Förebild i nytt land

För sex år sedan kom Kazem Bahadori till Sverige. Då kunde han inte ett ord svenska. Nu läser han tredje året på Industriell ekonomi. Med sin egen framgångssaga är han en förebild för de ensamkommande ungdomar som han är god man för.

Kazem Bahadori

Det är mörkt i Sagateaterns salong där runt 200 personer samlats för Röda Korsets temadag om Afghanistan. En ensam spotlight och publikens uppmärksamhet är riktad mot två personer på den lilla scenen. Ramin Malekzade, en ensamkommande 17-årig pojke som väntar på besked om uppehållstillstånd, och hans gode man Kazem Bahadori är här för att berätta om sina erfarenheter av att komma till Sverige.

Kazem Bahadori var 16 år när han kom med sina föräldrar till Malmö. Fast besluten om att lära sig svenska så fort som möjligt tillbringade han hela dagarna på biblioteket.
- Jag lyssnade på nyheter i hörlurar, följde med i texten och slog upp orden jag inte förstod.
Mitt emot biblioteket låg en stor byggnad, vacker som ett slott, tyckte Kazem.
- Jag fick veta att det var ett av Malmös bästa gymnasier, Sankt Petri. Där och då bestämde jag mig för att en dag också gå där.

Malmös mest framgångsrika elev

På egen hand ordnade Kazem så han fick byta skola och kunde börja på naturprogrammet på Sankt Petri. Han engagerade sig i både studier och andra frågor. Till exempel drev han igenom förlängd svarstid på proven för elever med svenska som andraspråk, något som sen infördes på alla skolor i hela Malmö. Själv utnyttjade han det bara en gång. Han satte ihop ett fotbollslag från språkklasserna och vann hela skolturneringen. Sista året på gymnasiet utsågs han till Malmös mest framgångsrika elev och belönades med ett Rotary-stipendium på 10 000 kronor.
- Jag kommer inte från ett hem med studietradition, mina föräldrar är analfabeter. Men de förstod att utbildning är viktigt och det är jag enormt tacksam för. Att se min egen utvecklingskurva blev i sig en ytterligare motivationsfaktor.

God man och kontaktperson

Kazem Bahadori och Ramin Malekzade Foto: Charlotte PerhammarEfter två år i Sverige utbildade sig Kazem till tolk och arbetade under sommaren. Det var då han kom i kontakt med gode män för första gången.
- Vissa kunde ha hand om så många som 40 ensamkommande unga, ett par var tillsammans god man för 80 ungdomar. De kände inte ens igen dem eller kom ihåg vad de hette. Jag avskydde det och såg hur dåligt ungdomarna mådde.
Sedan dess har Kazem varit god man för tre unga ensamkommande pojkar från Afghanistan och kontaktperson för två.
- Att vi har samma bakgrund tror jag betyder mycket, jag kan bli deras förebild i det nya landet. De ser att om man kämpar och pluggar så uppnår man sina mål, även om det är svårt och jobbigt ibland och man får offra sitt sociala liv. Jag kan också de kulturella och sociala koderna i båda samhällena och kan bättre förklara skillnaderna.

Vill testa gränserna

Flytten till Linköping och studierna här var svårare än Kazem hade trott.
- Jag hade svårt att vänja mig vid att inte ha min familj här, jag kände mig ensam. Nu kan jag jämföra känslan med hur de ensamkommande ungdomarna känner, att inte ha sin familj i ett land där man varken kan språket eller kulturen.
Nu har han vant sig, familjen finns bara några timmars resa bort, och den svenska kulturen är inte främmande. Över en kopp kaffe på Zodiaken berättar han på felfri svenska om hur svårigheter och möjligheter har gett honom drivkraften.
- Jag har mitt ursprung i Afghanistan men är född i Iran där min pappa arbetade som förman på byggen. Afghaner i Iran är diskriminerade av systemet. Vi fick gå i skolan, men vi fick inga betyg. Till och med i sport diskriminerades man. Jag vann till exempel en schackturning i skolan men fick inte gå vidare i turneringen. Den iranska killen som jag vann över fick tävla istället.

Att han lyckats så bra i Sverige tror Kazem beror på den diskriminering han upplevt.
- Jag hade aldrig kunnat uppnå mina mål i Iran, samhället satte begränsningarna. När jag fick se friheten här och möjligheterna det gav kunde jag inte missa det. Jag vill testa gränserna, både mina egna och samhällets. När blir det stopp? Hur mycket klarar jag själv och vad tillåter samhället?

Just nu funderar Kazem på vilken masterutbildning han ska välja. Produktionsledning eller logistik, båda handlar om planering och det är han bra på.
- Utbildning ger en säker framtid, man blir självständig. Men det ska vara en utbildning man väljer själv, inte vad samhället eller föräldrar tycker.

Senaste nytt från LiUVisa/dölj innehåll