11 maj 2015

Sedan omregleringen av flygmarknaden kämpar SAS om kunderna. I en ny bok visar Hans Sjögren att både kamp mellan ägarna och problem att motivera sina anställda bidragit till att det varit svårt att hålla företaget i luften.

Att tre stater delar på ägarskapet av ett företag är unikt. Men det var det som var förutsättningen för SAS bildande 1946 eftersom varken Sverige, Norge eller Danmark hade underlag för att ha nationella flygbolag med omfattande utrikestrafik.

– SAS har en fantastisk historia på många sätt. Vad gäller skandinaviskt samarbete och kulturhistoriskt, eftersom många skandinaviska designers och konstnärer varit med och byggt upp SAS varumärke och företagsidentitet. Bilden av Skandinavien ute i världen förmedlades under lång tid genom främst SAS. Men det är också en sorglig historia – dock ingen kraschlandning, säger Hans Sjögren, professor i ekonomisk historia och institutionell ekonomi.

Samstämmighet saknades

Allmänt brukar man säga om SAS att ”danskarna fick trafiken, svenskarna huvudkontoret och norrmännen lov att vara stolta”. Verkligheten är mer mångfacetterad, men att Danmark fick större delen av trafiken stämmer eftersom Kastrup fick bli nav för de internationella linjerna. Uppdelningen av verksamheten i tre länder, med lika många regeringar som ägare, innebar dock en kamp. Bland annat visar Hans Sjögrens studie att samstämmighet bland ägarna ofta saknades vid strategiska vägval.

– Det rådde en landskamp mellan de statliga ägarna där de i högre grad utgick från den egna nationens bästa än från det kommersiellt bästa för SAS, säger han.

Svårigheterna med att dra åt samma håll bottnar bland annat i att affärslogiken ser olika ut i de tre skandinaviska länderna. Det svenska näringslivet har kännetecknats av privatägda storföretag inom främst verkstadsindustrin, som krävt långsiktighet i bolagsstyrningen. Medan i synnerhet Danmark haft ett näringsliv – sjöfart och handel – där affärssinne och kortsiktighet lönat sig bättre. Skillnaderna i ledarskapet hos de tre länderna grundar sig alltså i att länderna blivit rika på olika sätt. I SAS har utmaningen varit att förena dessa olikheter.

Konflikter trappades upp

I takt med att behovet av nedskärningar steg förstärktes landskampen. Samägandet började därför svaja i början av 1990-talet, då vinst övergick i förlust. Vice koncernchefen Kjell Fredheim, som är en av de personer från styrelse, ledning och fackföreningar som Hans Sjögren intervjuat, säger i boken att ”Det var mer politik än det var att driva flygbolag, särskilt när det gick dåligt och SAS skulle säga upp folk. Skulle man reducera i Oslo, Stockholm eller Köpenhamn?”

Med nedgångarna trappades också konflikterna med personalen upp. Ett kärnproblem för SAS var de mycket förmånliga personalavtal som förhandlades fram under de goda åren -avtal som under sämre tider inte kunde ändras. Dåvarande verkställande direktören Jan Stenberg uppskattade under sin tid att personalkostnaderna var 50 procent högre än konkurrenternas. År 2003 förändrades avtalen något och sedan tvingade långivarna fram förändringar år 2012.

– Historien om SAS visar riskerna med att inte få med sig personalen vid ett stort förändringsarbete. Under 15 år genomförde SAS personal 176 strejker av vilka 147 var olovliga, säger Hans Sjögren.

Trots problem med styrning, konkurrens och personal har SAS dock lyckats hålla sig kvar på marknaden. Hur?

– SAS har överlevt tack vare kapitalinjektioner från de tre staterna och den största privata ägaren, Wallenberggruppen. Frågan är hur länge det är värt det. Men det beror ju på vem man frågar. Kastrup är en stor arbetsgivare i Danmark – där är man inte intresserad av att sälja.

Boken:
Högtryck. SAS och omvandlingen. Dialogos förlag. Av Hans Sjögren.

 

2015-05-11