på vad konsekvenserna för barnet kan bli om du inte anmäler.
  • Du kan alltid parallellt med en anmälan till socialtjänsten göra en anmälan till polismyndigheten om du misstänker att barnet blivit utsatt för ett brott.

 

Mer information hittar du i vår Kunskapsbank

Utskriftsvänlig pdf (A5)

Skriven av Björn Tingberg, Linköpings universitet
Granskad av Moa Mannheimer, Linköpings universitet

Barn och fysisk misshandel
Visa/dölj innehåll

Barn har rätt att inte bli slagna. Det belyser Barnkonventionen med bland annat artikel 19 som handlar om att barn har rätt att skyddas från fysiskt våld. Genom annan lagstiftning skyddas också barn mot att utsättas för våld. Den viktigaste lagen är förbudet mot aga (”anti-agalagen”), som infördes 1979 i Sverige, finns att läsa i Föräldrabalken 6:1 (Lag 1983:47). Där står att:

”Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling”

VET DU ATT…

  • förekomsten av aga har i Sverige minskat sedan antiagalagen infördes och föräldrars inställning till att aga inte är en bra metod i uppfostran har också ändrats i stort sett i samma takt. Nio av tio föräldrar tycker inte att det är rätt att slå sina barn i syfte att lära barnen vad som är rätt eller fel.
  • ungefär 15 % av tonåringar i årskurs 7, 9 och i 2:an på gymnasiet varit utsatt för våld upprepat, meddelar de i självskattningsrapporter.
  • forskningen i Sverige visar att det är lika vanligt att mammor och pappor slår sina barn.
  • ju yngre barnet är ju vanligare är det att det är en person som är satt att ta hand om barnet som också misshandlar det. Ju äldre barnet blir (från ca 15 års ålder) ju vanligare är det att det är en jämnårig person som slår.
  • precis som vid andra typer av utsatthet är det inte alls säkert att barn berättar för vuxna inom olika myndigheter vad de har varit med om. Det är färre än 1 av 10 som faktiskt gör det.

    TÄNK PÅ ATT…
  • det finns många olika yttre tecken på att ett barn har varit utsatt för fysiskt våld. Blåmärken är det vanligaste tecknet på att ett barn varit utsatt för våld. Barn som blivit misshandlade fysisk kan också ha skelett- eller skallskador eller olika typer av brännskador.
  • de flesta skador som uppkommer vid tillfogat våld kan också uppkomma vid andra skadetillfällen som lek eller om barnet ramlar. Det kan alltså vara svårt att veta om en skada beror på misshandel eller om den uppkommit genom olycksfall.
  • den enskilt störta risken för att ett barn skall utsättas för fysiskt våld är om de vuxna i hemmet slår varandra – att pappa slår mamma. Det är då en väldigt stor ökad risk att barnet också blir slaget.
  • en annan riskfaktor som är viktig att känna till är att om barnet är kroniskt sjuk så ökar risken för att utsättas för fysiskt våld. Det verkar inte spela någon roll vilken typ av kronisk sjukdom barnet har utan i stort sett alla somatiska kroniska tillstånd (som astma, fetma, diabetes med flera) eller neuropsykiatriska tillstånd (som ADHD, ADD och barn inom autismspektrum) ökar risken att vara utsatt för fysiskt upprepat våld.

    VAD BEHÖVS:
  • Om ett barn berättar för dig om att barnet utsätts för fysisk misshandel så lyssna noga och skriv ner den historia barnet berättar. Det är viktigt att barnet känner sig lyssnat på. Fråga gärna hur barnet mår och hur barnet har det hemma men försök att undvika att ställa allt för ledande frågor.
  • Om man misstänker att barnet varit utsatt för fysisk misshandel så skall det omedelbart anmälas till socialtjänsten, enligt SoL 14:1 (anmälningsplikten).
  • Eftersom det är brottsligt att misshandla barn, och då brott mot barn faller under allmänt åtal, så kan du också göra en polisanmälan.

