Jag kan inte se skogen för alla träd

Nya och gamla kunskapsformer i en digital tidsålder

1. Träd.

Enligt utsagor så var det en månklar kväll när sju unga män samlades i en träddunge utanför Göttingen år 1772 för att svära sin trohet till poesin och varandra. De unga männen krönte sina hattar med löv, tog varandras händer och började dansa runt ett stort ekträd, sedan deklamerade de poesi för varandra och lovade att fortsätta göra så på veckovisa möten. Så bildades Göttinger Hainbund, en del av den inflytelserika Sturm und Drang-rörelsen, under ett träd. Denna rituella händelse skulle kunna tolkas (och har tolkats) som en del av den allmänna naturvurm som ofta förknippas med rörelsens starka friskhetsideal. Men en vecka senare när de möttes för att läsa högt för varandra igen började de att uppteckna den poesi som lästes upp i en bok och plötsligt hade en mer specifik, biologiskt materiell länk slagits mellan det träd de tagit löv ifrån och dansat runt och den artefakt som lagrar dikten.

1_goettinger_hain
Litografi av Fuhr und Holzamer

I och med boktryckarkonsten kunde furstar och adelsmän, köpmän och lärda börja bygga upp sina egna boksamlingar, många av dessa samlingar kom sedan att inkorporeras i nya, stora nationalbibliotek från slutet av 1600-talet till mitten av 1700-talet. Nästan alla medeltida bibliotek tillhörde kloster och biskopssäten, med undantag för några få universitetsbibliotek, och hade därmed varit en gudomlig skatt åtkomlig endast för ett fåtal, men med nationalbibliotekens bildande kom böckerna och litteraturens domäner att öppnas upp för allt fler människor. Så när bokens fjättrar slutligen lösts i slutet av 1700-talet började folk söka sig utanför bibliotekets murar för att läsa. Och att ta med boken ut i naturen blev mer vanligt än någonsin tidigare. Enligt den kanadensiske litteraturvetaren Andrew Piper, handlade denna tendens om sökandet efter stillhet och tystnad, men också gemenskap – såväl med naturen som med varandra. ”Reading outdoors brought readers together” skriver Piper och menar att kontrasten till den artificiella slutenhet som salongen och klassrummet inneburit kan vara en av anledningarna till detta (2012, 110).

2_Wilhelm_Amberg_Vorlesung_aus_Goethes_Werther
Målningen visar hur några kvinnor sökt sig ut i skogen för att läsa Goethes “Den unge Werthers lidande”. Wilhelm Amberg, “Vorlesung aus Goethes Werther“, 1870.

Men att läsa i skogen hade också en pedagogisk funktion, den förde bokstavligen läsaren tillbaka till dess ursprung – till trädet – vilket också ger ytterligare en förklaring till varför de unga herrarna i Göttingen Hainbund bildade sitt poesisällskap just under ett träd.

Och det är förstås ingen slump att svenskans bok, engelskans book och tyskans buch alla etymologiskt härstammar från samma ord som det för trädet bok (beech tree på eng. osv.) som tidigt, innan papperstillverkningen uppfunnits, i ett brädliknande format användes som skrivunderlag både i Nordeuropa och i Indien – vilket förstås lockar till att göra analogin till den digitala läsplattans platta, ”planklika” underlag idag. Detsamma gäller ordet codex som ”syftar till bok i modern mening, inbunden med separata blad” vars ursprungliga betydelse är ungefär ”träkloss” eftersom de tidiga kodexerna bands in med träskivor.

Inledningsvis har jag nu uppehållit mig vid trädet i förhållande till boken och läsningen i en väldigt bokstavlig, materiell bemärkelse, men trädet har även en stark metaforisk koppling till litteraturen och läsandet. Otaliga är de dikter som på olika sätt använder trädet som metafor för livets olika skeden, men det är inte heller helt ovanligt att finna mer materiellt laddade metaforer för dikten eller boken som ett träd. Som till exempel den fina strofen av Gunnar Björling som återfinns i diktsamlingen Träd står i sina rader och som lyder: ”En knapp sida, väl skakad, långsamtväxande, på norrsidan, / och därtill vinden i kronorne.” (1953, xx) Vilken förutom bilden av det omgivande landskapet där dikten är skriven även säger något om Björlings själva kompositionsteknik. Hur dikten tar form i en dadaistisk gest som skakar om orden och paradoxalt nog motsäger sig trädets organiska form och skapar ett slags antistruktur i modernistisk bemärkelse.

