Kupongkampanjen

Kanske en av världens första DoS-attacker? I detta utdrag från Johan Fredrikzons avhandling Kretslopp av data (Mediehistoriskt arkiv, 2021) berättas om en svensk kampanj som under 1970- och 1980-talen utbildade svenskarna i att hantera sina “egna data”. Ladda ner avhandlingen här.

Dagen före det att världens första nationella datalag, Sveriges, vann laga kraft – vilket var den 1 juli 1974 – publicerades i pressen ett slags kuponger avsedda att klippas ut och skickas till myndigheter med begäran om redovisning av huruvida deras register innehöll uppgifter om den undertecknade. Expressen – som ägnade hela ledarsidan åt frågan – var först ut men under de följande tio åren skulle de övriga stora rikstidningarna göra egna motsvarigheter. Det rörde sig om förtryckta kuponger riktade till de största registerägarna i landet som läsaren uppmanades klippa ut, förse med namn, adress och personnummer och sända till adressater som Statistiska centralbyrån, Riksskatteverket, Riksförsäkringsverket men även till privata aktörer som Datema vilka handlade med register som varor. Meddelandet på kupongerna kunde lyda: ”Med hänvisning till 10 paragrafen Datalagen ber jag er härmed snarast sända mig ett utdrag ur befintliga dataregister över de uppgifter som gäller mig personligen.”61 Redan i den första kupongpubliceringen talades det om den principiella vikten av att göra bruk av sin rättighet att ta reda på vad registren innehåller: sin rätt att veta.

Ingen skulle heller acceptera ”mystiska och oläsbara kodbeteckningar” i retur eftersom lagen sade ”mycket klart att uppgifterna ska lämnas i en sådan form att de kan läsas och förstås av den registrerade”62. Här uppträdde frågan om läsbarhet visavi nya medier i en konkret offentlighetsprincipiell kontext. Vidare uppmanades läsarna att fundera på vilka ytterligare register, utöver de på kupongerna angivna, som de kunde tänkas förekomma i: ”det finns tusentals andra”, och för ändamålet hade en kupong lämnats tom.63 Den som stötte på patrull ombads vända sig till Datainspektionen.64 En dryg vecka senare fanns nya kuponger i tidningen som även visste berätta att Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) fått sätta in extra arbetskraft för att klara anstormningen av registerfrågor. Statistiska centralbyrån sade sig ha fått in närmare tusen förfrågningar från allmänheten. Den som inte var tillfreds med uppgifterna hade rätt att få ansöka om korrigering.65

De redaktionella kupongkampanjerna uppmärksammade omedelbart flera problem med datalagen. Dels visste enskilda inte vilka register de fanns med i, dels kunde de inte hindra organisationer, företag och myndigheter från att registrera. Medborgare kunde således inte ta reda på var de fanns upptagna och inte heller under hur lång tid. Det de kunde göra var att skicka in kupongen till åtminstone några myndigheter: Riksförsäkringsverket, Arbetsmarknadsverket, Statistiska centralbyrån och Landstinget.66

Datainspektionen, ”Nu finns en datalag som skyddar ditt privatliv”, Dagens Nyheter, 30 april 1974.

Den sök- och samkörningsfunktion som registerägarna erhållit med datorns hjälp saknades med andra ord för den som figurerade i databaserna. Det enda vederbörande kunde göra var att ringa till Datainspektionen och be om tips på vilka som hörde till de vanligaste och största registren. Att denna möjlighet erbjöds berättade den nya myndigheten själv om våren 1974 då man annonserade sin existens i dagspress med rubriken ”Nu finns en datalag som skyddar ditt privatliv.” Annonsen inledde med att slå fast att samhället inte skulle fungera utan datamaskiner men att utvecklingen även förde med sig ”ökade risker för intrång i vårt privatliv”. Den nya myndigheten bedyrade att ”mycket noggranna regler” gällde på området, att man fungerade som en ”Dataombudsman” samt att det fanns en broschyr att hämta på Posten.67 Liksom i kupongkampanjerna påmindes läsare om sin rätt att ”ta del av alla uppgifter som finns om dig i olika dataregister”.68 Annonserna återkom i dagspress med jämna mellanrum under året och Datainspektionens egen reklamkampanj löpte således parallellt med pressens egna kupongkampanjer. Tonläget mellan dessa skiljde sig men uppmaningen var väsentligen densamma: att allmänheten skulle göra bruk av sin nyvunna rätt att veta. Staten och företagen vet saker om dig som de sparar i register. Nu kan du få veta vad de vet. Men – för att skaffa sig den kunskapen var den enskilde hänvisad till samma teknologi som staten försökt lämna bakom sig när den förde registervården från papper, pärm, kort och liggare till magnetband och databaser – papper och penna.

