Biogasen löste problemen

Foto: Göran BillesonFrån april 2012 har den gröna påsen flyttat in i de Linköpingska hushållen. Påsen ska fyllas med det som blir över i hushållet, som bananskal, kycklingben, yttersta bladen på salladen och purjolöken, kaffesump och annat överblivet smått och gott. Påsen slängs bland de vanliga soporna, men hos kommunala Tekniska verken sorteras sedan de gröna påsarna ut, hamnar i rötningsanläggningen och blir till biogas.

Det behövs helt enkelt mer råvara, substrat, in i reaktorn för att kunna möta den ökande efterfrågan på biogasen.

Slaktavfall och smuggelsprit i reaktorn

– Vi odlar inte biomassa och konkurrerar inte med matproduktion. Vi tar hand om sådant ingen annan vill ha, säger Gösta Gustavsson, tidigare kommunalråd i Linköpings kommun och idag ordförande i Tekniska verkens styrelse.

Det råmaterial som, förutom rester från reningsverken, hamnar rötkamrarna är slaktavfall, smuggelsprit, restprodukter och felaktiga eller för gamla varor från livsmedelsindustrin och mycket annat överblivet organiskt material. Allt det som tidigare inneburit stora problem att hantera blir till nyttig biogas. Från 2005 till 2010 har Tekniska verken fördubblat produktionen av gas, från 5 miljoner kubik till nästan 11 miljoner kubik fordonsgas.

– Till 2015 ska vi fördubbla ännu en gång och komma upp i 22 miljoner kubik, säger Gösta Gustavsson.

I dag går 150 bussar i Linköping och grannkommunerna, plus ett antal taxibilar, sopbilar och personbilar på biogas. Efterfrågan ökar stadigt liksom antalet privatbilar. Det finns principbeslut från Tekniska verken att biogas alltid ska finnas tillgängligt i Linköping och Norrköping liksom i närliggande Katrineholm, Mjölby och Motala.

Förutom gas bildas också rötrester som blir till nyttigt biogödsel på de östgötska åkrarna, certifierat enligt de senaste miljökraven.

Miljön den stora vinnaren

Den stora vinnaren är miljön, inte minst luften inne i städerna. Det var nämligen vid Trädgårdstorget i centrala Linköping hela den här satsningen tog sin början, ungefär 1990. Dieseldimmorna låg så tunga att något måste göras.
Foto: Göran Billeson
Efter att ha studerat trådbussar, spårvagnar och andra lösningar kom man i kommunen fram till att gasbussar var den bästa idén. Men på den tiden ställdes stora förhoppningar till naturgas. En stor naturgasledning skulle också byggas från Göteborg till Stockholm, via Linköping, och planerna var långt gångna.

Men just när kommunstyrelsen beslutat satsa på gasbussarna avbröts planeringen av naturgasledningen. Nu blev det bråttom att hitta en annan lösning och blickarna riktades mot det kommunala reningsverket - där det ju producerades metangas.

– De ville göra ett försök med fyra bussar. Det kommunala bussbolaget LITA höll i projektet och gasen togs från rötkamrarna på reningsverket. Här byggdes också en utrustning för att rena gasen och en tankstation för bussarna, berättar Bertil Carlsson, projektledare på Tekniska verken.

De allra första biogasbussarna körde på Linköpings gator 1992 - troligtvis var det världens första biogasdrivna bussar.

Försöket föll så väl ut att Linköpings kommun beslöt att alla stadsbussar skulle köras på biogas. Den dåvarande produktionen räckte till en tredjedel av bussarna, men det fanns gott om råvara, bland annat i form av restprodukter från Farmek’s stora slakteri i Linköping. Slakteriet hade också fått krav på sig att minska andelen organiskt material i avloppsvattnet, ett problem som här kunde få en bra lösning.

Ny utrustning beställdes 1996 och produktionen startades 1997. Antalet bussar ökades till 45, för att så småningom öka till 65 bara i Linköping och senare till dagens 150 i hela regionen.

– Det viktiga var att någon satte ner foten och sa att nu kör vi. Tack vare vår kunskap och breda kompetens har vi kunnat dra i land det här. Här i Linköping har vi också vatten, avfall och värme under en hatt och det gör det lite enklare, i andra kommuner är det ofta uppdelat på flera olika aktörer, säger Bertil Carlsson.

Bred politisk enighet

Bakom satsningen på biogas har hela tiden funnits en bred politisk majoritet, nog så viktigt när det handlar om riktigt långsiktiga satsningar i ett kommunalt ägt bolag.

– Kommunstyrelsen har bytt färg några gånger under resans gång, men satsningen på biogas har aldrig varit ifrågasatt, konstaterar Bertil Carlsson.

Visste man då vart satsningen skulle bära när de första strategiska besluten fattades i början av 1990-talet?

– Nej, svarar Gösta Gustavsson, när de första besluten fattades var det nog ingen som riktigt förstod vidden. Men det visade sig ju att vi låg helt rätt i tiden när sedan klimatdebatten startade på allvar.

Men alla är inte lika övertygade och debatten om den gröna påsen är livlig i lokalpressen. Självklart har hela satsningen också ifrågasatts, gång på gång, och alla har inte varit villiga att satsa.

– Det finns alltid människor som säger att det här går inte, så fort man avviker från normen och vad kommunala bolag kan tillåtas att göra. Min uppgift har varit att se till att det inte blivit något stopp på vägen. När någon aktör velat hoppa av är det vi i kommunen som har ställt upp med de garantier som behövdes, säger Gösta Gustavsson.

Miljön är en självklar vinnare, men går det ihop rent ekonomiskt?

– Satsningen har naturligtvis kostat. Frågar man bara efter kortsiktig lönsamhet ska man nog inte satsa på biogas. Det är först nu, när alla investeringar är gjorda, som vi kan börja ta hem vinsterna, svarar han.

 

Publicerad 2012-06-14