3_Estienne_olive tree
Estiennes boktryckaremblem

Träd har även en stark förankring i boktryckarskrået och ett flertal boktryckare har haft just ett träd som emblem. Det tidigaste och mest kända exemplet är boktryckarsläkten Estienne’s emblem av ett olivträd med en avbruten gren eller kvist från 1526. Den vanligaste tolkningen (som förelåg redan på 1500-talet) är att den avbrutna olivkvisten symboliserar ett av Pallas Atenas attribut, som förutom krigets gudinna även är visdomens gudinna.

Men det är en annan metaforisk användning av trädet jag vill fokusera på i den här texten, och här tänker jag förstås på kunskapens träd – som förutom sitt historiska ursprung i religion och mytologi, under medeltiden succesivt kom att bli en allt vanligare strukturerande princip för att belysa relationen mellan olika externa och interna kunskapsområden. Man byggde vidare på  Aristoteles ”principer” och då särskilt på de uttolkningar och kommentarer som gjordes av filosofen och logikern Porfyrios under 200-talet enligt en inte helt fastställd trädliknande princip.

Illustration från en utgåva från 1505 av L'arbre de ciència.
Illustration från en utgåva från 1505 av L’arbre de ciència.

Men mest känd och ofta omnämnd som den första personen som systematiskt kartlade de vetenskapliga domänerna enligt träddiagrammets principer är förmodligen den spanske teologen, filosofen och poeten Rámon Llull. I boken Arbor Scientiae som skrevs mellan 1295 och 1296 redogör Llull enligt en allegorisk princip för de 16 olika vetenskapliga domänerna, var och en representerad av ett träd med sina egna rötter, en stam och grenar. Boken har allt sedan den började tryckas i början av 1500-talet ackompanjeras av visualiserade träddiagram, ofta komponerade av mycket skickliga gravörer.

Omslag till boken från 1663 som visar de 16 träden samlade i ett gemensamt träd.
Omslag till boken från 1663 som visar de 16 träden samlade i ett gemensamt träd.

På ett manuskript från 1300-talet kan vi se hur en av Lllulls elever arbetar vidare enligt samma princip som sin läromästare nästan hundra år senare, men enligt en mer abstrakt princip än avbildningarna från 1500-talet. Det vertikala träddiagrammet här har slående likheter med det liggande träddiagram som återfinns i Ephraim Chambers Cyclopædia från 1728, och inte minst de många visualiseringar som blev möjliga under slutet av 1900-talet med datorernas hjälp. Här ser vi till exempel ett utsnitt från en visualisering över utvecklingen av ett av de största opensource-baserade operativsystemen som heter Debian och introducerades 1993.  Eftersom hela operativsystemet och tillhörande mjukvara är gratis och öppen har ”Debian-familjen” verkligen haft möjlighet att förgrena sig.

 

Manuskript av Llulls lärljunge, 1400-tal.
Manuskript av Llulls lärljunge, 1400-tal.
Ephraim Chambers "Cyclopædia": or, "An Universal Dictionary of Arts and Sciences", 1728
Ephraim Chambers “Cyclopædia”: or, “An Universal Dictionary of Arts and Sciences”, 1728
Debian family tree
Debian family tree

 

 

 

Fylogenetiskt träd i Edward Hitchcocks Elementary Geology, 1840.
Fylogenetiskt träd i Edward Hitchcocks Elementary Geology, 1840.

Allt sedan medeltiden tycks det som om ”kunskapens träd” som metafor succesivt kommit att överföras till det vetenskapliga fältets domäner och sedan Edward Hitchcocks introduktion av det ”fylogenetiska trädet” i hans verk Elementary Geology från 1840 och Charles Darwins utveckling och popularisering av det ”evolutionära släktträdet” under senare hälften av 1800-talet, har trädmetaforen förblivit en viktig organiserande princip för vårt tänkande.

Skiss av ett ”släktträd” ur Darwins anteckningsbok från juli 1837.
Skiss av ett ”släktträd” ur Darwins anteckningsbok från juli 1837.