För att få veta tvingades den enskilde att med sax klippa ut en tryckt kupong ur en tidning, fylla i ”sina uppgifter”, sätta på frimärke, lämna i en brevlåda och invänta svar brevledes. Man kan se denna procedur som en i tid och rum utdragen sökfråga, som ett manuellt förled till den sökning som gjordes i datamaskinen centralt. Det är ett förfarande som påminner om de skriftliga instruktioner som sedan datamaskinernas tidigaste barndom författades av en dataingenjör och sedan lämnades till kodare för att översättas till programspråk i ett eller flera steg. Medborgaren formulerade sin fråga med hjälp av papper, sax, penna och frimärke vilken myndigheten översatte till kod, sände till datorn, fick svar på och översatte tillbaka till människospråk. Staten verkade som relä mellan dessa båda läsbarhetsförutsättningar eller, om man vill, läsordningar.

Till Värnpliktsverket uppmanades läsare höra av sig och begära ut sin ”psykologiska profil” ur deras datacentral i Solna: ”Använd kupongen här intill”. Tydligen hade verket tidigare klagat på besväret med att ”konstruera ett program, där information för en enskild kan framtagas”.69 Detta extra arbete vid konverteringen mellan maskinell- och visuell läsning hade förutsetts av Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén  som bekymrat sig för de resurser som lagen om allmänna handlingar skulle innebära i ADB-åldern (Automatisk databehandling).70 Att omvandlingar var tids- och arbetskrävande operationer framgick i avsnittet om Folk- och bostadsräkning 1970-räkningen. Genom kupongkampanjen aktualiserades en mediemateriell asymmetri mellan två nedskrivningssystem, papperskupongen och stor- datorn, vilka representerade allmänhet respektive teknokrati men som rent medietekniskt var närmare än det kan verka med hänsyn till att papper fortfarande var ett populärt lagringsmedium för datorkod liksom att maskinerna då fortfarande delvis arbetade på uppdrag via exekveringsordrar, om man vill: ett slags kuponger, som lämnades in över disk till en receptionist för att bearbetas i tur och ordning efter schema.

”Skicka in din datakupong!” löd en rubrik specialgjord för ettårsjubileet av datalagen.71 Nu talades således om ”datakupong” som ett begrepp och uppmaningen i pressens kampanj var nu inte olik den uppfordrande ton som myndigheter själva använde (jfr: ”Lämna in Eder deklaration”). Under de följande åren dök kupongerna upp i pressen, ofta i anslutning till reportage som handlade om samkörning, övervakning och integritet med budskap som ”Vi hjälper dig!” och ”Kräv din rätt!”. Det var kuponger riktade till bland andra Riksförsäkringsverket, Försäkringskassan, Datema och Statistiska centralbyrån.72 Mot slutet av decenniet blev tonen i kupongerna ibland sarkastisk, delvis som en respons till den undermåliga läsbarheten hos de svar som myndigheterna skickat åter till befolkningen: ”Jag vill veta vad som står om mig i skatteverkets dator. Så mycket bekymmer som verket haft med sina datasystem är det nog bäst att kontrollera den saken […] Så krångligt som det kan vara att läsa dataspråk är jag glad att det står i lagen att ni måste skicka mig utdragen i klarskrift”.73 Inför nedräkningen till år 1984 gjordes flera artikelserier på temat övervakning med hänvisning till Orwells övervakningsdystopi. Med 300 dagar kvar till årsskiftet kunde kuponger tryckas över ett helt uppslag med rubriken ”Klipp till storebror!” och ingressen: ”Storebror kontrollerar dig. Men du har faktiskt också rätt att kontrollera storebror.” Samtidigt påmindes om att antalet register i landet uppskattades till omkring 50 000.74

”Skicka in din datakupong!”, Expressen, 7 juli 1975.