 

Mer information hittar du i vår Kunskapsbank

Utskriftsvänlig pdf (A5)

Skriven av Björn Tingberg, Linköpings universitet
Granskad av Carl Göran Svedin, Linköpings universitet

Hur barn minns och berättar om övergrepp
Visa/dölj innehåll

VET DU ATT?

  • Minnet och vår förmåga att berätta utförligt och detaljrikt utvecklas hela livet. Vid ungefär tre års ålder kan barn ge korta, korrekta beskrivningar av självupplevda händelser som ligger nära i tiden. Vid ungefär fem års ålder kan de återge beskrivningar av när, var, och hur något skett samt vem/vilka som var med.
  • Vårt minne och vår förmåga att berätta påverkas mycket av den tid som går mellan det att vi är med om något till dess att vi berättar. Ju längre tid som går, desto svårare är det att komma ihåg detaljer – och desto viktigare blir det att man som vuxen inte stör barnets fria berättelse samt att man anpassar sitt minnesunderlättande samtalsstöd.
  • Att utsättas för, eller bevittna, övergrepp kan vara traumatiskt. Barn minns ofta traumatiska händelser mycket väl och kan beskriva dessa både korrekt och detaljerat.
  • Om man utsätts för samma typ av övergrepp i samma miljö, av samma person och vid upprepade tillfällen tenderar man att minnas färre detaljer. Barn – precis som vuxna – minns då det typiska; ”hur det brukar vara” snarare än det faktiska ”hur det var just den här gången”.
  • Eftersom det ofta saknas vittnen och annan bevisning i utredningar av brott mot barn är det många gånger barnets egen berättelse som utgör det huvudsakliga beviset.
  • Att prata om övergrepp är svårt. Även om barn minns vad som har hänt, så är det inte säkert att de berättar.
  • Vissa berättar spontant och direkt efter ett övergrepp men många skjuter berättandet på framtiden. Det kan ta flera månader, ibland flera år, innan ett barn tar mod till sig att berätta.
  • Barn kan känna skam och skuld kring det som inträffat, och oro och rädsla för vad som ska hända om de berättar. Förövaren är ofta någon som barnet tycker om och litar på, vilket gör det svårt att förstå och berätta om övergreppen. Förövaren kan dessutom ha bett barnet hålla det hemligt eller använt hot och mutor för att förhindra barnet från att berätta.
  • Det är ovanligt att barn, av egen fri vilja, ljuger om att de utsatts för övergrepp. När ett barn berättar om övergrepp är det vanligt att barnet utelämnar information och detaljer. De kan även förminska eller förneka till exempel sexuella handlingar.
  • Att utsättas för, eller bevittna, övergrepp inom familjen gör det svårare att berätta och många väntar länge innan de avslöjar vad som har skett. Detta är problematiskt eftersom barn som utstår övergrepp i hemmiljö löper högre risk att utsättas för upprepade övergrepp.

    TÄNK PÅ ALLT?
  • Barn behöver känna trygghet för att minnas och berätta om övergrepp.
  • Barn är känsliga för påverkan. De söker till exempel bekräftelse och vill vara till lags. Det är därför viktigt att den som samtalar med barn om övergrepp låter barnet berätta fritt. Ställ inte ledande eller slutna frågor till barnet.
  • Alla barn är olika och reagerar olika när de utsätts för eller bevittnar övergrepp. Vissa barn blir traumatiserade, andra inte.
  • När barn berättar om att de utsatts för övergrepp, vänder de sig vanligtvis till någon de känner tillit till (en lärare, en vän eller en förälder).
  • Ifrågasätt inte barnet utan lyssna noggrant och försök ge ett gott stöd. Om barn upplever misstro och negativa reaktioner kan de ha svårare att berätta på nytt vid exempelvis ett framtida polisförhör.

