Förord: Kartotek 2

Detta är förordet till andra boken i skriftserien Kartotek (Sensorium Editions, 2021), som innehåller Michel Serres essä ”Exakt och mänskligt” (1980) och ett utdrag från Honoré de Balzacs roman Béatrix (1839).

Som barn minns jag hur min mormor brukade ta mig med till Prins Eugens Waldemarsudde på Djurgården. Den vackra byggnaden (som är ett museum sedan mitten av 1960-talet) ligger placerad på en liten kulle med utsikt över Stockholms inlopp, och hade, berättade min mormor, en gång varit den förunderliga ”målarprinsens” privatpalats och ateljé. Tanken på att man kunde bo så vackert var svindlande. Huset som är ritat av Ferdinand Boberg uppfördes 1905. I norr ger huset ett kompakt intryck med en relativt sluten fasad och en entré som flankeras av två stora havsörnar i granit. På sydsidan ändrar huset fullständigt karaktär och stora fönster öppnar upp sig mot vattnet och ovanför den stora dörren som leder ut mot husets generösa terrass sitter ett solur med mottot ”Sole, sole gaudio” (Solen, solen är min glädje). Huvudmålet för varje besök var att leta rätt på och beundra tavlan Molnet som målats av prinsen själv och som enligt min mormor var en av de främsta landskapsmålningarna som någonsin utförts. Tavlan föreställer ett böljande ängslandskap med en stig som slingrar uppför en grön kulle som omsluts av en kraftig grönska bestående av djupt gröna trädmassor. Ovanför landskapet, i tavlans centrum, syns ett stort, vitt cumulusmoln mot en klarblå himmel. Först många år senare fick jag veta att Prins Eugen gång på gång återkommit till detta motiv under sitt konstnärskap och att han utfört flera stora tavlor med samma namn år 1895, 1896 och 1927 – som om molnets efemära karaktär ständigt undflydde prinsens pensel och aldrig riktigt lät sig fångas på tavelduken.

I ”Exakt och mänskligt” lyfter den franske filosofen Michel Serres (1930–2019) fram molnen och den roll de har spelat i den västerländska kulturen som en förmedlande skärningspunkt mellan litteratur, konst, filosofi och vetenskap. Texten inleds med beskrivningen av väderförhållandena och molnformationerna under en dag i januari 1950 och en augustidag 1913. Dessa inledande rader, visar det sig snart, är icke angivna citat ur matematikern Norbert Wieners banbrytande bok Cybernetics: or Control and Communication in the Animal and the Machine (1948) respektive inledningen till första delen av Robert Musils berömda romanprojekt Mannen utan egenskaper (1930–42). Serres tar med läsaren på en vindlande färd genom tid och rum, genom stads- och molnlandskap och över kontinenter och hav, mellan Boston, Guérande och Wien. Genom tre läsningar av redan nämnda Wiener och Musil, samt av Honoré Balzacs roman Beatrix (1839), exponeras hur mötet mellan två vetenskaper – å ena sidan astronomin, en av de allra äldsta vetenskaperna, och å andra sidan den på 1800-talet framväxande meteorologin – kommer att sätta avtryck långt bortom den vetenskapliga diskussionen, inte minst inom konst och litteratur.

Molnets mångfaldiga hybridkaraktär – svävandes mellan himmel och jord, på gränsen mellan kaos och ordning – pockar på uppmärksamhet. Moln är metaforer för det ostrukturerade, ständigt rörliga och skiftande. Samtidigt kan man upptäcka former i formlöshet, strukturer i det övergående och flyktiga. Moln förenar och skiljer åt och som sådana har de alltid lockat tänkare och konstnärer som fascinerats av gränsöverskridande perspektiv och discipliner som sökt förena exakt kunskap med kreativ föreställningsförmåga.

För Serres representerar moln både kontinuitet och förändring, ordning och kaos, allt det som inte går att reducera till förenklade perspektiv på verkligheten. Molnet är ett uttryck för slumpmässigt sammansatta kondenserade partiklar, en tillfällig, oavsiktlig ordning som lösgör sig från ett bakgrundsbrus. Serres beskriver moln som möjlighetsfält bestående av fluktuerande punkter, bärare av en oförlöst potential. I en intervju från 2016 förklarar den då 86-årige Serres vad som varit ett av hans huvudsyften som tänkare, något som även står i centrum för den femte volymen av Hermes-sviten med titeln Le Passage du Nord-Ouest (ur vilken ”Exakt och mänskligt” är hämtad): ”Jag söker vägen mellan de exakta vetenskaperna och humanvetenskaperna. […] Mellan oss och världen. Det är ingen lätt väg, jag anser den lika mödosam som Nordvästpassagen.” I kraft av möjlighetsfält formar moln ett slags länk som synliggör affiniteterna och i förlängningen även möjliggör att de annars så svåröverskridna gränserna mellan det ”exakta” och det ”mänskliga” kan korsas. Följaktligen blir Musil och Wieners molnobservationer särskilt intressanta för Serres.

