Svårigheter att digitalisera Förintelsens berättelser i Sverige

I Sverige finns en politisk vilja att digitisera (göra digitalt från analogt) kulturarvssamlingar. Men hos museer och kulturarvsinstitutioner finns en önskan eller skyldighet att skydda ”sårbara” samlingar, så som de om Förintelsens berättelser. Det blir därmed ett glapp mellan den politiska ambitionen att digitisera och tillgängliggöra kulturarv och kulturarvsinstitutionernas riktlinjer om sekretess, visar forskning.

Bild på vägg där gamla brev är tryckta. Bild från utställningen Jag kom ensam - Judiska flyktingbarn i Sverige, av Forum för levande historia. Martin Skoog

Samlingen Judiska minnen vid Nordiska museet är ett exempel på en samling som ses som sårbar. Judiska minnen innehåller berättelser och föremål från Förintelsen och behandlas i linje med sekretess och anonymisering. Det här innebär att tillgängligheten till samlingen är begränsad och att den inte digitiseras, görs digital.

– Det vi har sett är att det finns en idé i Sverige om att judiska personer som bidrar till kulturarvssamlingar är särskilt sårbara då de kan utsättas för hatbrott av nynazistiska och förintelseförnekande grupper i samhället. Samtidigt så uttrycker många av de som bidrar till samlingar om just Förintelsen att deras berättelser ska vara tillgängliga för allmänheten, säger Kristin Wagrell, tidigare doktorand och forskare vid Linköpings universitet och nu kulturvetenskaplig forskare vid Malmö universitet.

Tillsammans med Malin Thor Tureby, professor i historia vid Linköpings universitet och Malmö universitet, har hon undersökt hur glappet mellan den politiska ambitionen om digitisering och tillgänglighet samt museers och kulturinstitutioners egna arkiveringspraktiker och interna riktlinjer om sekretess ser ut och hur motsättningarna mellan dem kan överbryggas.

Studien visar att det finns flera problem som behöver lösas innan samlingar som klassats som sårbara kan digitiseras.

– För det första behövs det ett mer utbrett samarbete mellan de som samlar in och arkiverar material och de som bidrar med sina berättelser och med objekt till samlingarna. I vår artikel ställer vi därför frågan: vad skulle hända om de överlevande och deras efterlevande bjöds in att delta i digitiseringen av Judiska minnen?

Malin Thor Tureby och Kristin Wagrell menar att problemen kan lösas genom att se digitiseringen som ett sätt att helt transformera en samling istället för en linjär process där någonting analogt görs digitalt.

Forskningen har bedrivits inom ramarna för projektet DigiCONFLICT och presenteras i artikeln Digitization, Vulnerability, and Holocaust Collections, publicerad i tidskriften Santander Art and Culture Law Review.

 

KontaktVisa/dölj innehåll

Mer forskningVisa/dölj innehåll

Senaste nytt från LiUVisa/dölj innehåll