    VAD SKA DU GÖRA:
  • Om du misstänker att ett barn har utsatts för övergrepp: Anmäl till polisen eller socialtjänsten.
  • Om ett barn berättar om övergrepp: Lyssna på barnet.
  • Du hjälper barnet bäst genom att lyssna, stötta och säga att du finns där om och när de vill berätta.
  • Att lyssna på barns berättelser om övergrepp är svårt och kan ge upphov till många känslor och tankar. Ifrågasätt inte barnet, pressa inte fram någon berättelse och ställ inga ledande frågor.
  • Det är inte är ditt ansvar att se till att det finns bevis eller att bedöma de eventuella bevis som finns. Ditt ansvar är att förvalta det förtroende barnet visat genom att berätta för dig.
  • Kontakta ditt närmaste barnahus om du känner dig osäker eller om du behöver råd och stöd.

 

Mer information hittar du i vår Kunskapsbank

Utskriftsvänlig pdf (A5)

* I denna skrift används samlingsnamnet övergrepp vilket definieras som: Våld mot barn – när någon gör ett barn illa, fysiskt eller psykiskt. Sexuella övergrepp är en form av våld liksom att hota eller försumma barnet. Att tvingas uppleva våld mellan föräldrarna räknas också som våld mot barnet.

Skriven av Sara Landström, Göteborgs universitet
Granskad av Anneli Larsson, Linköpings universitet

Barn, sex och sexuella övergrepp på nätet
Visa/dölj innehåll

VET DU ATT…

  • det är vanligare att vuxna har sex på nätet än barn och unga.
  • bland unga är det ungefär en fjärdedel som skickat en avklädd bild och för de flesta leder det inte till några negativa konsekvenser.
  • det är vanligaste är att man skickar avklädda bilder till någon man känner
  • de vanligaste anledningarna till att ungdomar skickar avklädda bilder är för att det är roligt, kul, ett sätt att få bekräftelse, man tror att andra gör det, att det tillhör när man är i en kärleksrelation eller att man skickar för att någon frågade och ville ha en bild. En del är rädda och blir tvingade till att skicka avklädda bilder, men det är ovanligare.
  • ungefär 6 procent har haft sex med någon de enbart känt på nätet, och av dessa har 10 procent känt sig övertalade, pressade och tvingade till en sexuell handling.
  • övergrepp av sexuell karaktär på nätet kan delas in i nätmobbing, nätgrooming och sexuella övergrepp/sexuell exploatering.
  • vi vet för lite om hur sexuella övergrepp på nätet innebär för de drabbade unga, men de studier och kliniska erfarenheter som finns visar att övergrepp på nätet är lika allvarliga som sexuella övergrepp utanför nätet.

    TÄNK PÅ ATT…
  • det inte är olagligt eller fel av en ung person att ha sex på nätet. Däremot är det olagligt att tvinga någon att ha sex eller att sprida dokumentation efter sex och sexuella övergrepp.
  • det inte går att se på en bild varför den togs/skickades. Du måste alltid fråga!
  • övergrepp på nätet ofta har föregåtts av att den unge själv varit aktiv i att t.ex. skapa kontakt, kommunicera med ett sexuellt språk och kanske skicka bilder/filmer.
  • det kan vara svårt för unga att prata om både sex och sexuella övergrepp. De kan känna att det är privat att prata om sex, och att om de utsatts för övergrepp att det är deras eget fel. De känner sig lurade, upplever att de svikit nära och kära och är hotade av förövare. De är även rädda för att sexuellt material kan ha spridits, och är oroliga över vem som ska se chattloggarna eller bilderna/filmerna.
  • det material som finns i form av chattloggar bilder/filmer etc. alltid kommer att finnas kvar.
  • det kan kännas svårt även för dig som vuxen/professionell att prata om sex och sexuella övergrepp på nätet men genom att träna på vad och hur du kan säga kan det underlätta.
  • ta hjälp och fråga andra hur du ska göra om du är osäker när ett barn berättar om ett sexuellt övergrepp på nätet

