Penny Woolnough på väg in till seminariet på LiU. Bland de inbjudna fanns representanter för Polisen, räddningstjänsten och MSB, men också Missing People och föreningar för anhöriga till personer med demens eller Downs syndrom. Foto: Mikael Sönne
Avgörande pusselbitar
Penny Woolnough är forskare vid University of Abertay och biträdande föreståndare för Scottish Institute for Policing Research. Hon är författare till en manual som används i arbetet för att hitta försvunna personer i Skottland och konsulteras fortfarande som expert vid fall som är särskilt svåra att lösa.
För henne är information och data något helt centralt i arbetet för att hitta en försvunnen människa. I praktiken handlar det om en sorts profilering av den försvunna.
- I framtiden hoppas jag att vi, både i Skottland och Sverige, får datoriserade riskbedömningar som tar hänsyn till sådant som ålder, kön och omständigheter kring försvinnandet. Det skulle också ge en automatisk bedömning av det sökområde som är mest aktuellt. Här är vi inte än, men det är min vision, säger hon.
Information som kan användas i sådana dataprogram, och ligger till grund för manualen som den skotska polisen använder, rör bland annat risken för att utsättas för brott, rörelsemönster och benägenheten att begå självmord i olika grupper. Bedömningen, och därmed eftersöksarbetet, blir helt annorlunda om det är en 57-årig kvinna som försvunnit jämfört med en 7-årig pojke.
Risken ökar med tiden
I allt eftersöksarbete är platsen, avståndet och tiden avgörande nyckelfaktorer. Ett axplock ur den omfattande statistiken visar till exempel att 70 procent av alla barn mellan ett och fyra år som anmäls försvunna återfinns inom 26 minuter, de flesta i närheten av hemmet. Med stigande ålder ökar avståndet och tiden till upptäckt.
I de – mycket få – där en person rövas bort och sedan dödas, går det i Skottland i genomsnitt sex timmar mellan bortrövandet och dödstillfället. I USA är tiden bara tre timmar. Ju längre tiden går, desto mindre är chansen att personen påträffas vid liv, oavsett om det ligger ett brott bakom eller inte.
- Tiden är väldigt knapp och i praktiken kan en person redan var död när hon eller han anmäls försvunnen. Samtidigt måste Polisen självfallet alltid göra allt den kan för att hitta personen, säger Penny Woolnough.
- Samtidigt finns det alltid undantag från statistiken. I Skottland hade vi ett fall där två syskon, tre och fyra år gamla, först gick en lång väg och sedan åkte iväg med ett tåg. Det var ett extremt ovanligt fall, som slutade lyckligt.
Början på samverkan
Penny Woolnough berättar om en händelse där hon med användning av information om en försvunnen person kunde hjälpa Polisen att efter lång tid lösa fallet. Det gällde en medelålders kvinna som antogs ha begått självmord, men där ytterligare information om den försvunna istället tydde på att ett brott kunde ha begåtts. Det visade sig senare stämma.
- Jag säger inte att mina data löste fallet åt Polisen. Men det hjälpte dem att ta bättre beslut.
I Storbritannien används också särskilda polisexperter (Police search advisor) som ger råd om hur eftersökningsarbetet ska bedrivas. Dessa experter samarbetar med de poliser (chief investigating officers) som formellt leder både eftersöket och utredningen efter ett försvinnande. Motsvarande samarbete finns inte i Sverige, där räddningsledaren är ansvarig för eftersökningen.
- För oss är de här experterna och rådgivarna oerhört viktiga. Ju tätare de samarbetar med de som är formellt ansvariga, desto bättre. Rådgivarna har både en formell och informell roll, som bollplank.
Målet med Penny Woolnoughs besök är att inleda samverkan både forskningsmässigt och praktiskt, mellan myndigheter i Sverige och Skottland. Dagen före seminariet på LiU höll Woolnough också en öppen föreläsning på polisutbildningen på Linnéuniversitetet i Växjö.
Läs mer:
Läs mer om forskningssamarbetet mellan Sverige och Skottland på Scottish Institute for Policing Resarchs (SIPR) blogg och på Carers engelska hemsida. Båda texterna är på engelska.