När vi så är framme vid Darwin och det ”fylogenetiska trädet” så kan man konstatera att trädmetaforen genom historien succesivt förskjutits från det mytologiska, religiösas fack till vetenskapens domäner. I och med det fylogenetiska trädet är nu trädmetaforen också möjligen på väg att transformeras från just en metafor till något som möjligen skulle kunna beskrivas som en fast kunskapsform.

Och när Franco Morettis Graphs, Maps, Trees – Abstract Models for Literary History gavs ut 2005 är det just Darwins släktträd som han tar fasta på i den del av boken som heter ”Trees”. Boken lanserades som ett projekt för att omformulera litteraturhistorien och presentera nya teoretiska incitament och verktyg för att närma oss den. Men för att till fullo förstå de träd och modeller som presenteras i boken måste man rappellera ett annat av Morettis begrepp – distant reading – som han presenterade för första gången fem år tidigare i en artikel i New Left Review (2000, 54-66) och som kortfattat handlar om att utöver primärkällorna (som oftast är skönlitterära) inkludera ett omfattande sekundärmaterial och sedan sammanföra dem i en gemensam korpus. Moretti menar att analysen av en sådan korpus kräver en ”distans” till ”objektet” man ska analysera, vilket i sin tur kan ge upphov till att man upptäcker nya mönster och sammanhang som inte en traditionell närläsning kan erbjuda. Detta tillvägagångssätt, eller denna metod, är inte direkt avhängig den digitala teknologin men har förstås avsevärt underlättats när nya former av databehandling och maskinläsning möjliggjort bearbetningen av stora textkorpusar under 2000-talet.

Men för att kunna skriva en ny litteraturhistoria behövs det också nya modeller att arbeta utifrån och det är alltså dessa Moretti presenterar i Graphs, Maps, Trees. Så här beskriver han dem själv i inledningen till boken: ”a trio of artifical constructs […] in which the reality of the text undergoes a process of deliberate reduction and abstraction.” (2007, 1) Denna reduktion och abstraktion är nödvändig, menar Moretti, för att man ska kunna få en bättre förståelse för de övergripande sammanlänkningarna som finns i litteraturhistorien men som vi ofta misstar oss på vid närläsningen. Moretti avslutar inledningen med att skriva att boken visserligen bygger på en äldre marxistiskt formation som framhåller vikten av att lyfta in naturvetenskaperna i humanioran, men att den också skall ses som ett försök att öppna upp en ny front för diskussion om hur vi skriver litteraturhistoria (2007, 2).

Medan de två första avsnitten/modellerna i boken, Graphs och Maps, fokuserar på att visa att det litterära fältet förändras genom att sammanställa stora kvantitativa data, så fokuserar istället det sista avsnittet om träd på att visa hur fältet förändras.

Träddiagram i "Om arternas uppkomst", 1859, vilket är bokens enda illustration.
Träddiagram i “Om arternas uppkomst”, 1859, vilket är bokens enda illustration.

Darwins släktträd i Om arternas uppkomst, som är Morettis exempel i boken (men som gäller för de flesta av det vertikala fylogenetiska träden) bygger på en morfologisk princip där man visualiserar hur historien korrelerar med vissa formelement. Den vertikala axeln som sträcker sig från botten och uppåt markerar tid, medan den horisontella axeln markerar en formell divergens som, hos Darwin, leder till en specifik varietet eller till en helt ny art. Divergens är ordet att ta fasta på här och Darwin menar att former inte bara ”skiftar” på ett slumpmässigt vis, utan alltid skiftar genom att divergera, alltså röra sig från varandra. Oavsett om det sker genom historiska tillfälligheter eller en specifik princip så är divergens den bakomliggande grundregeln som präglar ”the history of life”.

Släktträd över de indo-europeiska språken.
Släktträd över de indo-europeiska språken.

Moretti slår sedan en elegant brygga mellan biologins morfologi och historisk/komparativ lingvistik, som även den ofta visualiserar (språk)utveckling enligt träddiagrammets principer.

Utan att gå in på detaljerna kring det lingvistiska träddiagrammet här så kan man konstatera att den ”förklarande parallellismen mellan genetiska och lingvistiska träd” (2007, 71) som Moretti ser handlar om form och divergens – i det senare exemplet nämligen ”hur långt ett specifikt språk rört sig från ett annat” (2007, 70).

