Foto: Charlotte PerhammarTransporterna från Finland till Sverige var en av 1900-talets största evakueringar av barn. De var som mest intensiva i slutet av andra världskriget, men finska barn förflyttades mellan de bägge länderna i tjugo år, från finska vinterkrigets början 1939 fram till 1959.
Ett forskningsprojekt vid Tema barn analyserar nu evakueringen av de finska barnen ur nya perspektiv: Hur man lyckades få allmänhetens stöd i Sverige och så många familjer som var villiga att ta emot finska krigsbarn? Hur såg man på barnens separation från föräldrarna. Vilka politiska omständigheter gjorde förflyttningarna möjliga?
Under kriget nekades bland annat baltiska, judiska och tyska krigsbarn möjligheten att komma till Sverige, men med de nordiska länderna fanns en stark solidaritet. Evakueringen av finska barn var ett stöd till Finland som inte äventyrade den svenska neutraliteten.
– Det var ett enormt engagemang för de finska barnen och det fanns ett nära samarbete mellan statliga och frivilliga organisationer, berättar Karin Zetterqvist Nelson, professor vid Tema barn.
Under evakueringen fördubblades antalet fosterhem i Sverige, men de finska krigsbarnen presenterades inte som fosterbarn och de som tog emot barnen såg sig inte som fosterföräldrar, även om detta var en benämning som användes av såväl press som inblandade organisationer
– Man tog ett finskt krigsbarn. Ofta kallades de för gäster, säger Karin Zetterqvist Nelson.
Hon är psykolog och studerar framförallt omhändertagandet av de finska barnen och hur experter under kriget såg på förflyttningar av barn och separationen från föräldrarna.
– Man pratade om det fysiska omhändertagandet, att de svenska hemmen var trygga och att det inte fanns någon krigssituation i Sverige. Men vad det innebar att skicka iväg barn till ett annat land utan föräldrarna kommenterades inte.
Det lilla som skrevs i frågan kretsade kring pragmatiska råd om att hjälpa barnen att behålla minnet av hemlandet och föräldrarna genom att prata om dem och på så sätt göra det lättare för barnen att kunna återvända.
Karin Zetterqvist Nelson går just nu igenom Östergötlands landstingsarkiv för att undersöka hur barn som var sjuka i bland annat tuberkulos togs emot. Det rörde sig om 10 000-15 000 barn som främst togs emot i slutet av kriget. För dem ordnades speciella sjuktransporter till olika barnhem.
– Det var täta kontakter mellan läkarna i Sverige och Finland, men kriget nämndes inte i journalerna, konstaterar Karin Zetterqvist Nelson.
För att kunna förstå den finska situationen och hur man tänkte när barnen skickades iväg samarbetar projektets forskargrupp med finska forskare.
– Det är viktigt att projektet är tvåsidigt och inte enbart har ett svenskt perspektiv.
Kontakter med forskare i andra europeiska länder har visat att barnpsykologins roll och synen på separationen från föräldrarna varierade.
I Frankrike väckte förflyttningarna under kriget ingen diskussion eftersom de knöt an till en tradition att skicka barn till den franska landsbygden för sommarvistelse.
I Storbritannien hävdade däremot psykoanalytiskt inriktade forskare, som studerat effekterna av evakueringarna från London, att separationen mellan mor och barn var skadlig för barnen. En av dem var John Bowlby som sedan utvecklade anknytningsteorin.
– Men forskarnas intresse gällde enbart arbetarklassens barn och inte överklassens barn som skickades till internat. Det fanns en outtalad men stark idé om att just arbetarklassens barn skulle tas om hand av sina mammor, säger Karin Zetterqvist Nelson.
Bowlbys teorier avvisades länge i Sverige. Här fanns tilltro till institutioner, den egna expertisen och den långsamt framväxande välfärdsstaten.
– Jag slås av tron på vad Sverige kunde göra. Man räddade barn, men det fanns inga psykologiska tankegångar i den tidens syn på barn och barndom. Idag är situationen en helt annan och frågor om flyktingbarn sätter fokus på psykologiska trauman, på ett sätt som innebär att andra aspekter av flyktingskapet döljs, säger Karin Zetterqvist Nelson.
Publicerad 2014-03-14