Vuxen fjäril av arten smalsprötad bastardsvärmare Foto Karl-Olof Bergman
– Man talar idag om ekosystemtjänster och försöker sätta prislappar på till exempel binas arbete med att pollinera viktiga grödor, säger Helena som är doktorand i bevarandeekologi och gör sitt fältarbete tillsammans med Per Gero-Berndtsson, masterstudent.
Markanvändningen spelar stor roll för mångfalden av insekter. Fjärilar gillar öppen mark med ängar och hagar. Där finns många olika växtarter där de vuxna fjärilarna kan suga nektar och larverna äta på bladen. Många fjärilsarter liksom andra insekter har stor betydelse som pollinerare.
– Om man rationaliserar som vi gjort, med stora veteåkrar och ensidig skogsplantering, då finns snart ingenting för insekterna att leva på. Ett mål med studien är att lära oss av de här djuren för att kunna ge råd till skogsägare och jordbrukare, säger Helena Olsson.
Bastardsvärmarna med sina färgstarka, metallglänsande teckningar är en fjärilsfamilj med sju arter i Sverige varav sex är rödlistade. Nedgången anses bero på att de blomrika ängsmarker som de favoriserar har minskat i snabb takt.
Helena och Per har valt att spana efter två av de närbesläktade arterna, smalsprötad och klubbsprötad bastardsvärmare. De är också de minst vanliga. Den klubbsprötade har sin hela utbredning i sydöstra Sverige från södra Östergötland till Öland och Skåne.
– Nu när vi hittat så många av den mest sällsynta arten har vi fått blodad tand, säger Helena Olsson.
Dagen innan hade de hittat bortåt tusen individer i ett vackert hagmarkslandskap. Dagens lokal är inte lika fager: en cirka tio hektar stor yta intill ett stort sandtag med lite blandskog och öppna hyggen. Klockan är tio på förmiddagen när vi stannar bilarna på en grusplan i total avsaknad av skugga under den heta julisolen.Larv av arten smalsprötad bastardsvärmare Foto Karl-Olof Bergman
För att skaffa sig en någorlunda heltäckande bild av fjärilarnas spridning drar Helena och Per upp linjer, transekter, i terrängen med 25 meters mellanrum. Metoden, linjetaxering, innebär att man i lugn takt går längs transekten och spanar fem meter åt varje håll. När en (eller ofta flera på samma blomma) bastardsvärmare upptäcks åker protokollet fram. Vilken art är det? Vilken växt sitter den på? Vilken marktyp är det? Sol eller skugga? Vad gör de – suger nektar, parar sig? Positionen anges med hjälp av en GPS.
Helena tar kanten av grustaget och Per tar hygget strax intill. Det visar sig att den grusiga marken med mycket blomväxter är mest givande. På hygget med späda granplantor är det glest mellan fynden.
När honorna i mitten av juli börjar lägga ägg ska de också markeras i protokollen. Stämmer det att den klubbsprötade alltid väljer ett blad av bockrot som värdväxt, medan den smalsprötade inte är så nogräknad utan att det duger lika bra med kråkvicker och gulvial?
Hos de vuxna fjärilar som Helena och Per letar efter står väddväxterna högst i kurs. Varje ljuslila korg innehåller massor av blommor med en liten nektargömma i botten som de nätt och jämnt når med sina ganska korta sugsnablar.
– Att sex av våra sju arter av bastardsvärmare minskat kraftigt är ett tecken på att något händer med våra blomrika gräsmarker. Vill man behålla en artrik fauna och flora, och fortsätta utnyttja ekosystemtjänster som pollinering, då gäller det att göra rätt från början, säger Karl-Olof Bergman, forskare i bevarandeekologi och Helena Olssons handledare.
I USA har president Obama lanserat ett program för att rädda pollinerare som honungsbin vars värde för produktionen av mandel, frukt med mera beräknas till 15 miljarder dollar om året.
Bastardsvärmarnas roll för biologerna är att tjäna som indikatorarter för artrika miljöer.
– Vi försöker nu lägga pusslet av resurser som dessa fjärilar kräver: öppna soliga ytor, blomväxter som nektarkällor, värdväxter för larver och så vidare, säger Karl-Olof Bergman.Text: Åke Hjelm 2014-07-11
Foto: Karl-Olof Bergman