Var kommer då Balzacs Beatrix in i bilden? Jo, som ett exempel på en text vars tillkomst föregår såväl meteorologin som cybernetiken och därmed verkar under andra influenser och förutsättningar än Musil och Wieners texter. Balzacs omfattande detaljrikedom och noggranna framställningar av ting, kläder och inte minst omgivningen i form av byggnader, städer, byar och de landskap i vilka karaktärerna befinner sig har ofta beskrivits bidra till att ge liv åt hans skildringar och göra Balzac till en av de främsta representanterna för den litterära realismen och naturalismen. Men för Serres är formen hos Balzac snarare ett resultat av en komplex sammanblandning av influenser och intryck från såväl kulturella som vetenskapliga diskurser. Eller bättre formulerat: litteraturen och konsten äger aldrig rum i ett vakuum och det som ofta beskrivs som litterära genredrag är i själva verket ett uttryck för och samspel med andra domäner, teorier och ideal.

Beatrix gavs ut första gången 1839 och ingår i Balzacs enorma projekt Den mänskliga komedin som innefattar närmare hundra romaner och noveller, där han föresatte sig att skildra mänsklighetens alla aspekter från det privata till det politiska livet. Själva inledningen till romanen, som också står i fokus för Serres läsning och här för första gången föreligger i svensk översättning, utgör ett av de mer utmärkande exemplen på hur Balzac ofta inleder sina texter med att noggrant beskriva den omgivning och miljö i vilken hans karaktärer är placerade. I Beatrix ägnas över tio sidor av romanens inledning åt att beskriva den medeltida staden Guérande, vars geografiska plats vid franska atlantkusten och topografiska placering mellan de vidsträckta vita saltängarna i väster och de svarta torvmyrarna i öster, gör den lika utsatt för väder och vind som svårtillgänglig för besökare.

Att läsa Balzacs text idag är fascinerande av många skäl. ”Denna fantastiska juvel”, som staden beskrivs i texten, har just genom sitt oländiga läge inte nåtts av industrialismens förändringar som ”tillintetgör den forntida konstens skapelser” och därmed knappt förändrats sedan det feodala 1400-talet. Något som verkar göra den särskilt intressant – både för karaktärerna i boken och för Balzac själv. ”Om ytterligare några år kommer dessa ursprungliga städer att vara förvandlade och endast synas i den här typen av litterära framställningar”, skriver Balzac och framhåller litteraturens kraft som representationsmedium.

Serres intresse för Beatrix har liknande men samtidigt mer precisa grunder och i hans läsning utgör inledningen ett perfekt exempel på hur Balzacs litterära universum i Den mänskliga komedin är konstruerat med en systematiserad exakthet som finner sin naturvetenskapliga motsvarighet i astronomin som den formuleras hos bland andra Kant och Laplace (och före dem Kopernikus), vars teorier om universums byggnad och himlakropparnas rörelser bygger på system där allt har sin fasta plats:

[A]llt är alltså förutsett eller förutsebart i detta reglerade universella, observatören situerad på samma plats som Laplaces gud. Av vilket allt, som vanligt, följer. Guds berättelse hos Laplace är lika deterministisk som Balzac-gudens kalkyl. Det sagda är förutsagt. Romanen kopplas ihop från orsak till verkan […]. Den är i sekvenser och konsekvenser. Såsom den astronomiska kalkylen.

Likt en katalog över planeterna i universum intar de 2 472 namngivna och 566 namnlösa karaktärerna sin bestämda plats i Balzacs system. Ibland i centrum för en roman och i periferin i en annan, men aldrig på en godtycklig plats i denna litteraturens astronomiska katalog. Och precis som Serres beskriver hur det tycks som om Kant endast ser ”på himmelen på soliga dagar” och därmed alltid kommer att missa ”molnen och universums oberäkneligheter”, kommer gränderna i Guérande alltid leda fram till exakt samma ställe. Närmare bestämt friherren du Guaisnic och dennes privatpalats: ”Om ni söker efter friherren kommer ni att finna honom där, orörlig, utan fel och utan minsta darrning.

