Foto: Vibeke MathiesenÖkad kunskap och höjd kompetens är standardrecept när politiker och experter diskuterar brister i vården. De som frågan berör, de vårdanställda, har ofta en annan bild. De har en kunskap som inte värderas, en tyst kunskap utan vilken vårdarbetet inte skulle fungera. Det är inte alltid mer formell utbildning som behövs, resonerar de, utan ett erkännande av den kunskap de faktiskt har.Filosofen Michael Polyani har beskrivit tyst kunskap som ”icke-verbal, intuitiv och omedveten”. När vi känner igen ansikten, till exempel, är det omöjligt att säga exakt vad det var som skapade igenkänningen.
Men vad är tyst kunskap? Kan den identifieras och beskrivas och i så fall hur?
Vårdanställda uttrycker yrkesstolthet
Ulrika Börjesson har i sin avhandling i välfärd och socialvetenskap sökt svar på dessa frågor. Under sammanlagt tio månader följde hon personalen vid två äldreboenden i deltagande observationer. Avhandlingen har lagts fram vid Hälsohögskolan i Jönköping, och huvudhandledare var professor Elisabet Cedersund vid NISAL, Linköpings universitet.
- Politiker ser brister i den formella utbildningen för vårdanställda, men de vårdanställda själva uttrycker en yrkesstolthet. De säger exempelvis ”Vi kan mycket, men politikerna säger att vi inte kan något”.
Speciell känsla för jobbet
Med några konkreta exempel visar Ulrika Börjesson hur viktig en individanknuten kunskap är och hur komplexa situationer lätt uppstår i vårdarbetet. Det gäller att kunna lirka med och motivera vårdtagarna. De anställda talar om en fingertoppskänsla, en speciell känsla för jobbet, något som inte alla har. ”Du måste behandla varje person som den vill bli behandlad, inte som du själv skulle vilja”. ”Du måste kunna känna in hur de vill att du ska vara, du kan inte vara likadan mot alla”.
Den här särskilda känslan är en viktig del av den tysta kunskapen, enligt avhandlingen. Det handlar om ett empatiskt förhållningssätt, en förmåga att uppfatta människors behov, som de anställda ofta hävdar är medfödd. Har man den inte så kan man inte förvärva den.
Men där håller Elisabet Cedersund inte med.
- Jag tror att en sådan känsla kan utvecklas.
Ett slags konstnärskap
Sunt förnuft är en annan central ingrediens i den tysta kunskapen. Ofta är den akademiska, medicinska kunskapen långt borta när akuta situationer uppstår. Det gäller att kunna hantera dem på bästa sätt i stunden.
- Läkare finns knappast inom äldrevården, och sjuksköterskor är inte alltid på plats heller. Vid en akut händelse är det vårdbiträdena och undersköterskorna som måste göra de första insatserna.
En tredje central egenskap i den tysta kunskapen är vad som i avhandlingen kallas för ”skådespeleri, artisteri”. De anställda beskriver hur de tar på sig sin proffsrock när de kommer till jobbet. De spelar en professionell roll som också ger dem möjlighet att agera friare. Det handlar om ett slags konstnärskap, om att kunna improvisera, uppdraget tolkas hela tiden i mötet med andra. Samspelet mellan vårdgivare och vårdtagare utformas i ögonblicket, det kan inte förutsägas eller planeras.
Höja yrkets status
Ett exempel är dansträffar för de gamla, där anställda också deltar och dansar med de boende, något som uppskattas högt.
- De bjuder på sig själva på ett sätt som inte kan krävas av dem, men som skapar avkoppling och gemenskap, säger Elisabet Cedersund.
Hon har också några förslag på hur den tysta kunskapen kan stödjas inom vårdarbete, och därmed höja kvaliteten på arbetet. Att ge tid för överlämning, så att anställda kan tipsa varandra, är ett. Att motverka personalomsättning ett annat. Och grundläggande är förstås att höja yrkets status, att ge de anställda den erkänsla de förtjänar, avslutar hon.
Foto: Vibeke Mathiesen