Kontakterna mellan arbetslivet och hälso- och sjukvården kring sjukskrivna är oftast få och många läkare har liten kunskap om de krav arbetet ställer. Arbetsgivare följer ofta inte sjukskrivningsprocessen, och hos försäkringskassan blir den sjukskrivne ett ärende där fokus ligger på att hålla tidsgränserna. Aktörerna har ofta olika syn på vad arbetsförmåga innebär och den som behöver stöd för att åter kunna arbeta kan ha svårt att komma till tals i en process med många olika parter.
Här saknas en länk, någon som tar individens perspektiv och koordinerar insatser.
Det säger Elsy Söderberg, forskare i samhällsmedicin vid Hälsouniversitetet. Hon leder ett projekt som för första gången i Sverige testat en metod, The Strengths model, i syfte att stödja individer i att använda sin arbetsförmåga i såväl tidigare som nya arbetsuppgifter.
- Metoden innebär att den sjukskrivne får en stödperson, kallad koordinator, som stöttar individen i att ge aktiviteter den inriktning som krävs för att nå det man vill göra och tror sig kunna klara av. Och de träffarna sker inte på kontor, utan ute i samhället, t.ex. på ett fik eller ett gym, understryker Elsy Söderberg.
Tillsammans kartlägger de den sjukskrivnes förutsättningar och ambitioner och sätter tillfrisknande och utveckling i förgrunden. Utifrån det upprättar de en handlingsplan med tydliga mål för hur den sjuke ska komma vidare i livet. Det kan handla om att besöka en arbetsförmedlare eller en studievägledare, planera en utbildning, eller göra studiebesök. Koordinatorn kan också gå med till den sjukskrivnes arbetsplats och träffa chefen där.
- Vi involverar cheferna från start, och har haft seminarier med dem, berättar Elsy Söderberg. Det är viktigt att de är med, och lär sig mer om betydelsen av hur stödet förmedlas och om den här metoden.
Mycket i The Strengths model låter som vanligt sunt förnuft. Den stora utmaningen är fokusförskjutningen från diagnos och nedsatt arbetsförmåga till vad den som är sjukskriven har för resurser och styrkor. Individens delaktighet är A och O. Att uppmuntra till aktivitet, istället för att skicka remisser och skapa långa passiva väntetider, att träffas regelbundet, utifrån behov. Att sätta upp mål och göra en handlingsplan, visa respekt och ge uppmuntran.
Ändå görs inte detta rutinmässigt. Varför?- I och med rehabiliteringskedjans införande har t.ex. Försäkringskassans arbetsprocesser blivit mer tidsstyrda, säger Elsy Söderberg. Ett annat problem kan vara att rekommendationerna i det försäkringsmedicinska beslutsstödet riskerar att tillämpas mer som ett påbud än som ett hjälpmedel i bedömning av sjukskrivningstider.
I studien ingick 50 sjukskrivna, mestadels från arbetsplatser inom vård, omsorg och service. Interventionen med de stöttande koordinatörerna pågick i ett år. En majoritet i studien, 60 procent, var kvinnor, något som väl speglar läget för hela befolkningen. Kvinnor är mer sjukskrivna än män.
Och det preliminära resultatet är således gott, jämfört med en vanlig sjukskrivningsprocess.
- Det handlar både om färre sjukskrivningsdagar och därmed minskade samhällskostnader, och om ökad livskvalitet för de sjukskrivna, konstaterar Elsy Söderberg.
De som ingick i studien klarade bland annat bättre av att sköta sina dagliga sysslor efter insatsen jämfört med tidigare. I dialog med arbetsgivarna fokuserades mindre på hinder och nedsatt arbetsförmåga och mer på resurser och styrkor, vilket bland annat resulterade i möjligheter att pröva nya arbetsuppgifter.
Projektet, med titeln ”Att ta tillvara förmåga trots begränsning”, avrapporteras nu till AFA som har stött det finansiellt och blir en del av en lärobok om arbetsförmåga. Ett vägledningsmaterial, som riktar sig till chefer och arbetsledare kommer också att tas fram.