Förståelsen varierar stort för evidensbaserad praktik

Vi lever i evidensbaseringens era. All praktik ska baseras på vetenskap. Men förståelsen varierar stort för vad en evidensbaserad praktik innebär inom socialtjänsten, visar en studie av Gunilla Avby, forskare vid Helix

Ung och gammal hand mötsFoto: Vibeke Mathiesen

Från ”jag har ingen aning” till en reflekterande förståelse. Chefer inom socialtjänsten och politiker i tre kommuner fick ta ställning till begreppet ”evidensbaserad praktik”. Förståelsen varierade stort, konstaterar Gunilla Avby, beteendevetare och forskare vid Helix i en studie som nyligen publicerats. Hon identifierar totalt fem olika förståelser i förhållande till begreppet, nämligen en fragmenterad, en diskursiv, en instrumentell, en mångfacetterad respektive en kritisk förståelse. Dessa olika förståelser kan associeras både med sättet att arbeta med evidensbaserad praktik och uppfattningen om vad god kvalitet är.


- Några har anammat det ganska okritiskt, skrivit in det i sina handlingsplaner och anser att all verksamhet självklart ska vara evidensbaserad. Andra har en mer kritiskt reflekterande inställning och menar att den tysta kunskapen också måste värderas, även om den inte är baserad på empiriska bevis.

Kravet på en evidensbaserad praktik inom socialtjänsten kommer från socialdepartementet. Men det är inte oproblematiskt att tillämpa inom ett område där ”tyst kunskap” är en viktig ingrediens.

- Att arbeta med levande människor är inte samma sak som att arbeta med naturvetenskapliga processer, säger Gunilla Avby som identifierar två övergripande linjer inom vad hon kallar evidensrörelsen.

Den ena har en instrumentell syn och fäster störst vikt vid att arbeta med standardiserade kunskapsbaserade metoder och processer. Den förlägger mycket av kunskapen utanför individen, i själva metoderna. Den andra trycker mer på den individburna ”tysta kunskapen” och intar en kritiskt reflekterande hållning till evidensbasering. Metoder och standardiserade arbetssätt kan vara ett stöd, något att luta sig emot för socialarbetaren, men den tysta kunskapen, professionalismen, behövs också. Det går inte att följa metoderna slaviskt, utrymme för reflektion och egna bedömningar krävs också.

De två linjerna leder också till olika sätt att organisera lärande och utveckling av verksamheten, fortsätter Gunilla Avby. Dessutom är det svårt att mäta hur mycket av praktiken som verkligen är evidensbaserad. Det handlar både om tolkning och om tillämpning av metoderna.

- Men bara det faktum att man inom samma sorts verksamhet har så olika synsätt förtjänar att lyftas fram.

Evidensbaserad praktik har ännu inte förverkligats inom socialtjänsten, konstaterar hon också. Det är en vision snarare än en styrande praktik, och de vaga och divergerande sätt som det beskrivs på underlättar inte för en bred praktisk tillämpning.

Artikeln har publicerats i British Journal of Social Work.

Inom forskningscentrumet Helix, Linköpings universitet, studeras lärande, hälsa och rörlighet i arbetslivet.

 

Text: Anika Agebjörn