”Svenne med pakistansk bakgrund” kunde vara en elevs självklara presentation på den högstadieskola i Stockholms utkant som Layal Kasselias Wiltgren vid Tema Barn följde under arbetet med sin doktorsavhandling. I den undersöker hon ungdomarnas styrkor och hur de använder sin etniska bakgrund som en resurs.Under ett år följde hon två klasser i årskurs åtta med 47 elever, de flesta med föräldrar födda utomlands. Från frukost till skoldagens slut spelade hon in elevernas samtal.
Det visade sig att etnicitet och ursprung var allt annat än tabu och att det fanns en outtalad regel att vara stolt över sin bakgrund.
Svenskheten öppen för alla
– Det gällde att vara sig själv. Stoltheten uttrycktes både verbalt och visuellt med hjälp av etniska och nationella symboler i smycken, kläder och märken, berättar Layal Kasselias Wiltgren.
Ungdomarna fyllde också olika etniska kategorier med nytt innehåll. De kunde kalla sig själva eller andra för ”svenne”, ibland som kontrast till de nyanlända som ännu inte hade lärt sig de sociala koderna och därför kallades ”importer”.
– De etniska kategorierna var flytande och svenskheten var en norm som var öppen och tillgänglig för alla. Det utmanade uppdelningen mellan svenskar och andra och idén att olika etniciteter utesluter varandra.
Använda rikssvenska vid behov
Många av ungdomarna var två- eller trespråkiga. De utnyttjade flerspråkigheten för att lösa problem och konflikter i det vardagliga samspelet med andra elever, men också för att hantera relationen till lärarna.
– De kunde uttrycka sitt missnöje på ett språk som läraren eller kamraten inte förstod för att undvika konflikter. Många kunde även använda så kallad rikssvenska när det behövdes men valde att prata på ett sätt som skapade gemenskap i gruppen, säger Layal Kasselias Wiltgren.
Avhandlingen heter ”Stolt! Om ungdomar, etniciteter och gemenskaper”.
Foto: Google
Birgitta Weibull