    VAD BEHÖVS:
  • Om du ser/får kännedom om ett pågående övergrepp så ring 112.
  • Om du misstänker eller känner till ett sexuellt övergrepp så ska detta anmälas till socialtjänsten och du kan även göra en polisanmälan.
  • Om en ungdom berättar är det viktigaste att du lyssnar och stöttar. Ifrågasätt inte.
  • Samarbeta med kollegor och/eller andra myndigheter.
  • Kontakta ditt närmaste Barnahus eller socialtjänst när du behöver konsultation, råd och stöd.
  • Om det skett ett sexuellt övergrepp måste en del åtgärder vidtas. Om barnet kommer till ett Barnahus kommer polisförhör, läkarundersökning, skyddsbedömning, krisstöd mm. att samordnas av Barnahuset. Om det inte finns ett Barnahus där du arbetar så har socialtjänsten ansvaret att samordna den fortsatta utredningen.
  • Gör klart för barnet/ungdomen att de får höra av sig till dig igen, oavsett om den får andra professionella kontakter.
  • Viktigast av allt är att du finns kvar och visar att du bryr dig. Berättelsen du får är ett förtroende som du ska förvalta!

    HÄR KAN DU LÄSA MER:
  • Young people who produce and send nude images: Context, Motvations and Cosequenses. (Jonsson, Cooper, Quayle, Svedin & Hervy, 2015)
  • Dags att prata om
  • #Nätsmart (Rädda Barnen, 2016)


Mer information hittar du i vår Kunskapsbank

Utskriftsvänlig pdf (A5)

Skriven av Linda Jonsson, Linköpings universitet
Granskad av Carl Göran Svedin, Linköpings universitet

Sexuella övergrepp på barn
Visa/dölj innehåll

VET DU ATT…

Ungefär var femte barn utsätts någon gång för sexuella övergrepp. Det är vanligare att flickor (25 %) än pojkar (7 %) utsätts, men det är lika allvarligt om det händer en pojke som en flicka. Ett sexuellt övergrepp innebär att t.ex. att tafsa, tvinga någon till sex eller att skicka oönskade avklädda bilder. Det är också förbjudet att betala för sex. Det är inte heller tillåtet för någon som är över 15 år att göra något sexuellt mot ett barn under femton år.

  • exempel på sexualbrott är våldtäkt mot barn, sexuellt tvång, sexuellt ofredande eller köp av sexuell handling av barn.
  • det är vanligast att äldre barn utsätts för sexuella övergrepp av någon jämnårig medan yngre barn oftast utsätts av någon i barnets nära omgivning eller familj.
  • det är störst risk att utsättas för sexuella övergrepp under tonåren men även yngre barn utsätts.
  • sexuella övergrepp kan begås av vuxna eller andra ungdomar/barn. Både kvinnor och män kan begå sexuella övergrepp.
  • barn reagerar inte lika efter ett sexuellt övergrepp men studier visar att de flesta uppvisar någon form av symtom efteråt.
  • symptomen efter sexuella övergrepp kan variera men några av de vanligaste är oro, ångest, sömnsvårigheter, nedstämdhet, tillbakadragenhet eller självskadebeteende. I allvarligare fall kan övergreppen leda till posttraumatisk stress. Eftersom många av dessa symptom är generella måste du alltid ta reda på vad som ligger bakom. Barn berättar sällan spontant att de utsatts för sexuella övergrepp.

