Hästunderstödda interventioner har mestadels studerats utifrån vilka effekter de kan ha på specifika målgrupper. Den här avhandlingen visar på komplexiteten i hästunderstött socialt arbete genom kvalitativa metoder. Det empiriska materialet består av intervjuer med åtta personal och nio ungdomar med självskadebeteende i åldrarna 15-21 år. Dessutom består materialet av videoinspelade observationer med tre av personalen och fyra av ungdomarna, vilket ger en bild av hästens mer specifika roll.
Relationen eller samspelet mellan professionell och ungdom i samtalet ligger i fokus, med en inriktning på processen där dikotomier som närhet kontra distans, objekt- eller subjektroll, kontroll respektive frihet att vara kreativ, personlig eller professionell studerats. En kritisk dialog mellan mönster och fragmentering i det empiriska materialet i narrativen och observationer såväl som dialoger med deltagarna när de såg sina egna videoinspelade observationer ledde fram till slutsatsen att hästen kunde kvalitativt förändra den terapeutiska relationen mellan personal och ungdom.
Hästen tillför oförutsägbarhet, vilket intensifierar känslan av att vara i nuet, som öppnar upp för en medvetenhet om emotioner. Hästens roll utifrån ungdomarna och personalens erfarenheter är främst att den upplevs som icke-dömande som i sin tur väcker tillit. Genom hästens icke-verbala respons skapas utrymme för nyfikenhet och kreativitet då det inte säkert går att säga vad som ligger bakom hästens respons. Det skapar utrymme för förhandlingar och dialog som i sin tur ger mer jämlika relationer mellan professionella och ungdomar. Intensiteten i den roll hästen får i interaktionen mellan personal och ungdomar varierar mellan triaderna och inom triaderna. Gränserna är flytande för det som här har kommit att kallas essensen av hästunderstött socialt arbete. Essensen innebär att hästen öppnar upp för emotionell medvetenhet och reglering eftersom försvarsmekanismer minskar då hästen upplevs som mindre hotfull i sina responser. Men det avgörande är att hästen betraktas som ett subjekt och att fokus ligger på emotioner och inte på prestation.
För att fokus skulle ligga på ungdomarnas emotionella behov behövde personal och ungdomar göra sig mer tillgängliga för varandra och hästens respons stå i centrum. Hästen kan i detta sammanhang uppfattas som ett övergångsobjekt, vilket för ungdomarna kan leda till att den inre kritikern tystnar och att stigmatiseringen inte sätter ramarna för ungdomarnas agerande. Även för personalen blev andra ramar aktuella och för båda parter blev det mindre viktigt att framställa sig själva i linje med normer och emotionella regler. Det leder till att ungdomarna såväl som personalen upplever att de kan vara mer autentiska mot varandra, vilket i sin tur gör att deras relation uppfattas som mer autentisk. Dessutom ger triaden med hästen utrymme för ungdomarna och personalen att vara lugnare, ha mer tålamod och empati samt att ungdomarna blir mindre aggressiva, uppvisar förmåga till emotionell reglering och har mindre ångest. Personalen tillåts vara mer personliga och mer öppna med sina känslor, något som i sin tur kunde minska distansen mellan personalen och ungdomarna.
Avslutningsvis kan tolkningen göras att hästen motarbetar det som Goffman kommit att kalla intrycksstyrning och det som Hochschild kallar surface acting och emotionell dissonans. Triaderna är dock unika och det ställs höga krav på personalen för att uppnå förändringar beträffande kommunikation, självförtroende, självkänsla och självbild. Kvaliteten på relationerna mellan ungdomar och personal samt med hästen verkar vara beroende av personalens och ungdomarnas anknytningsmönster.