Kupongkampanjerna pågick under tio år. Från datalagens ikraftträdande 1974 till det symboliskt laddade årsskiftet 1984. Samtidigt verkade det finnas en inbyggd desperation eller uppgivenhet i kupongerna i vetskapen att de, med viss möda, endast kunde skickas till några enstaka register av tusentals. Därför tycks kupongarbetet ha varit lika mycket inriktat på att, som det stod, ”hålla databyråkraterna igång” som att skänka den enskilde medborgaren visshet.75 Utöver att vara en metod ämnad att låta var och en få kännedom om och ändra i databaserna – veta och radera – liknar det ett slags gemensam överbelastningsattack riktad mot de centrala datacentralerna från tusentals manuellt opererande noder (hushåll), koordinerade via dagspressens infrastruktur.76 Lika mödosamt som det var för staten att i praktiken samla in och kombinera uppgifter om enskilda med hjälp av ADB, lika svårt tycktes det vara för individen att i praktisk mening få insyn i saken genom att klippa ut och posta kuponger. Konsekvensen blev att de rättigheter som datalagen medförde i lika hög grad kunde utnyttjas till att begrava registerägarna i kuponger som de enligt den nya lagen var skyldiga att svara på. Informationsöverflödets berömda pappersflöde vänt i motsatt riktning. Situationen blev inte mindre komplicerad av att den enskilde var tvungen att uppe namn, adress och personnummer på kupongerna. Det personnummer som var en hörnpelare i den automatiska databehandlingens administrativa tillämpning inom statsförvaltningen och följaktligen alltmer ifrågasatt som unik identifikationsnyckel under 1970-talet, var i sista hand nödvändigt för att kunna lokalisera individen i systemet, oavsett vem som frågade och varför. Därtill skulle uppgiften skickas öppet på en papperslapp via vanlig postförsändelse: som ett vykort.

Vid mitten av 1970-talet skulle det dessutom visa sig att myndigheterna såg till att registrera i ett särskilt register de som efterfrågade utdrag ur register. Statistiska centralbyrån kallade det för ett ”förfrågningsregister”.77 Det var helt enkelt ett register som förtecknade registerbegäran, ett register över dem som oroade sig för att vara registrerade, de som ville få veta och radera. Statistiska centralbyrån ville utsträcka gallringstiden för detta särskilda register till tolv månader, förmodligen eftersom rätten att få ut uppgifter bara fick utnyttjas en gång per år. Registret med den närmast ironiska karaktären blev föremål för kritik från flera håll.78 Andra gånger var det en konflikt mellan olika lagar som gjorde att uppgifter inte gick att radera. När ett enskilt fall undersöktes av Datainspektionen 1983 där en skatteskuld inte gick att ta bort på grund av bokföringslagen med oförskyllt låg kreditvärdighet som följd, visade det sig att Justitieombudsmannen fått in flera anmärkningar av liknande slag och konstaterade att ”lagarna går inte i takt helt enkelt”.79

Erik Månsson, ”Vad vet datorn om dig? KRÄV BESKED!”, Expressen, 9 juli 1974.

Det var med andra ord ingen enkel operation att med stöd i datalagen få insyn i och bli bortförd ur ett register. Det som ytligt sett kunde uppfattas som ett slags lagligt sanktionerad informationsutplåning på avstånd – radering per postorder – var dessutom en gestaltning av mötet mellan två nedskrivnings- och söksystem. Denna obalans blev omsider uppenbar och som det tidigt skapats marknader för att köpa och sälja register, uppstod nu tjänster kring registeruttag. Ett företag som tagit det myndighetsklingande namnet Dataupplysningen meddelade i annons att de ”har adressuppgifter till 100-tals ADB-register” samt förband sig att för 15 kr sända hem utdrag ur dessa till den som så begärde. ”Vi gör det bekvämt för Dig i ett angeläget ärende”, lovade den Kalmarbaserade firman.80 JJ Produkter i Skövde lovade samma sak med den inte helt lyckade formuleringen: ”Skicka oss namn, adress och personnummer + 25:- kontant, så skickar vi Ditt namn till 100 av de största dataregistren.”81 Någon samkörning i ordets egentliga mening var det inte, men väl en rationalisering av sök- förfarandet jämfört med kupongklippandet. En kommersiell söktjänst till (och mot!) databaser riktad till privatpersoner.