    TÄNK PÅ ATT…
  • om du arbetar med barn är du skyldig att anmäla till socialtjänsten om du misstänker eller känner till att ett barn utsatts för sexuella övergrepp
  • du kan också göra en polisanmälan. Om socialtjänsten får uppgifter om ett misstänkt övergrepp anmäler de vanligtvis till polisen.
  • kontakta ditt närmaste Barnahus eller socialtjänsten när du behöver konsultation, råd och stöd.
  • om det skett ett sexuellt övergrepp måste en del åtgärder vidtas. Om barnet kommer till ett Barnahus kommer polisförhör, läkarundersökning, skyddsbedömning, krisstöd mm. Det samordnas på Barnahus eller av socialtjänsten
  • samarbeta med kollegor och/eller andra myndigheter.
  • ett barn som utsatts för sexuella övergrepp kan ha svårt berätta vad de varit med om. De kan känna skam och skuld för det som hänt. Det är också vanligt att känna förvirring kring det som hänt och osäkerhet kring ansvar eller om det är något brottsligt.
  • barn som utsatts för övergrepp berättar ofta för en kompis om vad som hänt men väldigt sällan för t.ex. personal inom socialtjänst, BUP osv.
  • om ett barn berättar om ett sexuellt övergrepp är det ett förtroende du fått som du ska förvalta, genom att finnas kvar och stötta.
  • det kan kännas svårt även för dig som vuxen/professionell att prata om sexuella övergrepp, men genom att träna på vad och hur du kan säga det kan underlätta.

    VAD BEHÖVS:
  • Om ett barn berättar är det viktigt är att du lyssnar och stöttar. Ifrågasätt inte!
  • Undvik helst ja/nej frågor.
  • Är det saker du inte vet, berätta det och säg att du ska ta reda på det.
  • Barn som berättat om sexuella övergrepp behöver stöd både gällande skydd och behandling av krisreaktioner och symtom. Se till att hjälpa barnet vidare.
  • Gör klart för barnet att det får höra av sig till dig igen, oavsett om det får andra professionella kontakter.
  • Om det pågår en polisutredning bör andra än polisen inte prata specifikt om själva brottet. Däremot rekommenderas att barnet får hjälp med att förstå sina reaktioner och får information om vad som händer samt problemlösning. Problemlösning kan exempelvis gälla vilka som ska få veta vad som hänt eller hur man ska hantera skolan.
  • Föräldrar behöver också ofta stöd när övergrepp avslöjas. Stödet kan handla om att förstå sina egna och barnets reaktioner, information om vad som sker och föräldrastrategier för att hantera tillvaron hemma.

 

Mer information hittar du i vår Kunskapsbank och på dagsattprataom.se och jagvillveta.se

Utskriftsvänlig pdf (A5)

Skriven av Linda Jonsson, Linköpings universitet
Granskad av Doris Nilsson, Linköpings universitet

 

Sexuella övergrepp mot barn på förskola
Visa/dölj innehåll

VET DU ATT…
Av sexuella övergrepp mot yngre barn begås en liten del av personal på förskola. Det är relativt ovanligt men när det händer får det ofta stor uppmärksamhet. Det är också ofta många barn som drabbas och det påverkar indirekt både familjer och personalen på förskolan.

  • Det viktigaste för barn efter misstänkt utsatthet är att de skyddas från nya övergrepp.
  • När det finns misstanke om att personal utsatt barn på förskolan blir det oftast en period av stor osäkerhet för alla inblandade.
  • Vid oro för övergrepp är det lätt att bli osäker. Det är hjälpsamt att vara konkret i beskrivningarna av misstankarna – vad har sagts eller gjorts och av vem?
  • Om ärendet är anmält till polisen måste man stämma av med polis/åklagare vilken information man kan lämna ut till föräldrar.
  • Misstanke om övergrepp mot yngre barn är svåra att utreda polisiärt, dels för att små barn har begränsat språk och mognad och dels för att det ofta saknas stödbevisning. Har det gått en tid efter övergreppen är det svårt att säkra andra typer av spår och det finns sällan vittnen.
  • Ibland framkommer inte mer uppgifter än en initial oro. Då måste man ändå gå vidare och skapa trygghet för barnen.
  • Barns upplevelser kan variera stort: vissa har blivit skrämda medan andra kanske inte riktigt uppfattat vad som hänt. En del är arga på personen som de uppfattat som dum medan andra kan beskriva någon de tycker om men som gjort konstiga saker.
  • Barn som skyddas återhämtar sig oftast bra efter enstaka övergrepp utanför familjen. Det gäller även om man inte fått bekräftat på att något brottsligt hänt. För små barn är inte brottsutredningen det viktigaste.
  • En utmaning är att gå vidare, både som förälder och personal, även om man inte kunnat få svar på ”vad som hänt” i en straffrättslig prövning. I de flesta fall läggs förundersökningen ned då det saknas underlag att gå vidare med. Även om det fastställs att brott har begått finns ofta tvivel kvar kring huruvida allt kommit fram. Detta behöver de vuxna hjälp att stå ut med och ändå fortsätta med vardagen. För små barn är det viktigaste skydd och sammanhang vilket går att erbjuda oavsett utfall i straffrättslig process.