Ett centrum som idag sedan länge utsatts för entropins obarmhärtiga lagar, men som i litteraturens representation stelnat i en förgången form. ”Det presenterade rummet drar sig bort och representeras, identiskt med sig självt. Ingenting har förändrats här”, skriver Serres och fortsätter: ”detta representationens och bildernas rum, vapensköldens och ikonografins, är naturligtvis också ett ordningsschema. Balzacs rum är Laplaces, representationens rum och ikonografins är den himmelska mekanikens.” Helt enkelt ett perfekt, slutet system ur vilket inget brus, inga signaler når ut. Astronomi istället för meteorologi.

I essän ”Turner översätter Carnot” i volym fyra i Hermés-sviten diskuterar Serres den brittiske målaren William Turners sena måleri och särskilt målningen ”The Fighting Temeraire tugged to her last Berth to be broken up” (1838), målad ett år före utgivningen av Balzacs Beatrix. På målningen syns två skepp avbildade bredvid varandra, dels ett stort, tremastat segelfartyg och dels en mindre hjulångare. Tavlan skildrar hur den senare bogserar det uttjänta krigsfartyget HMS Temeraire, ett av de sista linjeskeppen som deltog vid det stora sjöslaget vid Trafalgar 1805, på dess sista färd upp längs Themsen där skeppet ska huggas upp och nedmonteras vid en kajplats i London. Tavlan har ofta beskrivits skildra hur en viktig epok i den brittiska flottans historia går i graven och en annan tar vid. Men i Serres läsning av Turner är det inte bara en gestaltning av övergången mellan två sjöfartsepoker, mellan gammalt och nytt, som fångas i målningen. Turners tavlor kan, menar Serres, även förstås som en översättning av en mer specifik naturvetenskaplig diskurs, nämligen termodynamikens lagar såsom de presenteras av den med Turner samtida fysikern Sadi Carnot. Målningen visar hur två omvandlingsbara energiformer – vind- kraft i form av segelfartyget och ångkraft i form av hjulångaren – samtidigt konkurrerar och samspelar med varandra. I Reflektioner om eldens rörelsekraft från 1824, som idag anses vara ett av de mest betydande och originella bidragen till fysikens utveckling, lägger Carnot grunden till termodynamikens andra huvudsats, det vill säga det tillstånd som beskrivs med termen entropi (oordning) och som fått en avgörande betydelse inom en rad områden från meteorologi till informationsteori, cybernetik och psykologi.

Till skillnad från Balzacs Beatrix som är samtida med Turners tavla öppnar den senare upp en väg in i detta vetandets nya landskap. Här finns förbindelser och isomorfier mellan de konstnärliga och naturvetenskapliga sfärerna som under 1900-talet ska leda fram till Musil och Wiener. ”Historien fortsätter i Wien”, skriver Serres, ”om den nu hade hejdats i Guérande”. I Musil och Wieners delade intresse för molnens nebulösa icke-tillstånd. ”Omständigheterna är här molnens spel”, fortsätter Serres och konstaterar att Musils beskrivningar av moln och låg- tryck i första hand inte är ett uttryck för litterär impressionism, utan för stokastik, det vill säga de av matematikens och cybernetikens metoder för att modellera och analysera godtyckliga fenomen. ”Det är inte impressionism, det är slumpmässighet”, konkluderar Serres.

Vilken min mormors relation till tavlan ”Molnet” var vet jag fortfarande inte idag, men när jag för en tid sedan återbesökte Waldemarsudde märkte jag hur blicken instinktivt sökte tavlan med blicken. När jag till slut fann den (i ett rum jag aldrig lagt märke till förut) slogs jag av att molnet inte var så centralt placerat som jag mindes det och när jag gick närmare för att titta på tavlan såg jag att det även var draperat av slöjmoln. Som om vädret plötsligt skiftat och osäkrat tillvaron lämnade jag platsen med en vag känsla av att entropins krafter tilltagit. Sensommarhimlen var blå, men över Stockholms inlopp tornade ett Cumulonimbus upp sig. Kanske skulle till bli åska till kvällen.

Jakob Lien

About

Jakob Lien är doktorand i litteraturvetenskap och mediehistoria, Institututionen för kultur och kommunikation, Linköpings universitet. Redaktör för Sensorium Journal.

No comments yet.

Leave a comment

Your email address will not be published.