Och om språk utvecklas genom divergens, varför skulle inte litteratur också göra det?, undrar Moretti i en för honom typisk formulering.

Med hjälp av några olika exempel visar Moretti sedan hur man med hjälp av trädmodellen kan spåra ett slags ”evolutionär” utveckling av litterära former genom att följa hur dessa förgrenar sig och antingen tynar bort i litteraturhistorien eller tvärtom i vissa fall ger upphov till nya stabila former, genrer eller subgenrer: ”Take a form, follow it from space to space, and study the reasons for it’s transformations” (2007, 90), skriver han till exempel på ett ställe. Vad som är särskilt intressant med Morettis ”jämförande morfologi”, som han själv kallar den, är att han genom att sammanlänka en mikro- och makronivå (bestående av form respektive genre) med tid skapar utrymme för att röra sig bortom Verket med stort V och istället kan skönja bakomliggande mönster som gett upphov till förändringar i litteraturhistorien. Liksom ett verkligt träd förgrenar och breder ut sig över tid skapar detta sätt att närma sig litteraturhistorien en möjlighet att se en ”diakron succession och synkron förgrening” – litteraturen rör sig både framåt (i tiden) och i sidled (utvecklar nya former) på samma gång (2007, 91).

Träddiagram ur Morettis "Graphs, Maps, Trees".
Träddiagram ur Morettis “Graphs, Maps, Trees”.

I ett av bokens exempel analyserar Moretti användandet av ledtrådar i brittiska detektivromaner och jämför Arthur Conan Doyles böcker med några av hans samtida genrekollegors. Med trädmodellens hjälp framträder ett mönster som visar att det formella faktumet att flera av Doyles kollegor inte använde ledtrådar överensstämmer med det historiska faktumet att det idag är helt bortglömda. (Man kan sedan röra sig vidare med hjälp av träddiagrammet för att se hur utformandet av ledtrådarna varit olika framgångsrika.) För Moretti blir trädmodellen här ett sätt att visa hur användandet av vissa formella drag leder till en texts ”överlevnad, fortsatta läsekrets och kanonisering.” (Tally, 2007) ”Texts are certainly the real objects of literature […]; but they are not the right objects of literary history”, skriver Moretti och fortsätter: ”Devices and genres; not texts […] these are the forces that shape literary history” (2007, 76). Han påpekar också att precis som med den biologiska evolutionen så är det ofta svårt att på förhand peka ut vilken form eller genre som kommer att ”överleva” och att trädmodellen därför är ett viktigt verktyg för att kunna blicka bakåt och förstå historien.

Morettis bok har förutom många lovord också möts av en hel del kritik och då främst för att implementera en allt för positivistisk kunskapssyn som inte tar hänsyn till eller kan förklara olika former av avvikelser – varken i biologin eller i litteraturhistorien. Inte heller diskuterar Moretti den ”interna” kritik som sedan länge riktas mot Darwin och som bygger på olika vetenskapliga framsteg som skett inom biologin.

Denna ovilja att kritiskt studera sina egna metoder har hänförts till Morettis marxistiska arv som jag tog upp tidigare, men en marxistisk utgångspunkt borde förstås inte utesluta att man håller sig a jour med den naturvetenskapliga utvecklingen. Mer troligt är väl att Moretti, liksom Darwin och många andra, ”faller” för trädet som pedagogiska förklaringsmodell i dess nuvarande abstrakta utformning. För faktum är att Darwin själv tvekade att använda sig av trädet på grund av dess starka konnotationer med Livets träd och dess religiösa ekon. Själva ordet ”träd” dyker först upp precis mot slutet av det kapitel i Om arternas uppkomst som handlar om det ”evolutionära släktträdet”.

Kanske kan det tyckas märkligt att uppehålla sig så pass länge vid de vetenskapliga framstegen inom biologin, men faktum är de alltid varit nära sammanlänkad med den digitala teknologins utveckling, både som inspiration för organisatoriska principer av såväl hårdvara som mjukvara, som i återbruk av dess terminologi.

Exakt när kritiken mot trädet som kunskapsform började framträda är förstås svårt att säga och man kan säkert spåra alternativa former till trädet lika långt tillbaka i historien som jag gått i den här texten, men för enkelhetens skull kan vi börja med just den evolutionära biologin. Och närmare bestämt med upptäckten av ”horisontell genöverföring” som kunde beläggas för första gången 1951 och rubbar fullständigt Darwins och den evolutionära biologins idé om utveckling enligt det fylogenetiska trädets vertikala logik.

