Göm menyn

Nobelpristagarens råd: Odla dina talanger

Torsten Wiesel är svensk nobelpristagare i medicin. 87 år ung reser han fortfarande runt världen och inspirerar unga forskare.
- Det som påverkar oss är ofta oväntade saker. Du måste kunna se en möjlighet när den visar sig, säger Torsten Wiesel när han ger sin syn på hur man blir en framgångsrik forskare.


Torsten WieselTorsten Wiesel har kommit till Hälsouniversitetet i Linköping för att föreläsa på temat "Min erfarenhet från mer än ett halvt sekel inom vetenskapens värld". När jag kommer in i föreläsningssalen kan jag inte se någon 87-åring. Inte som jag föreställer mig att en 87-åring ska se ut i alla fall. Torsten Wiesel ser mer ut som en man i 60-årsåldern. Han bjuder på en timmes föreläsning, helt utan Powerpoint eller stödanteckningar. Idag har han slutat att föreläsa om sin egen forskning, och föreläser istället om hur förutsättningar för unga forskare kan bli bättre.
- Jag vill att unga forskare ska ha samma möjligheter som jag hade, att forska och göra upptäckter.

Passionerat intresserad av sitt jobb
Torsten Wiesel menar att man ska odla sina talanger och hitta det som man är duktig på för att bli framgångsrik.
- Det grundläggande är att förstå sina egna förutsättningar. I själva verket kanske det som du vill göra inte är det rätta för dig. De unga måste hitta sin talang tidigt.
Han menar att vi i Sverige idag är för dåliga på att hjälpa de unga talangerna. Torsten Wiesels egen drivkraft har varit att förstå hur man kan förebygga psykisk sjukdom hos unga. Fadern var psykiater och chef för Beckomberga sjukhus. Broderns schizofreni gjorde att hans intresse fördjupades. Han är neurofysiolog och läkare och 1981 fick han nobelpriset i medicin tillsammans med David Hubel, för deras upptäckter om hur synintryck förmedlas vidare till hjärnbarken. Det har lett till att man nu kan rädda synen på barn med tidig gråstarr, genom att operera dem tidigt.
- Om du inte är passionerad och intresserad kommer du inte att komma någonstans.
Han medger att det kanske är svårt att kombinerat en framgångsrik forskarkarriär med ett nio till fem-jobb och familjeliv.
- Jag vet inte om det är realistiskt att jobba nio till fem om man vill förändra världen.

Omgivningen är viktig för att lyckas
- Det är viktigt att vara i rätt miljö för en talangfull forskare, att ha bra kollegor och studenter, att omge sig med personer som gillar vetenskap och kunskap.
Men Torsten Wiesel syftar inte enbart på personer i miljön, han anser även att den fysiska miljön är viktig. En vacker miljö skapar möjlighet för kreativitet.
- Jag var lyckligt lottad, när jag börjadTorsten Wiesele forska på Karolinska hamnade jag i en bra omgivning med inspirerande kollegor och en bra mentor, Carl Gustaf Bernhard.
När han gick vidare till Johns Hopkins University School of Medicine i USA hamnade han i ytterligare en kreativ miljö, med en inspirerande mentor i Stephen Kuffler. Han beskriver samarbetet med kollegan Hubel som en symbiotisk relation.
- Min kollega Hubel som jag delade nobelpriset med, var en stor inspirationskälla för mig.
Torsten Wiesel tycker att det har blivit för mycket pappersarbete för forskarna, och för lite praktiskt arbete i labbet. Han spenderade 40 år i labbet och hade inga labbtekniker, han och hans kollegor gjorde labbarbetet själva. De till och med städade efter försöksdjuren.
- Idag sitter många duktiga forskare och skriver olika stipendieansökningar istället för att forska. Jag anser att man ska göra forskningsarbetet själv. Det är hårt arbete, men ska man sätta sitt namn på en forskningsrapport, då ska man också ha gjort arbetet.
Klara utsakade karriärvägar för unga talangfulla forskare enligt amerikansk modell är något som Torsten Wiesel efterlyser. Det är helt enkelt slöseri med talang att unga forskare sitter och skriver stipendieansökningar hela tiden.  Bibliometriska mätningar ger inte Wiesel mycket för.
- Det är den enkla vägen för dem som ger pengar. När jag sökte stipendier så fick jag oftast pengar för en femårsperiod. Idag söker forskarna sju till åtta stipendier per år.