Kupongerna i pressen gav effekt. Statistiska centralbyrån översvämmades av brev från folk som ville veta vad det stod om dem i registren: 10 000 på några dagar. Vi är inte själva intresserade av hur enskilda individer har det, meddelade myndigheten, utan bara av persondata som byggstenar för en bättre statistisk samhällsinformation.82 Ändå hade en byrådirektör i verkets egna organ ett par år tidigare framhållit att just individinformation var av ”utomordentligt stort intresse”.83 Vidare fanns det internt en medvetenhet om att medborgarna upplevde verksamheten som riktad mot dem och att man behövde vara försiktig.84 Medan Statistiska centralbyrån gärna påminde om det förnuftiga och nödvändiga i att samla in befolkningsuppgifter, går det att se hur statistikbyrån anpassade sin framtoning under första hälften av 1970-talet.85 På våren 1970 framhölls, inte utan stolthet, att en lång rad intressenter begärde data om individer: banker, försäkringsbolag, Riksförsäkringsverket, Prognosinstitutet, Arbetsmarknadsstyrelsen men även marknadsföringsföretag och tidningar hörde till kunderna som använde Registret över totalbefolkningen (RTB) inom ARKSY-ramverket (Arkivstatistiskt system).86 Tre år senare var det entusiastiska tonläget nedskruvat. Nu uttrycktes medvetenhet om att ”stora datamängder” kan äventyra den personliga integriteten men utifrån exemplet Registret över femtondefödda (RFF), ett av de mest kritiserade i Statistiska centralbyråns historia, betonade myndigheten ändå att oron var överdriven: individerna som sådana var ointressanta.87 Ytterligare ett år senare var positionen tydligt defensiv. Nu föreslogs att tjänstemän skulle förses med ett slags PR-manual som vägledning i samarbetet med externa aktörer. För att stärka byråns good­will var det angeläget att uppgiftslämnare inte irriterades. Framförallt fick anställda inte ”utåt ge intryck av att Statistiska centralbyrån använder integritetshotande data”. Nu skulle det tvärtom ”löna sig” att samarbeta med myndigheten.88

Ledande statistiker på andra sidan Atlanten hade liknande bekymmer. Ivan Fellegi, en av Kanadas ledande statistiker, anmärkte att statistiken försöker åstadkomma det motsatta som integritetsoron gjorde gällande: bort från individen och mot befolkningen. I det arbetet var den förra ”simply a production tool.”89 Och som Whitfield Diffie och Susan Landau visat har statistiken både anklagats och responderat längs samma linjer åtminstone sedan 1840-talet.90

JJ Produkter, ”Du finns i 100-tals dataregister”, Expressen, 9 oktober 1979.

Sett till den massiva kritik som framförts mot Statistiska centralbyrån och dess bundsförvanter i debatterna om integriteten från och med 1970-talet och framåt samt konsekvensen i de svar som förmedlats, inklusive den snart 200-åriga traditionen av likartade friktioner, kan det finnas anledning att i sökandet efter en djupare förståelse ta dem på orden. Från det perspektivet går det att göra två omedelbara observationer. Dels att människan alltid redan var ett ”data subject” ur statistisk synvinkel, dels att statistiska myndigheter var föregångare i att betrakta befolkningen som i första hand en dataproducent – ett synsätt som först på senare år blivit utbrett inom andra fält, statliga som privata. Att ta Statistiska centralbyrån och deras likar på orden är inte detsamma som att frikänna dylika verksamheter, lika lite som några andra, från operationer, historiska eller nutida, som det kan finnas skäl att ifrågasätta. Däremot kan det befrämja analysen av förhistorien till det som idag går under benämningen ”big data” jämte dess löpande överläggningar med datalagstiftning och offentlighet.91

Om den personliga integriteten ansågs kränkt genom horisontell och vertikal integrering av data ur statens bestånd av befolkningsuppgifter, bör vi då förstå uppmaningarna att få veta och radera som ett motstånd mot den ordningen? Var kupongerna aktivism i ett försvar för integriteten och mot databaserna?

