Frihet under tvång på ungdomshem

På ett ungdomshem uppstår många behandlingsdilemman – tvång kontra fri vilja, straff kontra vård. En ny avhandling från Linköpings universitet visar hur ungdomar och personal gör för att navigera fälten.

Bild på mur där det står skrivet Paragraf 12. Om tre minuter ska pojkarna på ungdomshemmet vara på sina rum. Thomas protesterar i det längsta och till slut går Britta, en liten rundlagd kvinna i 50-60–årsåldern, helt sonika fram och lyfter upp honom som en liten bebis. ”Nu ska tant Britta bära upp dig på rummet. Så här gör vi på institutionen!”. Alla skrattar.

– Både personal och ungdomar använder sig gärna av humor för att förhandla om hierarkier relaterade till auktoritet och ålder, säger Anna Gradin Franzén, doktorand vid institutionen för beteendevetenskap och lärande vid Linköpings universitet.

Tvång kontra frihet

Det ligger i båda parters intresse att undvika disciplinär auktoritet och fångar/fångvaktare-identiteter. Självironi och humor blir viktiga sätt att göra det på.

På ett ungdomshem uppstår flera olika typer av ideologiska dilemman. Huvuddilemmat är tvång kontra frihet. Pojkarna är tvångsintagna på ett ungdomshem som i en bemärkelse försöker tvinga fram ett önskvärt beteende hos pojkarna.

Samtidigt är hemmets syfte att få dem att bete sig korrekt av fri vilja, fokus ligger på individens eget ansvar.

– Det kan bli problematiskt att förhålla sig till och ger upphov till flera olika identitetspositioner att uppta eller göra motstånd mot, säger Anna Gradin Franzén.

Subtila motstånd

Många ungdomshem använder sig av ”teckenekonomi”, ett påverkansprogram som syftar till att förändra ungdomarnas beteenden. ”Rätt” beteenden belönas med poäng, och andra beteenden kan orsaka poängavdrag. I slutet av veckan kan poängen bytas mot pengar eller roliga aktiviteter.

Ett sätt att subtilt göra motstånd kan vara att till exempel följa manualen om hur rummet ska städas till punkt och pricka – men att lämna skrivbordsytan, som inte nämns i manualen, stökig.

– På så sätt gör man tydligt motstånd mot diskursen om den ansvarstagande unge mannen, samtidigt som man faktiskt uppfyller reglerna. Sådana exempel visar hur komplicerat det är för individer att ta ansvar när de samtidigt är detaljstyrda och hela tiden utvärderas.

Ålder som positionering

Ett annat av Anna Gradin Franzén huvudfynd är hur ålder används för att befästa identitetspositioner.

Både ungdomarna och personalen positionerade gärna de unga männen som ”småbarn”, vilket blir paradoxalt på en institution som syftar till att forma dem till ansvarstagande unga vuxna, säger hon.

Positioneringen innebär samtidigt att det blir lättare att uppfostra och vägleda ungdomarna, snarare än att disciplinera eller ”lära dem veta hut”.

Relationen blir varmare och mjukare, och mer föräldrar-barn än vårdare-ungdomsbrottsling. Det blir ett strategiskt sätt att hantera tillvaron, säger Anna Gradin Franzén.

Anna Gradin Franzén disputerade med ”Disciplining freedom. Treatment dilemmas and subjectivity at a detention home for young men”  den 3 juni 2014.

Foto: Google