    TÄNK PÅ ATT…
  • Alla övergrepp mot barn ska anmälas till socialtjänsten. Om personen som misstänks för övergreppen är straffmyndig (>15år) bör det anmälas till polisen.
  • Små barn behöver i första hand trygghet och omhändertagande – av föräldrar och en trygg förskolemiljö. Lite äldre förskolebarn kan erbjudas krisstöd av någon utomstående exempelvis BUP eller Barnahus.
  • Att barn reagerar med symtom såsom sömnsvårigheter, oro, tillbakagång i utveckling i ett första skede är att vänta. Barn känner lätt av att personal och föräldrar är stressade och om saker inte är som vanligt. Om förskola och familjer kan skapa trygghet och förutsägbarhet klingar detta oftast av.
  • Om symtom kvarstår efter en månad rekommenderas att man söker hjälp inom vården.
  • Hos föräldrar kan det också utlösas en krisreaktion. Rekommendera oroliga föräldrar att söka stöd för egen del. Vid större händelser erbjuder kommuner ofta krisstöd.
  • Som chef/kollega och pedagog är det en pressande situation. Här är det viktigt med tydligt ledningsstöd. Det är viktigt att man kan fokusera på arbetsuppgifterna med barnen men man får kanske sänka kraven i ett inledningsskede att fullt leverera de pedagogiska målen.

    VAD BEHÖVS:
  • Viktigast är att säkerställa skydd av barnen – tills man vet mer behöver ansvariga personer säkerställa att nya övergrepp inte kan ske. Detta gäller även vid mer diffus oro. Planeras av förskolan i samråd med polis och socialtjänst.
  • Sätt gärna samman en krisledningsgrupp för styrning.
  • Planera för vilken information som behövs ges till personal, föräldrar och barn. Informationen behövs löpande stämmas av med polis/åklagare.
  • Se till att drabbade barn får den hjälp och stöd de behöver. Samarbeta med BVC, BUP, Barnahus och socialtjänst som finns i ert område.
  • Följ upp situationen efter en tid – kvarstår frågor, problem eller barn som mår dåligt?
  • Använd oron/händelserna till att arbeta aktivt med prevention i förskolepedagogiken – arbeta på förskolan med kunskap om kroppen, kroppsregler och positiv beröring.

 

Mer information hittar du i vår Kunskapsbank

Utskriftsvänlig pdf (A5)

Skriven av Moa Mannheimer, Linköpings universitet
Granskad av Cecilia Kjellgren, Linnéuniversitetet

Barn och syskonövergrepp
Visa/dölj innehåll

VET DU ATT…

  • när det gäller sexuella övergrepp mot barn begås drygt
  • 30 % av en person under 18 år. Den största andelen begås av någon som är bekant med barnet på något sätt. I en del av dessa fall handlar det om övergrepp mellan syskon.
  • med syskonövergrepp menar vi övergrepp som begås mellan barn med syskonrelation. Det kan vara hel, halv eller styvsyskon – dvs. barn som lever ihop regelbundet och har gemensamma familjemedlemmar.
  • utsättas för övergrepp av en annan minderårig ger lika allvarliga traumasymptom som att utsättas av en vuxen
  • när syskonövergrepp avslöjas har de ofta pågått under en längre tid. Syskonövergrepp är inte sällan grövre än andra övergrepp som begås av unga. En anledning till detta är de inblandades närhet till varandra rent praktiskt. Det är möjligt att begå upprepade och avancerade övergrepp på ett annat sätt när man lever tillsammans i en familj.