Om motståndets relevans

Om vi tänker oss kupongkampanjen som den fria pressens aktivering av ett växande databasmotstånd, som uttrycket för en folkvilja att freda den personliga sfären i ADB-eran, fanns det andra förebilder. I den amerikanska kongressens utfrågningar apropå statliga databaser framförde aktivistgruppen Computer People for Peace (CPP) att det var deras skyldighet som experter att engagera allmänheten i kampen mot missbruk av datorer. De föreslog att särskilda ”Data Disarmament Teams”, ett slags frivilliga destruktionstrupper, skulle säkerställa den vederbörliga raderingen av kränkande uppgifter i databaserna.92 Gruppen, som delvis uppstått som en kritik av ingenjörers underlåtenhet att ta ställning mot krig och etablissemang och för medborgerliga rättigheter mot slutet av 1960-talet, gav ut nyhetsbrevet Interrupt och anordnade demonstrationer där de kritiserade kapitalism, byråkrati, övervakning, spionage och liknande – utifrån datorers roll i samhället.93 Liknande grupperingar var exempelvis Tie Line, People’s Computer Center och Resource One, samtliga i Kalifornien i början av 1970-talet. En amerikansk journalist i London bildade så tidigt som 1963 sällskapet International Society for the Fight Against Data Processing Machines (ISFADPM). I dess utgivning rekommenderades ett slags gerillakrigföringsmetoder för att störa och belasta datamaskiner.94

När det gäller kupongkampanjen specifikt kan den betraktas som ett exempel på en attack mot ett system som översköljs av aktivitet och därmed blir funktionellt nedbrutet men även som ett uttryck för att göra maximalt bruk av tillgängliga rättsliga medel med inslag av det som kallats ”neutralisering” där aktörer mellan sig upprättar ett slags social dans av åtgärder och motåtgärder.95 Den kan även förstås som ett taktiskt svar på en maktstrategi, hemmahörande i en familj av tillvägagångssätt (eng. ”ways of operating”) som inkluderar list, manövrar, upptäckter och tricks och som ofta omfattar approprieringar och återbruk av etablerade ting för nya ändamål.96

Computer People for Peace, Data Banks, Privacy and Repression, Interrupt newsletter of Computer People for Peace, No 15 (May 1971), Call no. 2016+111, Beinecke Rare Books & Manuscripts, Yale University.

Ett mer traditionellt sätt att bevara, eller åtminstone försvara, handlingsutrymmet för en registrerad individ har formulerats av Benedict Anderson som menar att (i hans exempel den koloniala) staten, i sin iver att klassificera invånarna genom sina folkräkningspraktiker skapade identiteter som inte erkändes som sådana av dem som blev räknade och dokumenterade.97 De var redan från början illegitima och ifrågasatta. Frågan blir vilket faktiskt manöverutrymme som därigenom kan vinnas; utanförskapet är ingen given bas för formandet av alternativa kategorier. Apropå den globala dokumentationen av arter för att bevara den biologiska mångfalden (eng. ”global biodiversity census”), vilken Rafi Youatt ser som ett slags ”folkräkning” för växt- och djurarter, anses även icke-mänskliga aktörer förmögna att kränga sig ur de fastställda rutmönstren för vetenskapliga förutsägelser genom att som grupper och individer svara mot ekologisk förändring och exempelvis byta migrationsmönster eller habitat. Om kontrollsamhället är ett hybridsamhälle måste samtliga arter övervakas. Men dessa strävanden kommer efterhand, enligt Youatt, i gengäld att ta intryck och omformas av de aktörskap som ”räknandet” inte förmår att till fullo omsluta eftersom de håller sig med egna strategier för intervention.98