Sverige är förändrat
Vid 85 års ålder flyttade Torsten Wiesel hem till Sverige efter 50 år i USA. Idag reser han över hela världen och håller föreläsningar för att inspirera yngre forskare. Det land som han lämnade på 50-talet är dock inte samma land som han kom tillbaka till för två år sedan. Forskarsamhället i Sverige har blivit tystare, upplever Wiesel.
- Vi måste våga ifrågasätta och diskutera. När jag hade gjort en stor upptäckt och föreläste om det i Sverige fick jag inte en enda fråga.
Den kliniska forskningen tycker Torsten Wiesel också har fått sämre förutsättningar i Sverige.
- Man måste få tid och resurser för att forska även som kliniker. Det kommer aldrig att bli någon bra klinisk forskning om läkarna ska forska på sin fritid. Det måste också finnas kliniker och läkare som vet hur man forskar, det gjorde det för 50 år sedan. Idag verkar det varken finnas tid eller pengar.
Torsten vill gärna ha en dialog med åhörarna när han föreläser. En forskare undrar hur man ska få de äldre att lyssna på de yngre.
- De som inte lyssnar på de unga forskarna är helt enkelt dumma, svarar Torsten Wiesel frankt. De unga är kreativa och har de nya idéerna.
Att ha en bred kunskapsbas är något som Wiesel anser är en förutsättning för att lyckas. Att lära sig mer om allt han möter verkar vara ett personlighetsdrag. Han avslutar sitt föredrag med råd till forskarna i salen.
- Många europeiska studenter är väldigt smala i sitt kunnande, de kan endast sitt området och ingenting annat. De måste bredda kunskapen för att vara relevanta. Det är roligt att veta mer. Mitt råd är att bredda er kunskap.
- Det måste också finnas utrymme för risktagarna. Forskningsmiljön måste ha en atmosfär som inspirerar och tillåter risker. Det måste vara tillåtet att misslyckas, avslutar Torsten Wiesel.
Föreläsningen arrangerades av Junior Faculty vid Linköpings universitet.

Text och bild: Susanne B Karlsson

 

Bakgrund i korthet:

1947 började han sin vetenskapliga karriär i Carl Gustaf Bernhards laboratorium på Karolinska Institutet

1955 flyttade han till USA för att arbeta vid Johns Hopkins University School of Medicine

1968 Professor vid Harvard University vid den nya Institutionen för neurobiologi

1981 fick han nobelpriset i medicin tillsammans med David Hubel, för deras upptäckter om hur synintryck förmedlas vidare till hjärnbarken

1982
blev han hedersdoktor vid Hälsouniversitetet, Linköpings universitet

1983 Chef för laboratoriet för neurobiologi vid Rockefeller University

1991-1998  Chef för The Rockefeller University
”Det var ett privilegium att vara vid rodret för en så stor institution och att vara en del av denna unika gemenskap av forskare och universitetspersonal.”

2000 blev han generalsekreterare Human Frontier Science Program (HFSP), en organisation med huvudkontor i Strasbourg som stöder internationella och tvärvetenskapliga samarbetet mellan utredare inom biovetenskap och sponsrar utbildning av post-doktorer från olika delar av världen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Tue Feb 21 08:50:49 CET 2012




Sidansvarig: daniel.windre@liu.se
Senast uppdaterad: Tue Sep 19 10:04:35 CEST 2017