    TÄNK PÅ ATT…
  • alla övergrepp mot barn behöver anmälas till socialtjänsten. Om personen som misstänks för övergreppen är straffmyndig (>15år) bör det anmälas till polisen.
  • när syskonövergrepp har avslöjats behöver insatser erbjudas av både socialtjänst och vård/barnpsykiatri. Dels behöver skyddet tillgodoses och dels behöver behandlingsinsatser ges till flera av familjemedlemmarna.
  • efter att övergrepp avslöjats och adekvata insatser erbjudits är det möjligt att återbygga relationerna i familjen. Det förutsätter dock att barnen fått rätt hjälp att komma vidare. Det är inte alltid målsättningen att man ska kunna bo tillsammans. Framtida kontakt och relation måste bygga på den utsattas behov och utifrån familjen och förövarens förutsättningar att erbjuda en bra miljö att återbygga relationen i.
  • när syskonövergrepp avslöjas är det en stor kris för familjen som inte sällan reagerar kraftigt och inte alltid som man väntat sig. Det är en utmaning för professionella att hålla huvudet kallt och tänka klart. Se till att ta till kollegialt stöd, handledning och diskutera ärendet med din chef.
  • familjer där det skett syskonövergrepp behöver ofta flera olika insatser som man måste samordna; Skyddsplanering och riskbedömning av socialtjänsten, familjerådgivning till separerade föräldrar eller föräldrar i kris, barnpsykiatri för den utsatte och den som utsatt, eventuell banpsykiatrisk utredning. Någon aktör behöver också ha ansvar för familjesamtal med ”övriga syskon”.

    VAD BEHÖVS:
    Viktigast är att göra en skyddsplanering – tills man vet mer behöver ansvariga myndigheter säkerställa att nya övergrepp eller annan negativ påverkan mellan barnen inte kan ske. Tills risken för fortsatta övergrepp är bedömd ska den som misstänks för övergrepp INTE lämnas ensam med andra barn eller vara ansvarig för andra barn ex som ungdomstränare, barnvakt, kompisar eller med en pojk- eller flickvän.
  • Vanligtvis rekommenderas att barnen i ett inledande skede INTE bor tillsammans, och har begränsad eller ingen kontakt.
  • Man behöver se över skyddsbehov av ANDRA barn som bor med den som utsatt.
  • Se över skyddsbehov i ungdomens övriga vardag – hur ser skydd och stöd ut i skola, fritidsaktiviteter osv.
  • Samordna insatser hos socialtjänst, BUP, polis osv.
  • Kartlägg utsatthet hos det aktuella barnet samt syskon. Kartlägg också utsatthet för sexuella övergrepp, våld eller omsorgssvikt hos den som utsatt.
  • Problemlösning – att övergrepp mellan syskon avslöjas försätter en hel familj i stor kris. De behöver inledningsvis konkret stöd i att problemlösa. Vilka kan bo ihop just nu, hur ska vi prata om detta i familjen (inkl. bonusfamiljemedlemmar), vilka behöver få veta? Vilket stöd behöver familjen av olika aktörer?
  • Gå igenom olika behov:
    - Risk för fortsatta övergrepp av den som begått övergrepp
    - Behandlingsbehov hos den utsatta
    - Behandlingsbehov hos den som begått övergrepp
    - Behandlingsbehov hos övriga i familjen

Mer information hittar du i vår Kunskapsbank och ATSA, NCTSN eller BUP.

Utskriftsvänlig pdf (A5)

Skriven av Moa Mannheimer, Linköpings universitet
Granskad av Carl Göran Svedin, Linköpings universitet

Startsida för Barnafrid
Visa/dölj innehåll