Sången om miman – när teknologin blir både löfte och hot

Aniara och Isagel

När jorden ödelagts av en ödesdiger katastrof tvingas människorna som är kvar att söka sig till nya platser i vårt solsystem. Ombord på rymdskeppet Aniara finns åttatusen människor som styr mot ”marsnaturens strålningsfria vår”. Men skeppet – eller goldondern som farkosten också kallas – måste plötsligt gira för en asteroid och slungas därmed ur sin utstakade bana. När Aniaras själva styranordning, Saba-aggregatet, sedan träffas av rymdgrus mister man helt kontrollen över skeppet som driver allt längre ut i rymdens outforskade utmarker. När människorna inser att de är dömda till att gå under ombord på skeppet vänder de sig till miman för att finna tröst – en entitet som visar ”spår och bilder, landskap och fragment av språk”.

Men vad är miman för ett märkligt ting? Hur ska vi förstå den? Språkbruket i texten indikerar med sin stundtals tekniska vokabulär att det rör sig om ett slags teknologi, troligen en maskin. Men vad är det för märklig apparat som med hjälp av den ”indifferenta tredje vebens tacis […] fiskar i andra hav än dem vi nu befara”? För att förstå miman fullt ut, såväl som teknologisk entitet och som ett slags nav som bokens handlingen kretsar kring, hjälper det att placera boken i dess historiska kontext.

Högkomikern Sandon – Conny Thimander. Fotograf: Malin Arnesson

Bara ett årtionde innan Aniara gavs ut hade amerikanerna den 6 augusti 1945 fält den första atombomben över Hiroshima. En händelse som i ett slag kom att förändra synen på vad människan är kapabel att uträtta i fråga om grymhet mot såväl sina medmänniskor som mot den planet och natur som ger förutsättningarna för att vi ska kunna leva och utvecklas. Hotet om ett fullständigt atomkrig och den yttersta strålningskatastrofen låg förstås tung över Martinsons samtid och det är svårt att föreställa sig tillkomsten av detta rymdepos utan denna historiska händelse som fond. Men Aniara är inte bara skriven mot bakgrund av hotet om att jorden för alltid skall försvinna i ett radioaktivt svampmoln, den är också influerad av en annan banbrytande (medie)historisk händelse. År 1946 står nämligen den första moderna digitala datorn, ENIAC, färdig. De efterföljande åren kom sedan att präglas av en rekordsnabb teknisk utveckling och på några år hade datorn hade gjort entré i våra liv. I dagstidningar och kulturdebatt kom den nya digitala teknologin ofta att framställas som ”fantastisk”, ”egendomlig” och ”oförklarlig”. Adjektiv som snarare triggar fantasin än bidrar till konkret förståelse, var sig det handlade om att i optimistiska ordalag beskriva hur de nya datorerna skulle underlätta vårt vardagsliv eller i mer hotfullt tonläge skildra hur maskinerna genom automation snart skulle ta över människans alla uppgifter och göra henne överflödig.

Med denna bakgrund framstår inte miman som lika gåtfull, entiteten som Martinson beskriver är helt enkelt en tidig ”elektronhjärna”, en dator. Att mimans ”sanning är omutlig, en redbar förevisning av allt skapat”, utan att för den skulle kunna säga något om framtiden, eller ge besked om ”sina källors riktning”, som det står i boken, är helt enkelt en konsekvens av dess tekniska uppbyggnad: en dator kan ju som vi vet med hög hastighet bearbeta stora mängder data, räkna och analysera mönster, men har historiskt sett varit sämre på att ge värderande omdömen. Värde och moral har hittills tillhört en domän som varit förbehållen människan – något som emellertid kanske håller på att förändras i och med den senaste teknologiska utvecklingen inom artificiell intelligens.

Isagael – Tina Højlund. Fotograf: Malin Arnesson.

Men hur kommer det sig då att Martinson låter en av det absolut nyaste teknologierna – datorn – utgöra människornas främsta tröst i Aniara, när en annan av människan nyligen uppfunnen teknologi – atombomben – precis visat sig kapabel att hota jordens hela existens? Detta är en paradox som kan tyckas motsägelsefull, men faktum är att teknologier i tider av accelererande förändring historiskt sett ofta kommit att utgöra både löfte och hot. En paradox som Martinson på ett subtilt sätt utnyttjar när han i fiktionens tjänst låter den av människan skapade teknologin framträda som ett membran mellan våra rädslor och förhoppningar.

Och det är förmodligen precis denna ambivalenta känsla inför teknologin som på 1950-talet blev en del av det allmänna kulturella medvetandet som gör att vi idag, drygt 60 år efter att boken gavs ut, fortfarande finner Aniara så aktuell. Vi står nu återigen inför en situation där jorden i allt snabbare takt hotas av förstörelse – kanske inte främst av ett överhängande atomkrig, men av ett allt snabbare växande klimathot. Parallellt har utvecklingen av den digitala datorteknologin gått in i en ny utvecklingsfas och man har under de senaste åren kunnat se hur samma förhoppningar som uttrycktes under 1950-talet ånyo gjort entré. En de stora teknikföretagen lanserade nyligen en mjukvaruuppdateringarna till sin smartphone som utlovar att göra våra liv lättare och våra hem smartare. Samtidigt kan man läsa mer hotfulla rubriker i dagstidningarna, som: ”Inte längre fråga om robotarna tar över – utan när” och ”Därför blir universum en bättre plats när människan är borta”. Och kanske är det i stunder som dessa värt att påminna oss själva om den historiska utvecklingen och med lite större tillförsikt betrakta de löften och hot som vi så snabbt tenderar att tillskriva teknologin.

Texten är från början skriven som en programtext till Malmö operas nyuppsättning av Aniara. Läs mer om uppsättningen här.

About

Jakob Lien är doktorand i litteraturvetenskap och mediehistoria, Institututionen för kultur och kommunikation, Linköpings universitet, och redaktionsmedlem i tidskriften OEI. Redaktör för Sensorium Journal.

No comments yet.

Leave a comment

Your email address will not be published.