Omkring den här dynamiken mellan de som ser och de som blir sedda har utvecklats teorier angående mot-övervakning (eng. ”countersurveillance”, ibland ”sousveillance”), men frågan är om den inte riskerar att stelna i en paranoians duplicerande logik, det vill säga i berättelsen om kampen mellan två parter som opererar utifrån ett antagande om dolda sanningar och reproducerar varandras metoder för att överlista den andra. Hur skulle det vara, frågar Tung-Hui Hu, om vi förflyttade oss från idén om en makt kontra en motmakt och istället erkände användarens deltagande i – och begär av – övervakningens mekanismer? 99

Ur Johan Fredrikzons avhandling Kretslopp av data: miljö, befolkning, förvaltning och den tidiga digitaliseringens kulturtekniker (Mediehistoriskt arkiv, Lund, 2021), 238–248.

Noter

61. Erik Månsson, ”Vad vet datorn om dig? KRÄV BESKED!”, Expressen, 9 juli 1974.

62. Ibid.

63. Ibid.

64. För en redovisning av Datainspektionens ursprungliga organisation och verksamhet, se Markgren, Datainspektionen, 80–90.

65. Månsson, ”Vad vet datorn om dig?”.

66. Christina Kellberg, ”Så slipper du direktreklam”, Dagens Nyheter, 4 augusti 1974.

67. Citattecken i originalet.

68. Annons från Datainspektionen, ”Nu finns en datalag som skyddar ditt privatliv”, Dagens Nyheter, 30 april 1974.

69. [Osign.], ”Tycker militären du är klok och stark?”, Expressen, 13 maj 1975.

70. SOU 1972:47, Data och integritet, 55.

71. Enligt samma källa hade vid det laget Statistiska centralbyrån på begäran lämnat ut 150 000 registerutdrag medan Riksförsäkringsverket fått in 8 000 förfrågningar, AMS 6 500, Värnpliktsverket 4 000, privata Datema 3 500 och länsstyrelserna omkring 20 000 totalt. [Osign.], ”Skicka in din datakupong!”, Expressen, 7 juli 1975.

72. Expressen, 15 december 1977, 29 oktober 1976, 23 december 1975; Afton­bladet, 16 februari 1976.

73. Expressen, 26 december 1979.

74. Expressen, 7 mars 1983.

75. Expressen, 7 juli 1975.

76. Det finns vissa likheter mellan kuponginskickandet och senare års så kallade Denial-of-Service-attacker (DoS) även kallade överbelastningsattacker mot stora datasystem varvid en dator sätts ur funktion genom att bombarderas med data (trafik) till dess att bearbetningsresurserna inte räcker till övriga uppgifter. Se Jussi Parikka, ”Denials of service”, There is no software, there are just services, red. Irina Kaldrack & Martina Leeker (Lüneburg: Meson Press, 2015).

77. Bengt Therner, ”Vill du veta om du är registrerad – då blir du registrerad!”, Aftonbladet, 7 december 1975; Hans Green, ”Den som frågar hamnar i register”, Dagens Nyheter, 29 oktober 1976.

78. [Ledare], ”SCB behöver inte det nya dataregistret”, Expressen, 15 mars 1975.

79. Bo Östlund, ”Felaktig uppgift omöjlig utplåna”, Svenska Dagbladet, 24 juli 1983.

80. Annons från företaget Dataupplysningen, ”Du är registrerad!”, Expressen, 5 februari 1978.

81. Annons från JJ Produkter, ”Du finns i 100-tals dataregister”, Expressen, 9 oktober 1979.

82. Tom Selander, ”800 miljoner persondata på Statistiska centralbyrån”, Svenska Dagbladet, 10 maj 1975.

83. Erik Dybeck & Arno Silberman, ”Registret över totalbefolkningen (RTB) samt RTB-systemet”, Statistisk tidskrift, vol. 8, nr 2, 1970, 89.