Inspirerade av biologin och den horisontella överföringens principer formulerar Deleuze och Guattari  på 80-talet en explicit kritik av trädet som kunskapsform som de menar bygger på dualistiska principer och binära val. Deleuze och Guattari föreslår istället en teori baserad på rhizom  – en term hämtad från biologin som betecknar vissa växters rotsystem som förgrenar sig enligt en horisontalt distribuerad princip via noder eller knutor.

Bilden visar växten getrams rhizomatiska rotstruktur.
Bilden visar växten getrams rhizomatiska rotstruktur.

Som kunskapsmodell erbjuder istället rhizomen en ”icke-hierarkisk struktur av begrepp som fortplantar sig i alla riktningar och inbjuder till en mångfald användningssätt, omfunktioneringar och ympningar”, för att citera Helena Mattsson och Sven-Olov Wallenstein i förordet till Deleuze och mångfaldens veck. I inledningen till Tusen platåer definieras sex huvudprinciper enligt vilken rhizom-modellen fungerar och som vi kan se här:

  1. Kopplingsförmåga (connectivity) – egenskapen att kunna skapa nya bindningar i varje punkt på och inuti sig själv.
  2. Heterogenitet (heterogenity) – egenskapen att kunna associera och länka element av helt olika art till varandra.
  3. Multiplicitet (multiplicity) – en helhet med unika och specifika egenskaper som inte kan förklaras genom att lägga ihop de enskilda delarnas egenskaper var för sig.
  4. Icke-betecknande brott (asignifying rupture) – förmågan att överleva, till och med att växa med ny kraft och riktning, trots lokala sammanbrott.
  5. Kartografi (cartography) – ett rhizom har ingen början eller slut, utan alla punkter kan tjäna som startpunkt – det handlar bara om hur man orienterar sig utifrån den. Deleuze och Guattari ställer kartan mot det för-ritade spåret (“tracing”) för att illustrera skillnaden.
  6. Dekalkomani (decalcomania) – efter den metod att överföra tryckta bilder från ett föremål till ett annat, som givit upphov till ordet “dekal”. I det här sammanhanget har det att göra med en slags experimentell hållning till omvärlden, att prägla sig själv och omgivningen i takt med sin utveckling och framväxt. En rhizomatisk organisation anpassar sig hela tiden efter de rådande villkoren, försöker hitta framkomliga vägar i samspel med dem, istället för att påtvinga omvärlden sina egna villkor och organisation. (“rhizom”, www.wikipedia.se)

Deleuze och Guattaris teori om rhizomet har sedan den introducerades kommit att bli oerhört inflytelserik och viktig för vårt sätt att beskriva och förstå såväl avancerade algoritmer som internet och olika former av molntjänster.

Biologin var först med att upptäcka den horisontella genöverföringen men andra vetenskapliga områden skulle hinna före med att till fullo ta vara och reagera på de kunskapsmässiga konsekvenserna av en sådan upptäckt. Och inte förrän på 2000-talet, när Deleuze och Guattari sedan länge är skåpmat för mången internetaktivist, har man formulerat konsekvenserna av upptäckten av den ”horisontella genöverföringen” 1951. Så här skriver till exempel biologen John Peter Gogarten i en artikel 2005: “The original metaphor of a tree no longer fits the data from recent genome research” therefore “biologists should use the metaphor of a mosaic or net to describe the different histories combined in individual genomes.”

”The Net of Life”, 2005.
”The Net of Life”, 2005.

Och så här kan en visualisering av ”The Net of Life” se ut (se bilden till höger) i en annan vetenskaplig artikel från samma år med titeln ”Reconstructing the Phylogenetic Network” (Kunin, Goldovsky, Darzentas, Ouzounis, 2005): Och visst kan man tydligt se spåren av Deleuze och Guattaris rhizomatiskt principer i denna visualisering som dock fortfarande ser ut att ha en ensam rot som sitt ursprung.

2. Datorer

Trots den djupgående kritik av trädet som kunskapsform som etablerats under framförallt den senare delen av 1900-talet, från biologi till filosofi, bygger stora delar av den digitala teknologin fortfarande på organisatoriska principer som introducerades på medeltiden i form av träddiagram.

