Forskarna intervjuade 28 personer och bad dem reflektera över tre tänkbara framtidsscenarier: grön tillväxt (green growth), nedväxt (degrowth) och apokalyps.
Något som spontant dök upp i nästan alla intervjuer, utan att ämnet frågades om, var känslan av att livet går allt snabbare. Många beskrev en vardag präglad av stress, högt tempo och en ständig jakt på att hinna med. Samtidigt uttryckte de en längtan efter ett lugnare liv med mer tid för relationer, natur, eftertanke och sådant som känns meningsfullt.
De flesta uppfattade att samhället idag satsar på grön tillväxt, alltså tanken att vi kan fortsätta utvecklas ekonomiskt samtidigt som vi löser klimatproblemen med ny teknik. Många var dock skeptiska till om detta verkligen räcker. Flera såg i stället nedväxt som ett mer attraktivt ideal eftersom det kopplades till ett långsammare tempo, mindre konsumtion och en mer hållbar livsstil. Samtidigt tvivlade många på att människor i allmänhet frivilligt skulle acceptera de uppoffringar som en sådan utveckling kräver.
Apokalypsscenariot väckte stark oro. Många upplevde att vi redan rör oss i den riktningen och uttryckte särskilt oro för kommande generationer. Det handlade mindre om rädsla för den egna framtiden och mer om vilket samhälle barn och barnbarn kommer att få leva i.
En central slutsats är att den gröna omställningen inte bara handlar om teknik och ekonomi. Den handlar också om känslor, mening och människors upplevelse av kontroll över sina liv. Många känner att de vill se förändring men upplever samtidigt att deras möjligheter att påverka utvecklingen är begränsade. Forskarna menar därför att framtida klimatpolitik behöver ta människors erfarenheter, känslor och livsvillkor på större allvar.
Artikeln är publicerad i Environmental Sociology och finns att läsa gratis här:
https://doi.org/10.1080/23251042.2026.2700393