84. UPF, BM/IH, 4.6.1968, ”Utredning om kontakt med forskare beträffande primärmaterial”, 4, Box 96, F1C:10, 1965–1993, Statistiska centralbyråns arkiv.

85. Verkets befogenheter för att samla in uppgifter reglerades i SFS 1966:750, Kungl Maj:ts cirkulär till statsmyndigheterna om samråd i frågor rörande statistikproduk­tionen m.m.

86. Dybeck & Silberman, ”Registret över totalbefolkningen”.

87. Erik Dybeck, ”Miniatyrdatabasen i projektet arkivstatistiska databaser”, Statistisk tidskrift, vol. 11, nr 1, 1973, 12., 18.

88. Per-Erik Dybeck & Eva Herner, ”Promemoria: Externa databaser i statistikproduktionen, diskussionsunderlag avseende punkt III vid Statistiska centralbyråns chefsmöte 1974-12-10–11”, 8, 16, Rapporter, Box 86, F01BBA:4, 1973–1976, Statistiska centralbyråns arkiv.

89. Ivan P. Fellegi, ”On the question of statistical confidentiality”, Journal of the

American Statistical Association, vol. 67, nr 337, 1972, 9.

90. Whitfield Diffie & Susan Landau, Privacy on the line: The politics of wiretapping and encryption (1998; Cambridge: MIT Press, 2007), 156.

91. För en aktuell belysning av dessa teman, se exempelvis Shoshana Zuboff, The age of surveillance capitalism (London: Profile Books, 2019); Nick Couldry & Ulises Mejias, The costs of connection: How data is colonizing human life and appropriating it for capitalism (Stanford: Stanford Univ. Press, 2019).

92. United States. Congress. Senate. Committee on the Judiciary. Subcommit- tee on Constitutional Rights, Federal Data Banks, Computers, and the Bill of Rights, Hearings before the Subcommittee on Constitutional Rights, Ninety-second Congress, first session, 23, 24, och 25 februari samt 2–4 och 17 mars 1971, Part 1 (Washington, D.C., 1971), 931–932.

93. Se exempelvis Michael Rodberg, ”The muffled voice of protest”, Technique, MIT Yearbook (1968), T171.M4257, Department of Distinctive Collections, Libraries, Massachusetts Institute of Technology; Computer People for Peace, Data Banks, Privacy and Repression, Interrupt newsletter of Computer People for Peace, No 15 (May 1971), Call no. 2016+111, Beinecke Rare Books & Manuscripts, Yale University.

94. Martin Bauer, ”Resistance to new technology”, Resistance to new technology: nuclear power, information technology and biotechnology. Papers from a three-day conference held at the Science Museum, London, 5–7 April 1993, red. dens. (Cambridge: Cambridge Univ. Press, 1995), 37.

95. Gary T. Marx, ”A tack in the shoe and taking off the shoe: Neutralization and counter-neutralization dynamics”, Surveillance & Society, vol. 6, nr 3, 2009, 298–299.

96. Michel de Certeau, The practice of everyday life, övers. Steven Rendall (1980; Berkeley: Univ. of California Press, 1988) xviii–xix; se även Michel Serres, The parasite, övers. Lawrence R. Schehr (1980; Minneapolis: Univ. of Minnesota Press, 2007), 20.

97. Benedict Anderson, Imagined Communities: Reflections on the origin and spread of nationalism (London: Verso, 1983), 165.

98. Rafi Youatt, ”Counting species: Biopower and the global biodiversity census”, Environmental Values, vol. 17, nr 3, 2008, 402, 407–409.

99. Lydelsen: ”What would it be like if we moved away from the move/countermove dynamic and acknowledged the user’s complicity in (and desire for) the mechanism of surveillance?” Hu, A prehistory of the cloud, 132, se även 114, 125.

About Johan Fredrikzon

Johan Fredrikzon är skribent och redaktionsmedlem i Sensorium Journal. Hans avhandling Kretslopp av data (Mediehistorisk arkiv, 2021) handlar om den tidiga digitaliseringens kulturtekniker i Sverige.

No comments yet.

Leave a comment

Your email address will not be published.