Geubuntu_Prima_Luna_Sunshine
Gränssnitt baserat på “WIMP”-struktur.

Tänk bara på det användargränssnitt i datorn som de flesta av oss är så vana vid att vi förmodligen inte ens reflekterar över det, men som bygger på en ”rot” som förgrenar sig på skärmen när vi med hjälp av musen klickar på menyer, ikoner, rullgardiner osv. Det här systemet för människa-datorinteraktion (WIMP: windows, icons, menus, pointer) utvecklades i början av 80-talet och blev snabbt dominerande när Apple introducerade Macintoshen 1984.

Ett annat exempel på hur människa-datorinteraktion influerats av träddiagrammet är Ben Schneidermans ”treemaps” som sedan 90-talet används för att visualisera alla sorters hierarkisk data, från hårddiskars minnesanvändning till de olika företagens värde på den amerikanska börsen.

 

Stefenie Posavec, "Konstverket i reproduktionsåldern”.
Stefenie Posavec, “Konstverket i reproduktionsåldern”.

Men träddiagrammet eller ”treemaps” har också letat sig in i konsten där många använder sig av principen för att kunna begreppsliggöra komplicerade mönster och kopplingar i tillsynes vardagliga ting eller sammanhang. Ett exempel är konstnären Stefenie Posavecs träddiagram över Walter Benjamins essä ”Konstverket i reproduktionsåldern” där varje gren representerar ett stycke i essän.

Som en kontrast till Posavecs konstnärliga tillvägagångssätt skulle jag vilja visa ytterligare ett exempel på hur träddiagrammet letat sig in i vår samtida digitala kultur. Det här exemplet är hämtat från CNN:s arbete med att försöka visualisera och aktivera sina tittare, eller ska jag kanske säga användare, i diskussionen kring den klimatkonferens som hölls i Rio 2012. Projektet kallades ”EcoSphere”:

 

Huffman Coding Tree
Huffman Coding Tree

Men trädets hierarkiska struktur återfinns inte bara i olika former av visualiseringar, den är nämligen också viktig i många av de första algoritmerna som skapades och som fortfarande i hög utsträckning ligger till grund för många av de programspråk som används idag. Både Shannon-Fano kodning – baserad på Claude Shannons (grundaren av informationsteorin) berömda artikel ”A Mathematical Theory of Communication” från 1948, och David Huffington-kodning bygger på binära kodträd där man antingen utgår från en toppen ned- eller botten upp-princip för att kunna återskapa komprimerad data till dess ursprung. Framförallt Huffman-kodning används fortfarande för komprimering av bildfiler, ljudfiler och videofiler såsom MP3, JPEG och ZIP.

Nätverksprotokoll
Nätverksprotokoll

Till och med ARPANET, världens första fungerande nätverk av sammanlänkade datorer och föregångaren till dagens globala internet, byggde från början på trädet som den organiserande principen bakom kommunikationen. Principen bygger på en rot dit man kopplar ett antal olika noder, vilka sedan i sin tur sedan skulle distribueras frikopplat från roten, men ändå vara kopplad dit. Trots att ARPANET utvecklades av den amerikanska militären för att kunna säkerställa just en decentraliserad datorteknik lyckades man från början inte helt göra sig fri från tanken på just en rot – ett ursprung.

På ett förenklat plan skulle man kunna säga att det länge var på det här sättet som internet så som vi känner det idag var uppbyggt – både som materiell infrastruktur med lokala nätverk (LAN), stadsnätverk (MAN) och Wide Area Networks (WAN) och i sättet att överföra information via IP-protokollens olika noder. Men med nya IP-protokoll (IPv6) behöver kommunikationen inte längre behöver ske enligt detta hierarkiska schema. Och med allt fler nivåer av sammankopplade materiella infrastrukturer börjar nu internet slutligen att likna det distribuerade nätverk som så många idémässigt tidigare föreställt sig men som uppenbarligen visat sig vara väldigt svårt att implementera. Och idag kanske en mer korrekt visualisering av internet, här framställd av Barrett Lyon, faktiskt slutligen bör se ut så här?

Internet 1För en person som inte själv kan skriva kod är det ibland svårt att förstå den matematiska logiken bakom olika algoritmer och programspråk. Samma sak gäller förstås för själva hårdvaran, som också kräver en stor teknisk kompetens – och då blir de metaforiska beskrivningarna och visualiseringarna än viktigare. Och det är svårt att inte börja fundera på träd- och nät-metaforerna som en diskursivt ordnande principer! Det är lätt att föreställa sig att trädet sedan länge är en död metafor som transformerats från just en metafor till en fast organiserande princip som så att säga tappat sina rötter. Men ju mer man börjar ta del av kritiken mot trädet som kunskapsform, för att inte tala om de växande antalet visualiseringar av kunskap som nät så inser man att det nog ändå inte rör sig om en död metafor – tvärtom verkar det som om det just nu sker ett slags kamp om de metaforer som organiserar, begränsar och driver vårt tänkande framåt.

Barrett Lyons visualiseringen av internet som ni ser bakom mig idag är förövrigt den överlägset mest visade någonsin och utlagd som OpenResource. Den har tilldelats ett flertal stora priser och hänger som separat konstverk på MOMA i New York och Louvren i Paris. Att bryta med en flera hundra år gamla metafor kan tydligen ge priser och en permanent plats på några av de mest prestigefyllda konstmuseerna i världen. Det om något visar kanske kraften bakom dessa metaforer.

3. Syntes.

Avslutningsvis skulle jag bara kort vilja återgå till Moretti och hans bok Graphs, Maps, Trees. I slutet av boken nyanserar han nämligen bilden av de till synes rigorösa modellerna  något och han skriver att exemplen i boken endast är tentativa. Och på den retoriska frågan – formulerad av honom själv – om han skulle kunna nämna en gemensam nämnare för alla de exempel han tar upp i boken skriver han: ”no, beacuse I no longer belive that a single explanatory framework may account for the many levels of literary production and their multiple links within the larger social system.” (2007, 92)

Med ett fint citat av Novalis som lyder: ”Theories are nets and only he who casts will catch”, fäster så Moretti slutligen uppmärksamheten på en central aspekt av alla teoribyggen, nämligen att de aldrig är neutrala utan tvärtom alltid påverkar hur och vad vi fångar i vårt teoretiska nät och att vi därför ständigt måste utvärdera dem: ”not as ends in themselves, but for how they concretly change the way we work: for how they allow us to enlarge the litterary field, and re-design it in a better way” (2007, 91).

Genom ett i sammanhanget paradoxalt användande av nät-metaforen belyser Moretti vikten av att reflektera över vilka teoretiska perspektiv man använder och hur de påverkar analysen – vilket också var den ursprungliga upprinnelsen till den här texten.

 

Ovanstående text är baserad på en föreläsning som hölls på Forskarskolan språk och kultur i Europas högre seminraium den 9 december 2015.

Litteratur:

Gunnar Björling, Träd står i sina rader, 1952

Ephraim Chambers, Cyclopædia, 1728

Charles Darwin, Om arternas uppkomst, 1859

Gilles Deleuze & Félix Guattari, Tusen platåer: kapitalism och schizofreni, 1980 [2015]

Johann Peter Gogarten, ”Horizontal Gene Transfer”, www.esalenctr.org, 2005

Edward Hitchcock, Elementary Geology, 1840

Victor Kunin, Leon Goldovsky, Nikos Darzentas, and Christos A. Ouzounis, ”Reconstructing the Microbial Phylogenetic Network”, i Genome Research 15, 2005

Rámon Llull, Arbor Scientiae, 1295-96

Helena Mattsson, Sven-Olov Wallenstein (red.), Deleuze och mångfaldens veck, 2010

Franco Moretti, “Conjectures on World Literature,” New Left Review, # 1, 2000, s. 54-66

Franco Moretti, Graphs, Maps, Trees – Abstract Models for Literary History, 2007 [2005]

Andrew Piper, Book was There: reading in electronic times, 2012

Robert T. Tally, review of Maps, Graphs, Trees in, Modern Language Quarterly, 2007, # 68, s. 132-135

 

About

Jakob Lien är doktorand i litteraturvetenskap och mediehistoria, Institututionen för kultur och kommunikation, Linköpings universitet, och redaktionsmedlem i tidskriften OEI. Redaktör för Sensorium Journal.

No comments yet.

Leave a comment

Your email address will not be published.